Nu sitter jag här. Samma rum. Samma posé. Bara ganska exakt sex månader senare än den nedre bilden. Vad kan jag säga? Summera? Det har varit ett asjobbigt halvår. Inte för beslutets skull utan mer över allt praktiskt. Att äntligen få lån trots alla problem jag inte själv kunnat påverka. Att bo i någon annans lägenhet. Att försöka acceptera saknaden av Lennox. Insikten att jag inte kommer dela hela hans liv. Någonsin mer.
Det är fortfarande jobbigt. Jag känner mig helt lost. Saknar huset så det gör ont i varenda cell varenda dag. Saknar den jag var i det där huset. Saknar det jag förlorat i den här skilsmässan men är också fruktansvärt glad åt att vi tog steget. Så väldigt dubbelt. Jag förlorade Lennox. jo, ett otroligt högt pris att betala för att göra rätt.
Men man måste ansvara för sin egen lycka. Vi har en fungerande relation Threst och jag. Visst ryker vi ihop. Men det lägger sig rätt snabbt. Igår åt han middag hos oss i lägenheten. Han är bland de viktigaste människorna i mitt liv, vare sig jag vill det eller inte. För att om inte vi kan förhålla oss till varandra blir allt så väldigt mycket jobbigare. Väldigt.
Jag är singel. Känner mig känslomässigt amputerad. Har noll intresse av det motsatta könet. Det har gått sex månader. Det är ingenting i sammanhanget. I 14 år har jag varit någons flickvän, sedan fru. Det måste vara någon väldigt speciell person jag släpper in i mitt hjärta. Någon jag kan ge mitt allt till. Som stannar. Som gillar att sova och som älskar mig alla de där dagarna när det är grått och regnig och talar om det också.
”Vi mot världen”
RSS-flöde
Du skriver att du förlorat Lennox. Du har inte förlorat honom! Jag har läst din blogg i många år och har sedan länge förstått, att du aldrig skulle låta det hända. Ni måste bara landa i ”det nya livet”. Det tar tid och måste så få göra. Det viktiga är kvaliteten. Inte kvantiteten. Glöm inte det. Kram
Smärta, Ångest och känsla av misslyckande… och trots det glad för beslutet och modet.
Kan det vara så att det ännu inte har gått tillräckligt med tid för att smälta allt? Kan det vara så att det inte bara går att vända sida för att kunna gå vidare… Att det behöver bli ett kapitel kanske en bok (i en trilogi) för att allt skall ha hunnit sätta sig och få rätt plats?
Det är en ny tid på väg, något som är formbart, men som obevekligt kommer att ske. Ynglingar växer upp… De får mer och mer egen vilja och egna behov, det som beskrivs som en förlust är trots allt på god väg att ske genom åldrande och mognad.
Det är en ny tid som kommit oavsett plattform…
Förlusten av den befintliga plattformen och den oklara besvikelsen över att den nya plattformen inte omedelbart blivit ens egen är förklarlig och för den skull tung.
Men – Ta dig själv i handen och säg till dig själv (ofta och mycket) det som är bra i varje del av tiden framåt. upprepa och fokusera.
Jag menar att det som är jobbigt och alltid närvarande inte behöver speciellt mycket uppmärksamhet och ta stor plats för att vara jobbigt, oöverkomligt och ”a pain in the ass” , medan det som är positivt förtjänar att upprepas mer och oftare och att man lyfter (inför sig själv) varje bra och positiv sak.
Sedan är det bra att få ur sig att allt inte är enligt fasaden eller spelet.
Men just spelet är en väsentlig del av att tränga undan det som tar för stor plats, men samtidigt behöver mer energi läggas på att låta det bra få plats…
Du inser att du nu är i det grå… Vardagen och att ljuspunkterna har stora förtjänster… Eller
Åh, jsg förstår hur du känner. Har gött igenom samma sak med min äldsta sons pappa.
Hur mörkt du än tycker att det är just nu så kommer man alltid vidare i livet. Vi människor är instinktivt funtade att klara oss igenom kriser. Det kommer ljusare tider, det vill jag lova :). Inom sin tid är jag också övertygad om att du kommer se fördelarna med att inte ha din son på heltid. Med acceptans kommer en rad olika positiva känslor med. Önskar all lycka till dig!
