TILL DET JAG KAN

• Inlägg av: vimmelmamman
• Datum: 20 september, 2015
• Kategori: Okategoriserade
• Taggar: barn, separation, skilja sig, skilsmässa

Jag är hemma till det jag kan. Det trygga, invanda. Frukten är slut. Sängen ska bäddas med nya lakan. Threst har slängt in de gamla i tvätten. Det här bytet.  Vi fredagsmyser på chipsen från förrförra veckan. Det känns som en evighet sedan jag var här och ändå som om jag aldrig varit borta.

 Vi gör ingenting i helgen. Ingenting. Jag behöver det. Att bara få vila. Och Lennox vill inte fara omkring. Så vi sover länge. Inga förväntningar på något. Ligger i soffan. Gör läxan. Tjafsar lite. Testar lite. Finns det gamla kvar? Väggar. Rutiner. Tydlighet. Gränser. De är så läskigt olika de här veckorna. Två vitt skilda liv på alla sätt och vis.

 

Jag badar. Lägger ansiktsmask. Skrubbar mig ren med borsten från BEA. Skrubbar bort all oro och längtan efter en bostad, bort all smuts från veckans svettiga lakan, tomma kylskåp och sena nätter. Håret lämnar små rännilar av ljusbrunt vatten i badkaret. Jag hämtar plommon hos Quarles. Same procedure as last year. Tryggt och invant. Är det golfträning i morgon efter skolan? Hur var det nu?

 
Kläderna ligger kvar i resväskan. Orkar inte. Jag  tar upp de använda och tvättar. De rena får ligga kvar. Försvinner igen på fredag.  Jag var väldigt rädd för att bli ensam, mina ensamma veckor. Sitta i en lägenhet och tomglo i väggen. Sova bort hela helgerna och jobba som en idiot hela veckan. Men jag behöver inte oroa mig över det. Man hör av sig. Det fattas inte saker att göra. Tvärtom får jag tacka nej. Och jag är så tacksam över det. Och jag vet att det här bara är en period. Tills jag landar. Detta hysteriska socialiserande.

När jag får ett boende. Åhhhh. Tända ljus. Krypa upp i soffan. Bjuda hem vänner på middag. Bygga egna, nya rutiner.

                                                                                                       Tills dess. Överlev.