Jag har mina ambassadörskap. Och jag puffar för dem regelbundet. De är helt på idell basis, det vill säga, jag får inte betalt för dem på något sätt. Läkarmissionen ligger mig varmt om hjärtat. Att berätta om utsatta barn i andra länder är en stark drivkraft. Och så CancerRhehabfonden också förstås. Icke att blanda ihop med Cancerfonden dock.
För eftervården för cancerpatienter finns inte. Rehabilitering för oss som avslutat, kanske många års behandling är obefintlig. Vi förväntas gå ut i yrkesliv, relationsliv och vardagen som om inget hänt.
För alla andra är det där överspelat sedan längesedan. Det räcker inte med att bli frisk. Man ska fixa det nya, friska livet också med all oro, tankar och hjärnspöken.
Dessutom tar det lång tid innan man upptäcker att man inte mår så bra, alla förväntar sig att man bara ska vara tacksam så det finns en massa skuld i det där. Och man får liksom ro det iland ensam för ingen orkar riktigt lyssna längre.
Hos CancerRhehanfonden kan alla söka anstånd om att få åka på en veckas rehabilitering. Träffa andra, lära sig om kost, få samtal. Men de går endast runt på bidrag så skänk dem gärna en slant eller köp deras fina tillbaka- till-livet armband så fler kan åka.
I dag går Lennox till Threst. Jag ska vara utan honom drygt 14 dagar. Träffa andra barn i andra länder. Det blir bra men det blir saknad.
Jag har funderat en hel del på det du skriver om Lotta. När behandlingen pågår så har man så mycket annat att tänka på, i första hand att hålla sig över vattenytan. Såg alla dessa broschyrer som låg i väntrum och behandlingsrum och bläddrade lite slött i dem. Efter avslutad behandling så är det en sak jag är lite förundrad över. Personalen som, i och för sig, gör ett fantastiskt arbete frågade aldrig hur man mådde. Kanske som du säger skall man vara tacksam och det är jag i allra högsta grad men visst hade det varit trevligt med en vecka i en ny miljö.
Det skulle även behövas en fond för oss som i indirekt blivit drabbade av cancer. Vi som stått bredvid, som talat med vårdpersonal och läkare, förklarat och försökt tröstat, vi som tvingats leta efter ett obefintligt ljus i mörkret, som vakat dygnet runt och som hållit vår älskade i handen genom ångest och smärta och när de så tillslut somnat in. Vi som blivit kvar med den obesvarade frågan ”är jag näst på tur?”