Lotta,det tar tid innan du har landat med allt det nya i ditt nya liv.Lennox finns ju där du har inte förlorat honom(jag vet hur det är att förlorat ett barn)Han utvecklas och vill mycket och du kan inte alltid vara där han är varje minut.Det vill han inte heller.han kommer att ha mor och son dagar lika mycket som han har far och son dagar.Barn är fantastiska på att läsa av föräldrar och deras behov.Styrka är det ni ger varandra vilket blir bra…misströsta inte,LEV Lotta,det kan du.Kramar Kia
. Att försöka acceptera saknaden av Lennox. Insikten att jag inte kommer dela hela hans liv. Någonsin mer./
Varför skulle du förlora honom?? ALLA barn flyttar så småningom, det är livets lag. Men knyt honom inte så hårt till dig, han närmar sig frigörelsen nu i tonåren!
Märklig kommentar, det är ju så, Lennox är 10 år och långt ifrån att flytta hemifrån. Med varannan veckas boende förlorar man halva tiden av ens barns liv och det är en otrolig sorg. Man lär sig kanske att leva med det men det är inget man önskar någon..
Det var min stora panik när vi skilde oss: Jag skulle förlora halva mina barns uppväxt! Det gav mig sådan panik och ångest att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sen visade det sig att oron var överdriven. Visst tappar jag en del av tiden med mina barn men absolut inte hälften. En god relation till deras pappa är en stor del av nyckeln för oss. Sen är det ju så att även när man bor ihop på heltid så spenderar man inte all tid tillsammans. Man jobbar, tränar, handlar, träffar vänner m.m. och under tiden är barnen med den andra föräldern. Nu gör jag allt sånt när jag inte har barnen hos mig (ja, lite jobbar jag ju även på barnveckorna). Plus att när man är två vuxna så går ju en hel del tid även till den andra vuxna medan all tiden nu går till barnen istället.
Så visst tappar man tid med barnen men absolut inte hälften!
Sen har jag den lyxen att jag har en väldigt god relation till barnens pappa så vi kan ses sporadiskt på middag om vi vill. Vi ses på alla barnens uppvisningar, skolavslutningar, släktkalas, jular m.m. oavsett vem barnen bor hos just den veckan. Plus att det finns Skype, telefoner m.m.
Så till alla som sitter där med paniken över att förlora hälften av barnens uppväxt:
– Så blir det inte! Så länge båda föräldrarna klarar av att sätta barnen först så blir det efter omständigheterna bra.
Jag är precis där också. Har min nya fina lägenhet som jag har möblerat och fixat med precis som jag vill och det börjar kännas mer och mer hemma nu. Men de första månaderna kändes det som om jag bodde i någon annans lägenhet, mitt hem var ju där jag bott de senaste 10 åren.
Känslomässigt amputerad, det var ett bra uttryck. Just nu så känns det som om man aldrig kommer att träffa någon igen. Vem skulle det vara? Hur skulle det gå till liksom? Rent logiskt fattar man att det ju visst kommer att hända men just nu känns det ljusår bort.
Stor kram Lotta! Allt blir bra till slut, det finns ingen annan väg.
Hej Lotta,
Är i samma situation och exakt samma tidpunkt för vår separation. Har gått ett halvår och jag famlar hela tiden den veckan jag inte har mina flickor. Du skriver så bra, känner igen mig i vartenda ord! Men tiden får ha sin gång och allt kommer sätta sig på plats och jag hoppas man hittar en bra balans i livet. Att man tillslut träffar någon att dela sitt liv med också. Även om det känns ljusår bort, vem skulle det vara liksom?
Styrkekram till dig!
Vet inte vad jag ska säga❤️
I nöden prövas vännen och det är så roligt att se hur många här som ställt upp för dig sedan du första gången berättade att ni skulle skiljas. Så mycket värme och omtänksamhet från alla håll.
Jag kommenterar inte så mycket numera men jag är här och läser varje dag och följer hur det går för dig. Som många andra uppskattar jag ditt öppna och ärliga sätt att skriva, det är något alldeles speciellt med din blogg.
Ett stort lycka till önskar jag dig.
Du skulle ta en kurs i Mindfulness, mot din inre stress, det kan hjälpa. Och katten, vad blev den av??
Det är ju när allting lugnar ner sig lite och man kan börja pusta ut och landa som alla känslorna kommer ikapp. Så är det också när någon dött, när man börjar inse att nu ska det vara så här för alltid. Det är nog bara att försöka låta det ta sin tid, att låta allting sjunka in och vardagen komma på plats med rutiner och vanor. Det är inte bara som att trycka på en knapp, tyvärr.
Lycka till, Carina