VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

INTERVJU

lotta-675x450

Hon är kändisjournalisten, bloggaren och mamman som drabbades av svår cancer. Champagne ena dagen, cellgifter nästa. Kontrasten i hennes liv var total. Nu är Lotta Grays debutbok här.Himlen kan vänta, en stark berättelse om att aldrig någonsin ge upp. Förläggaren Carina Nunstedt träffade henne för att prata om boken, skrivprocessen och den ständiga rädslan för återfall i Selmas Stories.

Vi kryper upp i den vita soffan i Lottas oklanderligt välstädade Enskedelya. Solen och fågelsången letar sig in genom balkongdörren. Favoritblommorna, färska doftliljor, tronar på vardagsrumsbordet bredvid våra kaffekoppar och ett fat med kanelbullar som Lotta bett mig ta med.

Pojkvännen Jonathan sitter i köket och jobbar vid datorn med en film till Lottas blogg. Som mest har Vimmelmamman haft 80 000 läsare. Bloggen började med rapporter från hennes mammavardag varvat med glimtar från jobblivet som kändisreporter på röda mattan. Efter några år fortsatte hon med sina uppdateringar från sjuksängen och möttes av ett hav av nätkärlek. Lottas personliga, starka sätt att skriva ledde till både priser och tidningsartiklar. Och så småningom började hon fundera på att skriva något längre.
lotta-b-675x450

Grattis! Efter över ett år av skrivande och förberedelser är den äntligen här, din bok, Himlen kan vänta. Vad kände du när du höll i den för första gången?
– Helt galet! Tänk, det är min bok, som jag har hållit på med i ett år, och den är klar nu! Den känns inte lika läskig som den stundtals har gjort när jag har hållit på att skriva. Nu är den samlad i ett behändigt format, det är surrealistiskt att så mycket slit ryms i den här lilla boken.

Vilken resa, du har gjort! Du började ju skriva för ett år sedan. Vad har varit svårast med skrivprocessen?
– Svårast har ju varit att hitta tiden. Utrymme att skriva. Det har handlar om att stjäla en timme här och där mellan mina vimmel. Och så extra mycket varannan helg, den helgen jag inte haft Lennox har jag suttit hela lördagen och söndagen.

– Svårast har också varit att skriva en massa text som sedan blir rejält nedstruken under redigeringsprocessen. Det är ju inget konstigt… men visst hände det att jag tänkte, ”här har jag suttit i nästan två dagar och så har de tagit bort hälften”. Men det var jättebra att ha en redaktör (John Häggblom) som säger var man behöver brodera ut, stryka ner och skriva om. Det var ett nytt sätt för mig att skriva på. Man måste vara prestigelös.

Boken börjar väldigt dramatiskt med att du åker in med ambulans till sjukhuset. Valborgsmässoafton 2008, drabbas du av fruktansvärda magsmärtor. Det är nio år sedan nu, när du ser tillbaka på den där dagen och natten, vad känner du då?
– Nu har det ju bleknat lite. Jag tänker inte så mycket på det längre, den värsta smärtan är borta. Jag tänker fortfarande på det men inte på samma sätt.

18722592_227790124392219_2345115898110541824_n

Det finns många saker som är speciellt med din historia, och ditt sätt att skriva. Vi får följa dig väldigt nära, transparant i din kamp mot sjukdomen. Som mamma, och som yrkeskvinna. Och hur du delar din kamp med dina bloggläsare. Vad betydde bloggen och skrivandet när du låg där på sjukhuset?
– Bloggen blev som ett knark. Att läsa alla kommentarer var som att lägga sig i ett hav av kärlek. Det var oerhört helande. Jag tror att min kamp hade varit mycket, mycket tyngre utan den här kärleken. Jag kunde få 350 kommentarer på ett enda inlägg.

Bloggläsarna bar fram dig.
– Man ska inte förringa den där kraften i cyberkärleken. Vi pratar mycket om näthat i samhället, men det finns också väldigt mycket nätkärlek. För mig hade det en väldigt stor betydelse.

Själv hyllades du för din förmåga att engagera dig för andra som är sjuka, samtidigt som du ligger där själv på sjukhuset. Hur kunde du hitta kraften att bry dig om andras smärtor och sjukdomar när du hade så fullt upp själv?
– Jag tror alltid att jag har varit sån. När jag blev sjuk blev det lättare att projicera smärtan på andra. Och senare när jag blev friskare kände jag nästan något slags skyldighet att ge tillbaka till andra som var sjuka.

– Jag fick väldigt mycket mejl av cancersjuka mammor, framförallt. Då försökte jag göra vad jag kunde, styra upp med matleveranser, gärna gratis matleveranser till dem eftersom de inte kunde laga mat själva. Eller försöka hitta pappanätverk, där pappor som kanske skulle bli ensamma om mamman dog, kunde träffa andra som gick igenom samma sak. Kanske har det att göra med att jag alltid varit väldigt plikttrogen… Lovar jag att fixa något så gör jag det.

Ja, denna plikttrogenhet har jag märkt även som din förläggare. Du var väldigt tydlig i början med att du vill ha tydliga lämningstider och att du alltid håller en deadline. Det är det inte alla författare som gör.
– Ja, jag behövde verkligen delmål för att kunna förstå hur jag skulle skriva en hel bok.

Lotta skrattar och borstar bort lite bullsmulor från soffan.

I boken berättar du också om ditt engagemang för Läkarmissionen, och hur du har jobbat för att förbättra gatubarns situation. Vad hände med dig första gången du kom till Afrika och såg riktigt elände, alla barn som far illa?
– 
På en av mina första resor var jag i Burundis huvudstad, Bujumbura. Barnen var så väldigt illa däran. Jag minns hur jag fick utslag och låg och kliade mig i hotellsängen på nätterna, en slags stressreaktion. Det drabbade mig så starkt att jag under en längre tid inte kunde hantera min vardag när jag kom hem. Jag ville bara fortsätta hjälpa. Det blev som ett kall. Sedan har det med åren lagt sig lite, tack gode gud, för det går inte att leva så där och rädda världen varje dag. Jag var som en fiolsträng, till slut kan man gå av.

Vi får också följa med tillbaks i ditt liv, du växte upp i Fjugesta utanför Örebro. Vem var du när du var liten?
– Jag var en riktig spjuver. Extremt busig, full av upptåg, lurade i syrran Tabasco så hon blev jättesjuk, munnen brann… Jag gillade att få folk att skratta. Var helt ointresserad av skolan, jag gick bara dit för att träffa kompisar, hade 1,9 i medelbetyg när jag gick ut gymnasiet. Jag mutade vänner med femkronor för att de skulle göra matteläxan åt mig. Hade inga krav på mig hemifrån. Mest var jag i stallet, flera timmar varje dag efter skolan.

Du växte upp med din mamma Monica, och bonuspappa Janne. Efter tio år dök din biologiska pappa, Alos, plötsligt upp utanför ert hus. Det får man läsa om i boken.  Och precis när du skulle sätta punkt för skrivandet fick du det tragiska meddelandet om hans bortgång. Så här skrev du på bloggen:

– Ja, trots att vi inte stod varandra så nära, Alos och jag, så känns det ändå som att en bit av min historia är borta. Nu är det mycket med eventuellt arv, alla hans papper och förehavanden i Bryssel och Senegal. Samtidigt som sorgen över att han försvann paras med fokus på det administrativa. Men , typisk mig. En doer, sörja får jag göra sedan.

Ditt liv är fullt av kontraster. Din sociala sida ledde till jobbet som reporter på tidningen Se och Hör (som nu heter Hänt i Veckan), där du har jobbat 16 år nu.
– Jag har kanske ett vinnande sätt, som är lite avväpnande, folk har lätt att prata med mig och det har varit grunden i mitt jobb. Jag känns ganska ofarlig. Jag tror inte man ska ha en massa masker. Folk gillar att känna, bli berörda.

Hur glammigt är det att gå på röda mattan på arbetstid var och varannan dag?
– Ja, den här veckan har det varit sju vimmel (skratt). Det är på många sätt ett fantastiskt jobb fyllt av fest, glädje, god mat… en trevlig värld. Nästan alla man möter är på bra humör. Men så glamouröst är det inte. En gång fick jag stå och vänta i flera timmar på Jennifer Lopez som aldrig kom, jag kunde inte skriva för fingrarna var alldeles stelfrusna… Men när Petter Stordalen kommer inridande på en stor häst och champagnen flödar, då är det klart att det är glammigt.

Den röda tråden i din bok är kanske ändå hur du beskriver en mammas kamp för att räcka till för sitt barn, något kanske alla mammor kan känna igen sig i litegrann, om än i mindre skala. Beskriv den frustrationen.
– Det har varit svårt att veta hur mycket jag ska visa för Lennox. Han var ju bara 2.5 år när jag blev sjuk. Jag ville inte prägla honom för mycket med min oro. Men det svåra var ju att härbärgera all den där oron och sorgen. Jag ville skydda honom så mycket som möjligt men en barnexpert rådde mig att berätta om de viktigaste stegen. Nu vid 11 års ålder förstår han hur sjuk jag har varit, att jag höll på att dö.

Du har läst lite högt ur boken för Lennox för att han ska känna till vad du skriver om…
– Ja jag vill försöka ge honom en förförståelse, även om han inte kommer läsa hela boken förrän han är äldre.

img_4650

Boken handlar också om hur du och din man går igenom en skilsmässa efter att du blev friskförklarad. Ett ämne som också har hög igenkänning. Vad vill du säga till någon som läser, som kanske själv går igenom en separation?
– You can. End of story. Det är mitt motto. Eller ”This too shall pass…” Jag är fortfarande mitt uppe i min separation. Det har gått nästan två år och jag kan verkligen inte säga att det är över. Det är en jätteprocess, som jag inte hade en aning om att den var så omvälvande. Jag tänker att det är lite som ett skal, och så kommer en ny version av mig fram. Jag måste börja om med ekonomi, vänner… när man fyllt 50 är allt så etablerat, så det är ganska svårt att börja om vid den här åldern.

– Men har man klarat en cancerbehandling så klarar man nästan vad fan som helst. Det brukar jag tänka de dagar jag känner mig lite gnällig.

Hur ofta är du rädd för att cancern ska komma tillbaka?
– Förr i tiden när jag var mitt i det kanske jag tänkte på det 600 gånger om dagen. Nu kanske jag tänker på det 50 gånger om dagen.

Oj, så ofta. Jag ryser.
– Ja, jag tänker på återfall. Att det aldrig kommer att gå. Att cancern lurar där någonstans. Det är som att ha en sten i skon. Man kan gå med den, det funkar, man måste inte ta av sig skon. Men det är något som skaver. Hela tiden.

Vad vill du att man ska känna när man har läst din bok?
– Jag hoppas att man ska känna sig stärkt. Att man inte är ensam. Att om vi berättar om våra tillkortakommanden så minskar vi glappet emellan oss. Vi lever ju i en ganska ytlig värld, där det handlar mycket om individualism och självbekräftelse. Jag tänker att det här kan vara en styrkebok när man ska gå igenom en svår period i livet. Att få berätta sin historia känns ju som en sådan förmån. Helt otroligt. Boken är ju inte som bloggen, utan en helt annan större, historia.

Ja, verkligen. Tack för att jag fick vara din förläggare, Lotta.
– Det är jag som ska tacka. Tack för att du frågade om jag ville skriva en bok.

Av Carina Nunstedt
Foto: Jonathan Emparan


Annons

Kommentarer


  1. Lars N 9 november, 2017 on 10:18 Svara

    Skönt samtal..

  2. Sirpa 9 november, 2017 on 12:04 Svara

    Grattis till din bok Lotta !! Jag kommer köpa och läsa den. Har en bok hemma som heter ” Livet kan inte vänta ” som Sara Natt och Dag skrev om Sabina min dotter, Ulrica och Hanne. Kram och jag önskar dig en riktig mysig höst ! / Sirpa

  3. Ella 10 november, 2017 on 16:07 Svara

    Tack Lotta för att du delar med dig och på så sätt hjälper mig med min svåra period,
    You can. End of story.
    Många kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *