Igår var jag, Micaela och Lenita på Pernilla Wahlgrens show, ”Kort, glad och tacksam”
Och den var helt fantastisk. Gråt och skratt, hög igenkänning och en tårfyllt moment där Pernilla sitter på en stol, sjunger en låt om känslan att passera utanför sitt barns hus och inte kunna dela hans liv, ackompanjerad av en stor, svart/vit bild på sonen Theo, 11.
Usch så tårarna rann, höll nästan på att vara tvungen att gå ut. Smärtsam sanning rakt in i hjärtat och vi var nog många på det fullsatta Rival som blev blanka i ögonen.
Kände mig helt slut mentalt efter. Jag vet inte varför den berörde mig så mycket. Det var mycket glädje och skratt men något vemodigt över det.
Efter gick vi till restaurang Racamaca. Tog en öl och magiska Pimjentos padrones med flingsalt och parmesan. Sedan T-banan hem.
RSS-flöde
Ger inte mycket för Pernilla efter att ha sett Wahlgrens värld .
Har du länk till Pernillas låt och stol?
När man kommer upp den här åldern, som du är i nu och jag med så blir man lite ”blödigare” har jag märkt. Mer sentimental etc….lättare för att gråta också…..sånt är livet….