En solig dag våren 2008, tjocktarmcancer och en akut operation där 80 cm tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader efter en spridning till levern som opereras 2009. Numera lever jag varannan-veckas liv med Lennox, 14, och jobbar som projektledare på Cancerfonden. Vimmelmamman har funnits sedan 2007. Välkommen!
Läkarmissionen bjuder in ett antal bloggare för att de ska hjälpa oss att berätta om Mors dag, att man kan ge bort en förlossning i present. Och jag är inbjuden för att berätta om min senaste resa till Kongo. Hanna har tagit fram mina bloggbilder och visar. Minnena kommer tillbaka och jag märker att de som lyssnar blir väldigt berörda. Bra. Det är precis det jag vill förstås.
Tanken är ju att du genom att sms:a Morsdag 150 till 729 72 kan se till att en kvinna i Kongo eller Tanzania får föda säkert på sjukhus istället för hemma i hyddan. Hundratusentals kvinnor dör varje år när man föder barn och det uppstår komplikationer. Jag vet att jag tjatar hål i huvudet på er angående det här men jag tycker, på riktigt, det är en så fin present. Du kan även gå in på Läkarmissionens hemsida förstås.
Jag födde på SÖS. Klockan 8:20 den 7 oktober 2005. En väldigt speciell dag förstås trots regn och blåst. Efter det blev mitt liv inte sig likt igen. Och jag hade inte en enda tanke på att något skulle hända oss. Jag visste att jag hade den bästa förutsättningen att få hjälp.
Har fastnat för din blogg. Du skriver sådär rakt in i hjärtat, det skulle också kunna vara direkt ur mitt. Känner så igen mig i hur du beskriver ALLT med att börja om. Jag står vid vägskälet, stupet, kalla det vad du vill. Ska jag bryta upp eller inte…Hur vet man? Hur många gånger ska man komma ner i svackan och kravla sig upp igen…Hur länge ska man ha känslan av att man blivit DET för varandra…Hur resonerade du? NI?
Tack för idag, kul att ses
vad tiden går i okt blir det ELVA år sen!
Har fastnat för din blogg. Du skriver sådär rakt in i hjärtat, det skulle också kunna vara direkt ur mitt. Känner så igen mig i hur du beskriver ALLT med att börja om. Jag står vid vägskälet, stupet, kalla det vad du vill. Ska jag bryta upp eller inte…Hur vet man? Hur många gånger ska man komma ner i svackan och kravla sig upp igen…Hur länge ska man ha känslan av att man blivit DET för varandra…Hur resonerade du? NI?