VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

VÄNNERNA

Mina förutsättningar på jobbet har ändrats rejält se senaste två åren. Tidigare hade jag fria abetstider. Eller, fria och fria, det var väl att ta i men jag fick inget OB när jag gjorde mina vimmel oavsett om det var röda helgdagar eller inte. Istället fick jag styra själv över mina tider, överenskommet att jag jobbade min arbetstid och lämnade mina uppifter enligt överenskommelse.

Det var fantastiska år. Lennox lämnades på dagis vid 9.30 och gick korta dagar, jag gick iväg på vimmel på vissa kvällar vid 19. Nu är det inte så. Jag jobbar nellan 8-16 och sitter ofta kvar till senare de veckor jag inte har barn. Tiderna är helt annorlunda och jag fattar att det styps till.

Man får vara tacksam för det man haft. Istället uträttar jag allt på luncherna några gånger i veckan. Oftast skiter jag i lunch. Köttar bara på. Men igår träffade jag Shatilla på en lunch. Längesedan. Barn och jobb krånglar till det.

Vid 17 gick jag till nyöppnade Eataley, gamla Röda Kvarn-biografen på Biblioteksgatan. Otroligt tjusigt och coolt. Ett italienskt koncept som finns i bland annat USA. Olika restauranger, flera delis, fik, och överallt en väldigt osvensk stämning, internationellt.

Detär nästan två månaders väntetid på ett bord, skrattade mina kollegor innan jag gick men antar att det är helger. Micaela och jag fick bord och 70 minuter på oss att äta. Varsin carpaccio, en öl till mig och alkoholfritt till henne som körde.

Sedan tog vi kaffe och efterätt en trapp upp. Pannacotta och en latte. Och härligt att ses. Det blir så sällan bara. Micaela körde hem mig och jag satte mig och gjorde ett utkast till ett samarbete, tog en kaffe och somnade runt 24. De här barnfria veckorna. Sällan hemma förrän 20-21 på kvällarna.

I morgon kommer Lennox. Längtar. Ibland blir längtan väldigt jobbig och påtaglig. Som en slägga i huvudet., Boom, säger det och så gråter jag en skvätt. Mest för att jag fortfarande, efter nästan tre år inte kan acceptera att jag inte lever med honom, delar hans liv.

Jag försöker, det gör jag men det gör så fruktansvärt ont, skär igenom hela kroppen när den där släggan kommer.  Ibland undrar jag varför inte jag, som de flesta ensamstående inte bara kan gilla läget och gå vidare? Eller är det så att ni känner som mig, fast man inte pratar om det?

 

Just det. Jofama har sin årliga utförsäljning i helgen. Missa inte det för sjutton.


Kommentarer


  1. Moa wilhelmsson 19 april, 2018 on 18:44 Svara

    Hej Lotta!
    Jag känner igen mig så mycket i dina tankar om längtan efter Lennox på pappaveckorna.. Jag har själv levt varannanveckaslivet i snart fyra år men inte vant mig vid de tvära kasten ännu, inte hittat glädjen/lugnet i att vara ensam.. Veckan utan barnen känns tom och fylls mest på med arbete och förberedelser inför barnveckan…
    Sen kommer barnen tillslut och jag känner mig hel och levande igen… Ja det är tuffa tider för alla oss varannanveckas föräldrar. Även logistiken är jobbig med allt som ska släpas fram och tillbaka.
    Tack Lotta för att du fortsätter skriva om allt! Din blogg är trots allt en guldkant i tillvaron. Kram

  2. Johanna 20 april, 2018 on 10:31 Svara

    Känner exakt samma! Också varit skild i 3 år, sorgen att inte få vara med sina barn på heltid kommer nog alltid sitta i. Troligtvis har tiden sin gång men känslan av att något fattas finns där. Men det är nog också mycket att man skall hitta sin nya identitet som varannan vecka mamma och det verkar ta tid….

  3. Kia,ängeln Simons mamma 20 april, 2018 on 10:31 Svara

    Förstår dej Lotta men ibland inte…du har som många,många andra separerat men Lennox lever och har som det verkar ha en fin relation både till dej o Threst.Jag har erfarenheten av både separation från de två äldsta sönernas pappa o förlorat ett barn i cancer.Skilsmässan var ett helvete då pappan lovade mej att jag skulle få ett helvete.Ensamstående med en 12 åring och en 7 åring,egenföretagare och en då jobbig diabetes.Glad och lycklig då nya kärleken o min själsfrände dök upp o Simons födelse som så tragiskt tog slut.I sommar firar vi 20 årig bröllopsdag.Grekland väntar om ett par veckor.Både du o jag har möjlighet att resa o leva bra….vilket inte många har.Vi får vara glada över det vi har o kan göra.Men visst är det jobbigt ibland.Klimatet har blivit hårdare i vår välfärd Många helgkramar i det nu efterlängtade vårvädret Kia

    • Fransmedsvans 20 april, 2018 on 16:42 Svara

      Nu förstår jag inte hur DU tänker, Kia. Det går inte att jämföra sorg och lidande (och inte heller lycka och glädje) och mena att ”det jag har varit med om är värre än det du går igenom så jag lider mer och du borde inte klaga” vilket jag tycker att ditt inlägg andas. Jag kan givetvis ha missförstått.

      Jag har också varit med om en skilmässa. Min man tog sitt liv för sex år sedan. Han lämnade mig efter 34 år och likaså våra två barn, 18 och 11 år gamla. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag har burit min egen sorg och försökt bära mina barns sorg (vilket inte går; var och en måste sörja själv, har jag förstått). Jag bor dock kvar i vårt hus som jag älskar och jag har kvar vårt sommarboende. Hur mycket lider jag?

      Lotta har förlorat sin man. Hon har förlorat det hus hon älskade. Hon har förlorat sin son på 50%. Lider hon mer eller mindre än dig och mig, Kia? Det går naturligtvis inte att svara på, eftersom sorg och förluster inte går att mäta och jämföra.

      Däremot tror jag att man (observera att jag tycker, jag hävdar inte en sanning), för sin egen skull OCH sina barn, en ny partner och så vidare, skall försöka komma vidare och inte fastna i en identitet som tär mer än den ger. Jag vill inte fastna i en identitet som ”änka efter X som tog sitt liv”. Som en konsekvens av det, tror jag att du Kia skulle må bättre av att identifiera dig som något annat än ängeln Simons mamma. Men jag VET inte att det skulle vara det rätta för dig. Men jag vet att var och en bär sin egen sorg och smärta, och ingen annan vet hur tung den bördan är.

  4. Camilla 20 april, 2018 on 13:29 Svara

    Känner precis lika som dig, och det är 10 år sen min separation. Jag ser det som mitt livs största misslyckande – fast det var rätt beslut. Alla mår bra idag, men sorgen över att inte ständigt dela sitt barns vardag, den gör så ont!

  5. ulli 22 april, 2018 on 18:41 Svara

    Jag skilde mig från barnens pappa för 5 år sen nu. Blev ensam med en 4 åring, en 10 åring och en 13 åring. Det har varit såå tuffa år. Och visst har man saknat barnen. Men jag tror också man måste försöka gå vidare. Acceptera att man har sina barn bara den tid man har dem. Sörja men och sen acceptera att livet inte blev som man tänkt sig. För jag är rädd att man annars fastnar i sorgen över hur man ville eller hur det kunde varit. Längtan är ju inget farligt. Men man kan inte dränka sina barnfria veckor med jobb för att slippa tänka. Jag tror du kan behöva hjälp för att gå vidare i din sorg så att du slipper må så dåligt när du har Lennox. För det går, jag lovar. Det betyder absolut inte att man inte saknar sina barn! Men man accepterar att det är såhär just nu.

  6. Jenny 22 april, 2018 on 21:21 Svara

    Det verkar vara lite tabu att prata om hur ont det gör med en skilsmässa då man förlorar sitt barn på 50%.. speciellt om skilsmässan är ett gemensamt beslut för då har man ju ”valt det själv”.. fast skulle jag välja helt själv så vill jag ha min 8 åring på 100%, även om jag ändå är glad att han har en bra pappa som bryr sig och älskar.. jag gör som du, fyller varannan vecka med jobb på kvällar så jag kan jobba mindre när jag har sonen.. men oh så ont det gör, tårar kan komma lite när som helst och även om jag ser ut att må bra utifrån och skrattar mycket så mår jag långt ifrån bra, varannan vecka..

  7. Cissi S 23 april, 2018 on 10:31 Svara

    Du är inte ensam. Har varit skild i nio år och haft barnen varannan vecka fram till nu i julas på 17-åringen valde att bo heltid hos mig. Jag var sååååå färdig med min man, men det är ändå mitt livs största misslyckande att jag inte kunde ge barnen ett boende med ett par föräldrar som älskar och respekterar varandra med samma etik och moral. Det gick inte. Och det känns fortfarande helt onaturligt att inte kunna dela livet med sina barn på heltid. Det går, men det känns fortfarande konstigt.

  8. Sofia 30 april, 2018 on 11:36 Svara

    Hej! Jag är också separerad och har haft mina 3 killar på halvtid sedan snart 3 år tillbaks. Jag känner precis som du, varför kan inte jag gå vidare och njuta mer av min egentid? Det går i perioder men ibland sköljer en våg av längtan och ledsamhet över mig och det gör ont, så ont att veta att jag missar halva deras uppväxt.
    Vi är alla olika och jag är en känslomänniska och det tar hårdare på mig. Speciellt under alla barnfria storhelger då folk har sitt med familjen. Då blir ångesten och längtan efter barnen som störst.
    Jag är inte hel utan mina barn, så enkelt är det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *