VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

OLA-CONNY

Jag blandar sällan in mitt jobb i min blogg. Det är ett medvetet val. Min blogg är helt privat och har inget med mitt jobb att göra. Men ibland träffar jag människor som lämnar starka avtryck. Ola-Conny Vallgren var en människa med en väldigt sorglig historia som han ändå valt att se med ljus.

Jag har verkligen tänkt på vilket helvete han måste haft som barn och ändå, en vuxen med stor empati och ödmjukhet och tyvärr, som  jag upplever. Väldigt feltolkad.

Kan du berätta lite om din uppväxt?

– Jag är född i Falköping, med en syster och en bror som blev utdragen med tång vid förlossningen. Han klämde en nerv vid tinningen och blev handikappad och sitter i rullstol, men är helt klar i huvudet. Sedan växte vi upp i Skövde.

Det måste ha haft en stor påverkan på hela familjen?

– Jag var jobbig, det fick jag alltid höra, för jag sa alltid vad jag tyckte. Och det är klart att mamma var tvungen att ta hand om min bror mycket. Sedan flyttade han till ett hem och jag minns att det var jobbigt att hälsa på honom. Alla där var så sjuka, cp-skadade och så. Jag var helt chockad och tänkte ofta på att det kunde varit jag som drabbats. Mamma var sjuk hela mitt liv också. Hon hade problem med luftrören, hon fick svår astma och åkte ut och in på sjukhus.

Hur hanterade du den oron som barn?

– Jag fick tidigt ta hand om det mesta. Laga mat och städa. Ingen hjälpte mig, och pappa, som jobbade som byggnadsarbetare, jobbade jämt. Jag blev stökig i skolan, mina vänner övergav mig och jag var mycket längre än alla andra, det störde de sig på.

Var du helt ensam med alla de här känslorna?

– Jag började jobba tidigt som dräng när jag var elva år och slet hårt; högg ved, körde hö och blev utskickad till andra lantbrukare. Jag slet som ett djur och missade mycket i skolan. Det fanns ingen som hade tid med mig hemma, med läxor och sådant. Vid några tillfällen åkte mamma in med ambulans och höll på att dö. Hon fick ingen luft. De ringde och sa att hon inte skulle klara sig och jag var väldigt rädd. Det gick så dåligt för mig och det där har påverkat mig mycket genom livet.

Hur klarade du dig överhuvudtaget?

– Jag slogs jämt. Det var ett jävla liv i 7:an och 8:an och till slut satte jag ner foten. Efter det var det ingen som rörde mig. Och ja, jag upplevde att jag var mobbad i skolan.

Jag är född i Falköping, med en syster och en bror som blev utdragen med tång vid förlossningen. Han klämde en nerv vid tinningen och blev handikappad och sitter i rullstol, men är helt klar i huvudet. Sedan växte vi upp i Skövde.

Det måste ha haft en stor påverkan på hela familjen?

– Jag var jobbig, det fick jag alltid höra, för jag sa alltid vad jag tyckte. Och det är klart att mamma var tvungen att ta hand om min bror mycket. Sedan flyttade han till ett hem och jag minns att det var jobbigt att hälsa på honom. Alla där var så sjuka, cp-skadade och så. Jag var helt chockad och tänkte ofta på att det kunde varit jag som drabbats. Mamma var sjuk hela mitt liv också. Hon hade problem med luftrören, hon fick svår astma och åkte ut och in på sjukhus.

Hur hanterade du den oron som barn?

– Jag fick tidigt ta hand om det mesta. Laga mat och städa. Ingen hjälpte mig, och pappa, som jobbade som byggnadsarbetare, jobbade jämt. Jag blev stökig i skolan, mina vänner övergav mig och jag var mycket längre än alla andra, det störde de sig på.

Var du helt ensam med alla de här känslorna?

– Jag började jobba tidigt som dräng när jag var elva år och slet hårt; högg ved, körde hö och blev utskickad till andra lantbrukare. Jag slet som ett djur och missade mycket i skolan. Det fanns ingen som hade tid med mig hemma, med läxor och sådant. Vid några tillfällen åkte mamma in med ambulans och höll på att dö. Hon fick ingen luft. De ringde och sa att hon inte skulle klara sig och jag var väldigt rädd. Det gick så dåligt för mig och det där har påverkat mig mycket genom livet.

Hur klarade du dig överhuvudtaget?

– Jag slogs jämt. Det var ett jävla liv i 7:an och 8:an och till slut satte jag ner foten. Efter det var det ingen som rörde mig. Och ja, jag upplevde att jag var mobbad i skolan.

Hela intervjun kan du läsa här

I september var jag hemma hos Ann-Louise Hanson och hennes Bruno Glenmark.

 


Kommentarer


  1. Karin 12 december, 2017 on 06:30 Svara

    Känns helt klart som att det är medias förtjänst att man har fått en felaktig bild av honom som person.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *