VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

EXAKT TVÅ ÅR SEDAN

 

 

 

IMG_0184

Igår var det exkat två år sedan jag flyttade in i min lägenhet. Hur kunde det gå så fort, de här åren? Den ser inte alls ut som då. Har bytt ut hela stilen men tyvärr är jag densamma. Inga större förändringar utåt sett men den stora personliga resan syns ju inte på utsidan.

Det märks mer i vissa situationer där jag som yngre var mer…brydd. Under de här åren har jag blivit mer asocial. Det är både på gott och ont eftersom det nästan alltid är självvalt och då är ensamhet sällan smärtsamt.

Däremot märker jag att jag drar mig undan från folk. Jag orkar inte riktigt. Duckar för inbjudningar eller frågor om att ses. Jag vet inte om det har med åldern att göra.

Unknown-2

Photo Philip McCann/Houzz

Eller att jag verkar kräva sådan stor återhämning hela tiden. Att leva med Threst var ju lite som att alltid köra nercabat. Middagar hela tiden, antingen hemma eller borta och det var ju förstås fantastiskt men såhär i backspegeln är det mer han, än jag. Nåja. Nyligen var ju Houzz hos mig, på nyårsafton och plåtade mitt hem.

LÄS OCKSÅ: Och här kom alla känslorna för två år sedan.

Lägger ut en liten bild här men tror de har första tjing att publisera på sajten. Älslar den här coola, vita skinnsoffan, svindyr dansk design som jag fick gratis av min fotograf Micke och hans fru Angelica. Ett jävla as att släpa upp för trapporna men att den har patina och är sliten tycker jag är just själva grejen.

Fredag: Soffa. En bra film, en katt på magen och Jonathan i den andra soffan.

 


Kommentarer


  1. marianne 5 januari, 2018 on 22:18 Svara

    på 50talet såg det inte ut så på postiljonsv 44, då jag lekte där med bästa vännen…men när hon var nitton år så dog hon i leukemi, jag kunde inte förstå det.

  2. Madde 5 januari, 2018 on 23:24 Svara

    Hej Lotta,
    Ja du det där med ”livets resa”. Jodå visst tror jag det handlar om ålder. Jag var mer outgoing, fladdrig och liksom med på det mesta förr. Du skriver att det var ditt ex som levde nedcabat. Det gjorde du också fast kanske lite mer försiktigt. Det är nog därför ni inte lever ihop längre. Du förändrades med åren/åldern. Inte han. Du vill åka tryggt och varmt och lagom fort för att kunna se och njuta av det som passerar. Jag har kanske turen som växer jämsides med min man. Vi åker landsväg, taket uppe och pratar inte alltid så fruktansvärt mycket. Men vi finns. Med varandra. I stunden. Och KAN verkligen vara crazy också, men ju äldre vi blir ju mer uppskattar vi ”varmt och tryggt”. Det är något jag önskar för alla. Att få vara sig själva till 100% i en relation.
    //Madde 52 år ung.

  3. FrkM 6 januari, 2018 on 11:30 Svara

    Jag är lite likadan. Drar mig undan en massa numera och måste riktigt tänka till och pusha mig till att göra saker och träffa andra människor. Stora bjudningar tycker jag är superjobbigt numera.

    Jag tror det är delvis ålder men mest för vad man går igenom i livet. Jobbigast tycker jag är att andra tycker och kommer med massa råd utan att själv vara i sitsen. Spegla gärna men allt detta tyckande och rådande går mig på nerverna.

  4. Carina S 6 januari, 2018 on 13:16 Svara

    Hej Lotta!
    Har följt dig ( min första blogg! 🙂 nära tio år, och led verkligen med dig under din sjukdomstid, din oro för bla Lennox under den tiden och under separation samt flytt….Vissa kvällar låg jag tom och oroade mig för dig, eftersom jag själv har barn och gått igenom en svår separation, speciellt då du inte hade egen lägenhet.Kunde verkligen relatera till din avsaknad av att inte känna sig hemma. Nu är jag väldigt glad för att mycket har hamnat på plats, och önskar att du snart hittar ” ditt” hem med egen uteplats :)Är likadan som du i perioder, då jag knappt vill svara i telefon, inte för att jag inte vill prata med just den personen, bara inte just då. Har ett enormt behov av att dra mig undan, ligga på sofflocket och tänka till punkt. Och förstås, stor skillnad på självvald och ofrivillig ensamhet. Har nu två helger framför mig, då jag inte tänker träffa en människa, men sedan ska jag ut på en månadslång semester i Asien med vänner, och då kommer jag att vara superglad och supersocial för den saken 🙂 Trevlig helg!!

  5. Cath 8 januari, 2018 on 18:09 Svara

    Jag är 52 ser oxå yngre ut men absolut inte som Lotta förstås, men utan fix o trix. Jag har alltid varit party och är det nog fortfarande om jag jämför med många jämnåriga. Men jag uppskattar verkligen att bara vara själv också, som sagt helt ok då det är självvalt. Jag har upptäckt dagsfester (sommar) och tidig bio på helger med middag och ett par glas efteråt, så trevligt och skönt att landa i soffan på kvällen.
    ”Kör” oxå jämsides med min sambo, ”ny” relation sen 10 år tillbaka. Vi pratar inte så mycket vi heller, jag avskyr personligen att älta och analysera. Älskar vår enkla relation och våra vuxna barn från tidigare relationer. Förstår idag inte hur man orkade med smårbarnsåren och tonårstiden.
    Ibland blir jag lite rädd över att jag har det för bra men har alltid gjort aktiva val för att vara där jag är idag med boende, relation och arbete.
    Nu får vi hoppas att Jonathan oxå vill ha det lugnt och han är en ”äldre själ” på ett positivt sätt. Min dotter är 26 och hennes tempo skulle jag aldrig orka med.
    Men bara man ger varandra utrymme och frihet i en relation så är iaf min erfarenhet att relationen mår bra av det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *