Det skulle vara intressant att ta del av era erfarenheter, Ni som har barn i 12-13 års åldern. Jag märker att jag plötsligt är fri på ett annat sätt än tidigare. En massa tid som plötsligt exponeras. I helgen har Lennox sovit hos en kompis, blev hämtad där för paintball-kalas hela söndagen 9-17 vilket gjort att jag inte sett honom på hela helgen.
Vännerna blir allt viktigare. Efter skolan hänger han ofta med en kompis och den här tiden när jag kastade mig ner i T-banan för att hinna hem så han slapp vara ensam, är förbi. Han blir mer och mer självgående, har fått sitt första bankkort, transporterar sig på Gröna linjen och argumenterar vilt om tid att vara hemma.
Helt plötsligt finner jag mig ha en massa tid över. Det är jag inte van vid och vet inte riktigt hur jag ska hantera. Sova? träffa kompisar? Gå på bio? Rensa källaren? Se en film jag planerat? Ovant när man i 12 år alltid varit på tå liksom.
Fullt naturlig, denna frigörelse förstås. Men hur har ni det hemma? Hur länge är era barn i samma ålder själva? Har de några tider de ska vara hemma? Veckpeng? Röra sig i kollektivtrafiken? Kontakt med vänners föräldrar, ja ni fattar.
Jag har mest legat på min divan hela lördagen. Det är en dansk designsoffa i skinn som man enkelt kan fälla ner ryggen på och få en dagbädd. Superskönt. Jag fick den av min fotograf Micke och hans fru Angelica som haft den i sin studio.
Idag var jag bjuden på brunch till Mia, en av Sveriges duktigaste make-up artister. Vi drack champagne på blanka eftermiddagen, pratade om huruvida #metoo kommer att revolutionera det strukturella, patriarkala systemet som som av gammal vana och hävd regerar i de flesta led i världen , om vi om 30 år kommer att prata om ” September 2017 då allt ändrades”, om det kommer att skrivas in i historieböckerna, bildas prejudikat och lagstiftas om hur män faktisk bör sluta styra världen.
RSS-flöde
Mamma till en snart 19-åring. Känner igen din känsla. Man sätter de gränser som passar ens barn. Och jag upplevde iaf att även om de känner sig stora i den åldern så är de fortfarande små. Använd tiden till det du har behov av ✨
Nej, så har vi inte det här ännu men jag har också en snart 13-åring och en 11,5 åring. Dom är hemma mesta tiden och vi bor i en förort till en stor amerikansk stad på östkusten så dom kan inte åka kommunalt särskilt lätt. Det blir om dom går/cyklar till kompisar. Argumenterar aldig om när dom ska vara hemma, vi bestämmer innan att dom hänger hos kompis typ 2 eller 3 timmar, sen hämtas dom eller går/åker hem. Men alla är ju olika, din son är väl mogen tidigt. Jag älskar att vara med mina barn men det är ju förstås naturligt att vännerna och deras åsikter är allt viktigare. Men det känns som att det dröjer tills vi är där som du är nu, det är nog mycket olika mellan länder och individer.
Jag har en 12årig dotter . Som också är precis som din son. Umgås mycket med kompisar är på fritidsgården på fredagkvällar. Men hon ska alltid vara hemma kl 20.30 på vardagarna. Lägga sig kl 22 på vardagarna. Men det är mycket tjafs med en dotter kan jag tycka…. man måste hela tiden kolla visa saker som att hon äter , vad hon gör på mobilen . Hon åker buss i bland med kompisar till stan eller köpcentrum när där vi bor. Vi bor i Sundsvalll. Har även en son på 15år vilken jag tycker är mycket lättare han tjafsar aldrig och sånt. Sen har jag även en sladdis på 4år. Så fullt ös med att få tiden att räcka till alla barnen. Mina stora barn har en annan pappa men dom bor alla tre hela tiden hos mig och jag lever ihop med pappan till min 4 årlig. Han har varit med sen mina stora barn var 6 och 8 år.
Vi är också där du är nu. Vår äldsta kille är 13 och den yngre/yngste är snart 10 år. Jag har börjat kolla på teve igen efter 12 års uppehåll samt träna t o m tre gånger i veckan. Härligt! Våra killar har båda en egen nyckel hem och får cykla hem själv. Vi har tidigt uppmuntrat dem till självständighet och fått två självständiga killar. På kvällarna ska de dock lägga sig hyfsat tidigt (vid nio). De behöver båda mycket sömn. Ha en fin dag!
Ja, jag minns när mina barn var små och jag blev så provocerad när folk sa små barn små problem, stora barn stora problem-men det ligger något i det! Världen ser ju lite annorlunda ut och även om jag vet ”ungefär” hur mina barn fungerar så är det ju massa annat folk som jag inte kan styra över. Det är ett evigt pusslande och trixande.
Man är ju tvungen att släppa taget lite men det är svårt och väldigt individuellt så klart!
Jag har dock alltid varit noga med tider på vardagar när det är skola.
Veckopeng efter utförda sysslor (bädda sängen, städa rummet 1/veckan), avdrag på veckopeng vid mindre önskade beteenden.
När min son var 17 år blev han av med en Londonresa pga väldigt oönskat beteende. Det sved lite i mammahjärtat, men rätt ska vara rätt och han va arg först men förstod ganska snabbt att han bäddat för det själv!
Kämpa på och stå på dig!
#MeToo – Upplevelse och verklighet (se även ditt inlägg i går).
Om det händer en gång på 20 år att en man vill duscha naken med en 27-åring, men att han ger sig av när han blir tillsagd, då visar det på ett bagatellartat problem, ja inget problem alls.
En berättade att en naken man kröp ned i hennes säng. Det har jag också gjort och hon blev jätteglad, ”det här har jag väntat på länge” sa hon.
Var går gränsen mellan ett normalt försök som blev ett misstag som bör ursäktas, ett försök som inte bör ursäktas och ett försök som välkomnas? Om dessa män inte uppför sig så som ni kvinnor förväntar er är det ert fel. Det är er uppgift, och möjligen deras mödrars, att beskriva gränserna för dem. Generella gränser finns inte. Beskriver ni inte just era individuella gränser då får ni skylla er själva.
Jag misstror inte alla dessa kvinnors upplevelse, men MeToo-kampanjen är så blint ensidig. Kvinnor har ordens och empatins makt och tvekar inte att använda det mot de män som misshagar dem. Blåmärken på kroppen kan visas upp, men de blåmärken män får av kvinnor är inte lika synliga.
I just sexuellt hänseende är män och kvinnor inte lika. Begär då inte att de skall uppföra sig lika. Alla har full rätt i världen att pröva sina chanser. Klandra dem möjligen för bristande lyhördhet och burdust uppträdande. Men klandra inte män för att de är just män. Att killar gillar att titta på lätt klädda flickor som dansar ligger i generna och är inget som kan uppfostras bort – tack och lov för det. För var nakna kroppar det mest förbjudna, nu flödar de fritt helt utan åldersgränser. För hundra år sedan var det uppseendeväckande om en kvinna ens visade sin vrist. I många kulturer är fullständig nakenhet naturligt. Om det skall införas förbud mot tillställningen på Stockholmsmässan så är det främst mödraförbud som borde införas. Det var ju du som mådde dåligt och tittade bort, inte sjuåringarna.
Du skrev om att kvinnor skulle vara som barnrumpor ’där nere’ och jag frågar varför då, vem ställer det kravet? Inte jag och flertalet män. Vi föredrar en mus som blygt gömmer sig i sin buske. Och varför gör kvinnor sina bröst till groteska, hårda och okänsliga svulster när flertalet män föredrar snygga, handstora, känsliga och sköna bröst. Likartat med kinder och läppar. Det borde göras gallupundersökning om det – kanske är det redan gjort?
Både kvinnor och män behöver en lärosträcka. Man lär av misstagen. Därför är ’övertramp’ en naturlig del av vår vardag, det måste finnas acceptans för det. Att tro på ett idealtillstånd är att tänka fel.
Jag hoppas att du förstår att jag med det sagda inte accepterar trakasserier och övergrepp. Men sexuellt utnyttjande är något naturligt som sker alltid och överallt och är ömsesidigt. Sannolikt utnyttjar kvinnor män mycket mer än det omvända. Hur många av dessa 456 kvinnor har ibland dragit upp kjolfållen, ökat urringningen och ibland även legat sig till filmroller och andra fördelar? Kvinnor har den sexuella makten. Försök inte att påstå något annat!
Lars Cornell
Du skrev:
Att killar gillar att titta på lätt klädda flickor som dansar ligger i generna och är inget som kan uppfostras bort – tack och lov för det.
Men vilken sten bor du under?? Detta tror jag är den mest korkade kommentar jag nånsin läst! Och jag har läst många! Du måste skoja, du kan inte vara allvarlig!
Jag brukar inte kommentera , men det här var bara för korkat skrivet för att jag skulle låta bli.
Kan du förklara på varför du tror på att det ligger i mäns gener ??
Finns det studier på det??
Eller är det bara din egna unkna åsikt om att män inte är bättre än så?
Jag minns en intervju med en tonårig pojke för många år sedan.
– Vad tänker du på när du inte tänker på flickor?
– Vaddå, jag tänker inte på annat.
Nå, det var kanske litet skämtsamt men ungefär så är det. Så jag returnerar frågan, under vilken sten bor du?
Och tjejerna. Jag var hemma hos bekanta. Deras tonårsdotter skulle ut på fest och de förebrådde henne för den djupa urringningen. Däremot inte för den korta kjolen konstigt nog.
– Men man vill ja ha kille, blev motargumentet.
Intresset för motsatta könet och sex är universellt över hela vårt klot. Jag kan därför inte hitta något annan gemensamt än just gener. Kan du? Män reagerar med synen medan kvinnor är mer känsliga för ord.
Jag uppskattar ditt engagemang som jag hoppas leder till större förståelse.
Du tänker inte att ligger lite mer runt tex ditt exempel med sängen än själva agerande att krypa ner? Du hade säkert på känn att kvinnan var på samma våglängd innan du tog beslutet. Tror du alla män har det eller handlar en del efter eget begär enkom? Men det som ändå är avgörande för upplevelsen är såklart mannens reaktion efter att kvinnan sagt nej. Tjatar han? Skuldbelägger? Ger dåligt samvete? Hotar? Eller ber han uppriktigt om ursäkt? En mans agerande döms inte på en handling enbart utan såklart på hans attityd gentemot kvinnan och hela stämning samt ev kommande konsekvenser.
Du har väl inte heller missat att även kvinnor som missbrukat sin makt fått lämna sin jobb till följd av #meetoo
Hej Lotta!
Jag hade jättesvårt att acceptera att mina söner frigjorde sig, och att jag hade OCEANER av tid när de bara hängde med kompisar.Självklart förstod jag att det bara var som det skulle, men från att ha varit deras centrum, alltid ha gjort så mycket roligt tillsammans, umgåtts, rest, pratat om livet och kärleken, kramats och myst, så från de var ungefär 13, så blev de helt ointresserad av oss ” päron”. När yngsta sonen var 15, så funderade jag helt ärligt på ” Vad ska jag göra resten av livet” och ”Ingen behöver mig ” 🙂 Har verkligen älskat att vara mamma, njutit vareviga sekund, och som sagt, svårt och det tog tid att hitta ” min ” nya plats. Jag har alltid skjutsat till och från kompisar på helger, då de börjat ” gå på fest” eller bio fredagar/lördagar till de var ca 16-17. Fram till de var 18-19 satt jag faktiskt som en jäkla krukväxt i köket och kunde inte gå och lägga mig tills de var hemma. Båda killarna har alltid varit noga med att svara på mina sms eller samtal, så jag har alltid fått tag på dem ( har inte sms:at eller ringt bara för att.., utan om jag tyckt det varit sent och undrat om allt ok och när de kommer hem)Har alltid haft bra och tät kontakt med kompisarnas föräldrar, och vi har alltid ringt varandra för att kolla om det är OK att ens barn sover över.Ett tag sov alltid ett helt gäng hos varandra, så antingen var det helt tomt på ungdomar hemma , eller en hel hoper som låg överallt:) Vi har haft veckopeng i perioder, men glömde hela tiden bort 🙂 Oj, ny vecka igen, Va, tre veckor sedan du fick veckopeng:) När de blev 14 fick de sitt barnbidrag/studiebidrag som skulle räcka till allt ( kläder,bio, mobil) men jag betalade ofta dyrare vinterkläder.Har haft ganska stränga regler, men inte så många som känts lite onödiga ( tex har vi inte gått i taket om man sagt kom hem 21, och de är hemma 21.15, det känns oviktigt, däremot har vi nästan skrämt sk–en ur dem för rökning, typ börjar du röka kastar jag ut dig ( OBS! Överdrift !) Båda är nu vuxna, ingen röker 🙂 Tror man kommer långt med att ösa kärlek över dem, sätta gränser för vad som är OK och inte i stort och i just vår familj, visa respekt för barnen, lyssna på dem, så ger de det tillbaks.Ha tillit till att man uppfostrat kloka människor:) Nu när yngsta sonen vuxit upp ( Han är 22 ) så är det faktiskt jätteskönt, fast jag aldrig trodde det för typ 8 år sedan 🙂 Det var en process att gå igenom ( från att fundera på Vad ska jag göra med all tid ? Starta barnhem i Rumänien ? Åka jorden runt i häst och vagn? Lära mig steppa?Spela munspel? Nu kan jag skratta åt mig själv, då jag njuter av all tid jag har både med mina nu vuxna barn, och samtidigt göra saker jag glömt bort de åren barnen bodde hemma.Lycka till 🙂
alltid intressant med att uppfostra barn…..jag har två vuxna…..och mitt råd är att visa att du vågar bry dig lite extra….ge tider…men kolla av med andra föräldrar om det är ok för de….lita på…..men var vaksam….låt honom åka kollektivt för det stärker självkänslan…hos oss funkade månadspeng bra…..tar pengarna slut så lär de sig att ransonera sina köp….viktigast är att visa att dörren alltid är öppen för vänner….jag är inget proffs på att vara mamma men en trygg hemma-miljö med intresserade föräldrar gör skillnad….
Jag har två barn, en dotter på 12 år och en son på 14 år. Min erfarenhet är att det inte bara är åldern som styr vilka friheter man får och vilket bemötande man som förälder ger sina barn.
Sonen har alltid haft större behov av struktur, tydliga ramar och rutiner. Han är också en känslig person.
Dottern däremot, har alltid varit mer självgående än vad sonen var i samma ålder. Hon har ordning på saker och hon har lätt för att anpassa sig till situationen. Hon är på många sätt mer mogen än vad storebror är.
Jag försöker successivt öka bådas frihet, utifrån deras egna förutsättningar. Exempelvis införde vi till dem båda i somras – månadspeng (till nöjen, godis mm). De hade tidigare veckopeng. Dottern fixar detta med månadspeng bra, medan sonen nu har önskemål om att återgå till veckopeng för att han inte klarar av att få pengarna att räcka hela månaden.
Andra skillnader kan vara ansvar för små saker i vardagen – dottern har alltid koll på vad hon har i läxa, att gympapåsen packas, vilken tid man ska vara hemma osv medan sonen är mer rörig och har större behov av påminnelser om allt…
Sonen tycker att han utifrån sin ålder kan klara sig själv för att han ”nästan är vuxen”, samtidigt som han är den med störst behov av stöd i vardagen – ingen lätt kombination att både ge honom frihet och samtidigt ge honom det stöd han behöver. (Kan tillägga att han har ADD, vilket förklarar en del av deras skillnader.)