VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

JOLLER OM SMÅBARNSTIDEN

 

image2

Jag är värd för podcasten Joller. Gästen är Stefan Lagergen som har bloggen med samma namn tillsammans med sin fru Angelica. En sak jag tänker på, på vägen dit, är när man skiljer sig att man går igenom en sorgeprocess. Det spelar ingen roll att det är ett gemensamt beslut. Det är ett stort avslut och framtiden ligger blank framför mig.

Man kastas mellan tankar och funderingar på det man haft, alla år man tillbringar ihop, försöker hitta sig själv, samtidigt vara mamma och nu ensam rådda saker, både fysiska och mentala och hantera ett barn som behövs tas om hand. Samtidigt ska man styra med papper och vara skärpt i huvudet vid  bodelning  och annat viktigt som ska delas upp.

Och så ska man samtidigt prestera och fungera heltid på jobbet, allt medan detta pågår inuti en. Snacka om att hålla ihop. Det tänkte jag på när jag spelade in Joller. När jag tackade ja till det såg mitt liv inte ut såhär riktigt. Men i de lägena känner jag att jag är grym. Jag går alltid in och presterar fast det är kaos på insidan. Sedan om det är rätt eller fel att vara så duktig på att bara göra det jag måste, det vet jag inte.

Men det blev ett bra samtal om förlossningar, småbarnstiden och vad föräldraskapet egentligen är, ur vår definition. Klicka bara här om du vill lyssna.

 

image

 Nu ska vi göra läxor

 


Kommentarer


  1. Kia,ängeln Simons mamma 21 september, 2015 on 22:29 Svara

    Skickar dej en bamsekram….du kommer att klara dej bra Lotta.Ge Lennox en kram också.Kramar Kia

  2. Barbro Wihlborg 21 september, 2015 on 23:17 Svara

    Jaa, håller med föregående meilare!
    Du är urstark, Lotta!
    Styrkekramar i massor ändå!

    Babsan

  3. Monica 22 september, 2015 on 04:44 Svara

    Jag har 20 års äktenskap med misshandel bakom mig. 3 barn som växte upp med en pappa som var alkoholist, hustrumisshandlare, psykopat, och gjorde vårt liv till ett helvete. Jag kom loss efter 20 år, skadad för livet. Det fanns ingenting jag hellre ville än att skilja mig o få ett eget liv.

    Men….jag gick igenom samma process som du gör. Jag känner igen alla steg som sorgen efter ett havererat äktenskap skapar. Jag ältade min förlorade framtid. Att inte få åldras tillsammans, bli mormor/farmor tillsammans med morfar/farfar. Att lämna det fina hem vi byggde upp. Att barnen skulle förlora sitt barndomshem.

    Jag tror att alla separationer är ganska lika. Vad vi än har för orsak att separera. För barnens o min del handlade det om att överleva. Att komma därifrån innan han dödade oss. Men mina drömmar krossades likväl.

    Idag har det gått 17 år. Inga barn har någon kontakt med med sin pappa. Jag har flyttat långt bort, för att våga leva. Jag har 8 underbara barnbarn, som aldrig träffat sin farfar/morfar. Jag lever…..men likväl sörjer jag mitt förlorade äktenskap och den familj jag kunde ha haft intakt.

    • Caroline 22 september, 2015 on 12:41 Svara

      Det var ett jättefint program. Och du har så trevlig röst! Får man ha önskemål? Hade varit kul om du skrev ett blogginlägg om hur din graviditet var, hur förlossningen var, varför det blev snitt, hur upplevde du det och hur gick det att läka efteråt… När man också har en liten att bära runt på….. Det vore kul med ett sånt i lägg… Kanske lite bilder med :-)

  4. Nina 22 september, 2015 on 15:01 Svara

    Känner igen allt du skriver. Allt du beskriver i hur man kastas från veckan med barnen o allt känns ok, til att vara själv den andra veckan o bara sitta o längta.. Snart närmar sig fredan o då åker mina barn till sin pappa som i övrigt är en riktigt bra pappa till dem, men avsaknaden att inte ha familjen samlad, är obeskrivligt smärtsam. En sådan otrolig sorg som aldrig verkar vilja försvinna. Tack för en bra blogg

  5. Karin Svensson 22 september, 2015 on 17:20 Svara

    Jag skilde mig för 20 år sedan efter 20 års äktenskap och inte
    en gång har jag sedan skilsmässan haft negativa tankar om hur
    livet kommer att bli, hur jag ska klara mig och hur jag ska klara
    någorlunda vuxna barn. Inte en dag har varit något bekymmer
    allt har flutit på, jobb o barn.
    Kan hända att min räddning var att barnen var 18 o 20 år och
    på den tiden nästan på det klara med vad de ville i livet.

    Fortfarande umgås jag med min fd man men de sista åren har
    det blivit mindre på grund av att han gift om sig. Den nya
    kvinnan riskerar att hamna i kläm och känna sig utanför för
    hon är inte riktigt med i våra samtal, vi pratar gamla saker, vänner
    och sånt som vi har gjort i familjen. Därför har vi för att skona
    henne beslutat oss för att inte ses vid alla högtider.
    Livet lunkar på och jag hänger med.
    Hoppas det går bra för dig.

  6. Johanna 23 september, 2015 on 10:52 Svara

    Vad bra du skriver och det känns ”nyttigt” att läsa. Jag har inte varit och är inte i din situation. Jag har träffat en man som skilt sig..dina texter ger mig tålamod och insikt i toppar och dalar med allt vad det kan innebära med varannan vecka med barn, humör och mående som går upp och ner av olika orsaker..tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *