Det är fredag. Tillbaka till Moderskeppet. Docka på. Jag märker hur jag börjat stänga av de under de här barnfria veckorna. Jag gör det för jag inte klarar av att vara utan honom så länge. Det är för smärtsamt så jag leker en massa konstiga lekar och tänker bort. Lägger mer ansvar på Threst.
Jag stämmer inte av lika mycket och det är inte alls likt mig. Brukar vara den som har 100 % kontroll men det är resultatet för att överleva själv. Min vän Jonathan sa till mig ”Du bara är ute och dricker nuförtiden” och även om det inte är helt sant så förstår jag vad han menar. Det är enkelt att fly in i något och slippa sakna. Och jag menar inte att mamman ska ha mer rätt till barnet än pappan. Barn behöver båda sina föräldrar. Men det här varannan veckas systemet som vi verkat anammat. Det vete fan.
Jag fick ett mail som jag tycker har en poäng.
”Måste ni verkligen ha det så? Hur många tusentals mammor och barn mår inte dåligt halva året, utan varandra? Starta en revolution! Stoppa varannan-vecka-psykosen i Sverige nu! Många pappor mår dåligt oxå när de ser hur barnet saknar moderskeppet och hur lost mamman känner sig (i 100% av 100)
Sluta tramsa med det där nu, tänk vad många som skulle andas ut i en lång skön ”this is real” suck om bara alla kom överens om att det var en dålig ide. Pappan kan ha färre dagar, inte en hel lång jättejobbig vecka för alla parter, jag provade, hemskt, när vi ändrade och jag sa till barnen att , nej nu tar jag er tillbaka, så blev de överlyckliga. De avskydde att veta hur jag saknade dem.
Nytt system behövs, detta är en tragedi för mammorna i Sverige (och anledning att många är kvar i ett dåligt äktenskap) Barnen behöver oss MER än 50% . fakta! Kram! från fulltidsmamma och överlycklig
RSS-flöde
blev tvungen att skriva lite.
Det måste vara olidligt svårt att vara ifrån sina barn , jag kan nog inte riktigt fatta men Att mamman har mer rätt till barnen än pappan funkar inte…
Båda är ju viktiga o älskar.
Varje familj måste hitta sitt sätt !!!
Ingen revolution tack!
Kämpa Lotta
Gillar verkligen din blogg!!!
Ja, varför skulle mammorna sakna mer än papporna?? Om något behövs det mer jämlikhet i den frågan. Nog för att det är bättre än det varit, men fortfarande vanligare att mamman har barnen mer än pappan om ett par går skilda vägar.
Byte var tredje dag är rimligare. Men mer för mammor? Ta del av all forskning kring barns (söners framförallt) uppväxt med dålig relation till sin far. Gängtillhörighet, kriminalitet, nazism. Nej, det gäller inte alla men det finns en så pass tydlig koppling att insikten om halva tiden till pappa etsas fast rejält om man är insatt.
Ja då är jag undantaget ifrån den regeln! Hade aldrig något problem med varannan vecka, tror inte jag är en sämre mor för det. Älskade mina barnveckor men älskade minst lika mycket min egentid! Så skönt att slippa allt ansvar, pappavecka innebar att han gjorde allt sin vecka. Varför skulle han inte det? Vi kan inte bara ta det vi vill ur jämställdhets perspektiv och då det inte passar, gå tillbaka i tiden!
Exakt! Antingen vill vi ha jämlikhet eller inte. Det går inte att välja vilka bitar man vill ha.
Det finns ingen mall, ingen universallösning att följa….
Alla familjer måste hitta det som passar för just dem, alla behöver inte göra lika <3
Varma kramar till dig!
Nej, ingen revolution! Alla familjer måste få avgöra själva vad som känns bäst. Vad jag förstår (var ett tag sedan jag följde dig iofs) så har Threst också varit en närvarande pappa, så varför skall han ”automatiskt” få mindre tid med Lennox?
Försök istället att ta tillfället av att njuta av din egentid, den är guld värd, även fast man har ungar. Se’n går du all in när det är Lennoxvecka.
Visst är det skumt i början, det är ju en otrolig omställning, men det blir lättare.
Själv har jag fyra nu vuxna ungar och papporna till dem har inte varit helt hundra, så jag har alltid dragit tyngsta lasset och med de två yngsta var jag också varannan-vecka-förälder ett tag, vilket jag njöt av i fulla drag. Man behöver de där andningshålen att bara vara ego, göra vad man själv vill.
Lycka till.
Men det där var ju jättekonstigt att läsa… att mamman skulle sakna barnen mer… eller att barnen skulle sakna mamman mer. Att den ena föräldern ska ha större rätt än den andra. Nä !!
Jag har två tjejer, den ena saknar alltid sin pappa mer när dom är hos mig. Den andra saknar alltid mig mig mer när de är hos pappan. Olika alltså. Individuellt.
Vi har tur och bor nära varandra så ibland mitt i veckorna delar vi upp barnen beroende på ”längt”.
Och individuellt måste det ju också få vara att välja hur man fördelar dagarna. Jag vet flera som till en början efter en separation delat upp 3-4 dagar i taget. För att sedan, när saker och ting förhoppningsvis stabiliserats, fasa ut till varannan vecka. OM man vill alltså. Tror man måste prova sig fram. Kram!
”de avskydde att veta hur jag saknade dem” DET sade allt om den mammans själviskhet och brist på kärlek till sina barn!
Tänker du bli likadan?
Håller med igen, tror att många mammor ser mer till sin egen saknad än barnens bästa.
Bra skrivet Maria!
jo, det kan vara svårt att veta vart man själv slutar o barnet börjar. Lätt att hamna i den förfördelade förälderns roll. Tror det kan vara illa om barnet måste känna sig otrogen mot den förälder den inte är med för tillfället, att det är ”synd om” mamman eller pappan. Att BARNETS roll är att fylla föräldern som annars inte är hel.
Med facit i hand så har vi ett barn som nu 22 åring berättat hur mycket han saknade oss efter separationen (sin pappa och mig) att han hade velat bo halva tiden som han gjorde i 3 år innan hans mamma rotryckte honom från dagis (som inte ens visste från den ena dagen till den andra vart han tagit vägen)
Hon bestämde o det blev tvist. Pappan, min man gav upp innan rätten, o böjde sig efter moderns vilja
Så nu har den sonen fått gå hos kurator 6 mån som 22 åring för att han mått så dåligt. Det är bättre nu men oj vad det rev upp gammal sorg hos min make också, men skönt för dem båda att tala ut. Visst är det bittert att få höra att han varit ledsen hela uppväxten då det var precis vad man fruktade skulle bli konsekvensen.
Ja jätte konstigt skrivet av dig Lotta och det förvånar mig. Du har ju alltid skrivit hur nära Lennox och Threst är och att han väljer Threst framför dig. Sedan har du också skrivit att det gör dig ingenting och för du är så glad att de har så bra relation. Menar du nu då på fullaste allvar att du borde få ha Lennox mer än Threst??? Ja mycket konstigt skrivet!!
Vilken mardröm. Få lämna sitt hem, dela på barnet och inte ha något eget hem.
”De avskydde att veta hur mycket jag saknade dem…” Det var väldigt själviskt skrivet. Stackars barn att behöva ha dåligt samvete för att föräldrarna bestämt sig för att separera… Gör inte så mot ditt barn!
Men snälla… Ingenstans står det att Lotta skriver mailet.
Hon återger och pekar att det finns en poäng, och i mina ögon så finns det en….
”. Måste det vara så… ”
Nej det går att ha andra lösningar som 14 dagar, en vecka sedan 2 veckor rullande, en man har vanligen samma behov som en kvinna i den här frågan, men det finns de som gärna har mindre och de män som vill ha mer…
Ja Lotta man kan välja andra vägar, men din mailkompis tycks tro att rätten är större för hon är mor. Inte en så bra förebild för hennes barn.
Jag är en far, och jag valde en annan väg med min nu vuxna dotter och hennes mor. Det gav mig mindre med tid, men högre kvalitet. Jag har dock haft mycket dåligt samvete för det.
Dock är jag morfar nu, och har bra kontakt med min dotter och familj.
…och vad är bäst för barnen? Har svårt att tro att ett ”hattande hit och dit” några dagar åt gången är bäst för barnen. Barnen drabbas alltid värst eftersom de får ta konsekvenserna av de vuxnas beslut.
Mycket prat om föräldrars ”rättigheter” när fokus borde ligga på barnens befinnande, tycker jag.
Lena Lundin – Hattande hit och dit? Du kan inte mena att om barnen för träffa båda sina föräldrar oftare är det hattigt för dem? Nej träffa barnen så ofta det går och varannanvecka påhittet är något stressade föräldrar hittat på för det är smidigast för dem. 7 dagar kan vara en oändligt lång tid för ett ett barn (och för föräldrarna). Att utgå från att alla i familjen ska lida så lite som möjligt känns som en bra utgångspunkt.
Uppenbarligen var jag inte tydlig nog – barnen mår givetvis bättre att träffa båda föräldrarna så ofta som möjligt. Jag avsåg flyttandet mellan föräldrarna. Jag vet personligen om en treåring som packade sina saker i småväskor, ryggsäckar och diverse påsar oavbrutet hemma hos både pappa och mamma. Osäker på var och hur länge hon skulle stanna hos respektive. När varannan vecka infördes upphörde beteendet.
Men herregud vad själviskt och dumt av den mamman! Fattar att du är desperat Lotta men tänk på din son. Byt var tredje dag eller något men roffa inte åt dig mer tid. Plus inse att ni bara gjort detta i nån månad och det är givet att det är en chock som tar tid att landa i. Det tar tid med alla omställningar.
”De avskydde att veta hur jag saknade dem” den meningen säger rätt mycket tycker jag. Jag tror att mamman lägger på sin ångest och sorg på sina barn.
Jag lever själv varannan vecka liv, vi trodde att det var bäst för vår dotter, då två år, att börja med kortare perioder, så vi hade två-tre, dagar i början.
Jag tror inte en sekund på att det är bättre för barnen att vara hos mamman mer, generellt sett. Och jag tycker det är viktigt att se det ut barnens perspektiv. Det kan ju finnas fall där det är bättre för barnet att vara mer hos en förälder, även om det utåt sett inte verkar vara en sådan situation för er Lotta.
Jag var själv jätteledsen i början och ville inget annat än att vara med min sitter hela tiden. Men det är en process att gå igenom. Nu i efterhand kan jag se att det var ett sorgearbetet, att det för mig handlade om att acceptera och gå vidare. Jag och flickans pappa har aldrig lagt vår sorg och saknad på vår dotter och det rycker jag är så viktigt för barnen. Att få bära/vara medveten sig förälders ångest för att man inte finns för dem måste vara otroligt jobbigt för ett barn. Det viktigaste är att Lennox har det bra hos båda och att han inte behöver oroa sig för sina föräldrar när han inte är med den ena eller den andra.
Hoppas det löser sig med boende för er och att du med tiden lär dig att leva ett lyckligt liv i situationen ni har.
Har en skilsmässa bakom mig för 15 år sen och kan berätta om mina erfarenheter. Barnen skulle bo varannan vecka hos oss men pappan tog inte sitt ansvar utan lämnade barnen på olika ställen för att han ”inte hade tid”. När han träffade ny kvinna valde han bort barnen och dom flyttade till mig på heltid. Vilket fungerade mycket bättre för barnen, det blev harmoniska barn som dessvärre hade fått ta alldeles för mycket ansvar över saker de inte skulle ta ansvar över på pappaveckorna. Kontakten med pappan blev mycket dålig under flera år men de har nu i någon mån hittat tillbaka till varandra när de är vuxna. Vissa föräldrar är helt enkelt inte mogna för att ha barn, de väljer sig själva, sina egna intressen, sitt nya liv före sina barn.
åh jag håller med så vansinnigt mycket, det gör jag verkligen. Jag har ofta tänkt samma sak när jag hör att mina bekanta ska skiljas och har varannan vecka. Jag träffade min far varannan helg det kanske var lite lite men man kan ju ha något där emellan. Jag håller helt med i att barn behöver sin mamma MER så det där irriterande jämställdheten med att mammor är lika som pappor etc är jag inte överens med. Vi är OLIKA när det kommer till föräldraskap och det är fakta hur mycket man än vrider och vänder på det. Så varför lida så mycket och inget behöver vara skrivet i sten. Bara för att man mjukstartar med fler dagar än 7 så betyder det inte att det ALLTID måste vara så, längre fram så kanske man kan välja varannan vecka.. ja ja ska sluta babbla men såå sant det brevet du fick. Så sant. !!
Varför skulle en unge behöva sin mamma mer än sin pappa? Det handlar väl om hur relationen mellan förälder/barn är?
Med en mer eller mindre frånvarande förälder, så är det klart att den andra föräldern blir mer ”viktig” och då handlar det inte om jämställdhet eller om det är mamman eller pappan.
Och det är klart att mammor är olika pappor, därför behövs båda i en perfekt värld.
Vad gör vi med en pappa som saknar sin unge lika mycket som Lotta gör nu? Räknas inte han?
Detta skriver jag rent generellt nu, då jag inte har minsta susning om hur det egentligen har varit i Lottas familj tidigare.
Diana- vill du förklara varför det skulle vara någon skillnad på hur mycket man saknar sitt barn bara för att man är av olika kön? Så män som har barn ihop skulle inte sakna sitt barn så mycket då? Förstår inte vad du menar.
Helene- håller helt med dig.
Vad är fakta? Att kvinnor och män är olika när det kommer till föräldraskap? Eller att barnet behöver mamman mer? Eller menar du att alla föräldrar är olika i sitt föräldraskap och en del barn behöver sin fadersgestalt mer medan andra harven mor som behövs mer?
Barnens bästa måste vara det som styr. Om det sen är hos mamma, pappa eller någon annan så är det barnens behov man ska titta på-så tänker jag! Barnens behov kan ju ändras med åren så det gäller att de vuxna runt barnen alltid har bra kommunikation! ( inte lätt men desto mera viktigt)
Vi har varannan vecka och det ÄR jobbigt de veckor man inte har barnen. För saknaden äter upp en men varför skulle min saknad vara mer värd än barnens pappas saknad? Vad gör att jag som mamma borde få ta del av mina barn i högre omfattning än deras far?
Självklart tycker barnen det är jobbigt när den ena föräldern är ledsen och saknar för barn är lojala. De vill, och gör ofta, väldigt mycket för att underlätta. Men har vi rätt att känslomässigt utnyttja dem för vår egen vinning skull?
Jag saknar mina barn oerhört när de är hos sin pappa, jag går sönder totalt en del dagar över att jag saknar dem så intensivt MEN aldrig att jag skulle försöka påverka dem att vilja vara hos mig mer. De har lika mycket rätt att vara hos sin pappa och för mig är det oerhört viktigt att de får veta att jag är glad för dem att de är hos sin pappa. Jag bekräftar dem, säger att jag saknar och älskar dem men jag är också noga med att visa glädje över saker de gjort hos sin pappa eller glädjs med dem när de ska åka till pappa. Jag tror det kommer löna sig i längden. Mina negativa känslor behåller jag själv det är inget jag ska eller ens bör belasta mina barn med.
Utveckla ett system som fungerar för er men beröva inte din son eller hans pappa deras roller.
Perfekt! Ungefär så hade jag det när jag hade varannan vecka.
Och superviktigt, att uppmuntra/vara glad, över tiden de är hos den andra föräldern.
Själv bodde vi väldigt nära varandra, pappan och jag, så vi kunde umgås tillsammans MED ungarna även om det inte var ”vår” vecka, vilket hände ibland.
Bråka och greja hade vi redan gjort så mycket i vårat förhållande, så varför fortsätta efter? Nä, vi släppte det och hittade tillbaka till den vänskap vi en gång hade. Det gick ju inte på en gång, men nästan faktiskt.
Hej Lotta
Har bara en liten fråga, om det är så att om Lennox önskar träffa dig när han är hos sin pappa och tvärsom naturligtvis får han det
Jag tycker mest synd om barnen, som alltid kommer i kläm.
Dom får minsann finna sig i vuxnas val……
Så sant så…mamma saknar barnen,pappa saknar barnen, men hur MYCKET saknar inte barnen både mamma och pappa och skulle säkert av hela sitt hjärta önska att allt vore som förut igen 🙁 Gör ont i hjärtat att tänka på det….
Exakt Benita, i det här inlägget handlade det enbart om dom vuxnas känslor.
Förstår att det inte var du Lotta som skrivit mailet men eftersom du lägger upp det på bloggen tolkar jag det som du håller med och tycker det är rätt att mamman borde ha barnen mer än pappan. Vad jag har förstått genom bloggen så har Threst och Lennox hängt mycket ihop när du varit i väg på alla resor när och fjärran. Då kanske det vore mer självklart att Threst har L mer dagar? om det nu skulle vara så att någon har mer rätt till sina barn. Svår situation för alla inbladade och hoppas aldrig jag hamnar där.
Jag trodde att man var två om att sätta barn till världen ……. därför har båda föräldrarna lika stor rätt att få vara med sina barn om det nu inte finns särskilda skäl .
Precis som flera skriver så har Lennox varit mycket med Threst tidigare när du varit på resor och då har det fungerat bra och dom verkar trivas tillsammans .
Om han skulle varit mer hos dig hur skulle boendet se ut då för eftersom Threst skall ha huset kan du ju inte tänka tanken att du skall bo där mer ….och hur skulle Lennox fungera i den lilla lägenheten du tillbringar viss tid i .
Om jag som man läst en del kommentarer skulle jag noga kolla vad det är för kvinna jag skaffar barn med som har ett tänkande att hon i princip har äganderätten över barn man får tillsammans .
Jag är född på 70-talet och när mina föräldrar separerade på 80-talet var det inte så vanligt med varannan vecka, att dela upp det så. Jag var därför hos min pappa varannan helg, på tok för sällan för att bygga upp en relation med en förälder om du frågar mig. Jag hade aldrig någon ”vardag” hos min pappa och hans nya familj och han hade inte en susning om min skola, aktiviteter, kompisar etc – allt sånt skötte min mamma. Jag tycker min pappa liksom kom lindrigt undan. I dag har vi en ok relation, men vi känner inte varandra egentligen. Jag hade gett vad som helst för att få ha haft en ”vardagslunk” hos pappa, tror det är superviktigt. Förstår att det är olika från fall till fall, ville bara ge min bild – hur jag upplevde det som barn och hur det påverkade min relation till min pappa. Har en inneboende ilska över att mina föräldrar inte gav mig rätten att få del lika på dem. Så kände jag det som barn och gör än i dag. Men, tiderna och omständigheterna var väl som de var.
Min pappa skiljde sig när mina 3 äldre syskon var mellan 5-7 år. Pappa, min mamma och jag har alltid önskat att de skulle bo hos oss också, hus med rum till de köptes mm. Tyvärr så var detta på 70-talet (som skiljsmässan skedde) så detta med varannan vecka fanns inte. Tanken var att de skulle vara hos oss varannan helg (plus att de var välkomna hur ofta de ville) men jag vet inte hur många ggr som de inte kom. Utan att meddela oss, deras mamma tyckte hon hade rätten till de. Å vad jag grät och saknade de under min uppväxt. Nu i vuxen ålder så är deras kontakt med pappa sisådär. Pappa ringer varje vecka mm. men jag kan märka att de inte alls har samma relation som pappa önskar.
Pappa brukar inte prata om detta men en gång för några år sedan så sa han att han önskade han slagits för sin rätt. Men att han inte hade en tanke på att han skulle motarbetas så som hans ex gjorde när han istället försökte ge mina syskon stabilitet.
Nej ingen revolution. Låt Lennox ha sin pappa, och SNÄLLA ge honom inte dåligt samvete för att han har rätt till båda dina föräldrar. Det är inte hans fel att du mår dåligt. Låt honom slippa läsa ovh höra om det.
klar att du saknar honom Lotta,men ni båda är helt underbara föräldrar och han får allt av er båda.Det Trest ger är kanske inte gull gull, men så mycket annat som är utvecklande för hans personlighet och utveckling.Det du ger är mycket känslor och gulle gull,han är lyckligt lottad den lilla gubben som får allt vad ett barn behöver, av omsorg kärlek och aktiviteter.Kram
Bor i Tyskland och här finns inget ”varannan vecka system” , barnen bor med sin mamma helt enkelt. Hur mår egentligen barnen övar att ständigt behöva byta hem och packa väskan varannan vecka? Det är ju inget vi vuxna gör direkt? Nä, jag är inte helt säker på att det alltid är bästa lösningen, och jämställdhet i all ära, men det är vi som burit dom här små liven inom oss..
Ville egentligen bara säga att i andra länder ser saker helt annorlunda ut:)
Jag och min ex man hade inte varannan vecka. Sonen fick bestämma helt, han kom och gick som han ville mellan oss. Funkade perfekt. Han var liten när vi skilde oss och idag 25 år. Vi har pratat om detta, vad han tyckte. Han tyckte det var skönt att få göra som HAN ville. Det funkar inte för alla men för oss fungerade det.
Det blir lättare att njuta av dagarna utan barn efter en tid, processen tar en tid, sorgarbete och ovana av att vara ensam gör det svårt. Men det blir bättre.
Vi hade vecka-vecka en tid, sedan blev det heltid hos mig och nu försöker vi hitta ett system där pappan deltar regelbundet om ändå inte halva tiden.
Alla måste hitta ett system som passar i första hand barnet och i andra hand föräldrarna. Jag tycker inte att mamman automatiskt har större rätt till barnen, och då inte med argumentet att hon saknar så mycket, kanske om det är hon som ändå bär allt ansvar. Ofta är det ju mamman som har ett större ansvar för barnen i ett förhållande, varför har pappan då rätt till hälften efter en separation?
Det är inte pappan som har rätt till hälften av tiden, det är barnen.
Så sant!
Exakt!! Finns så många egoistiska vuxna där ute…
Jag och min bror var hos vår pappa varannan helg under hela vår uppväxt (80-tal). Det var SÅ SÄLLAN. Det var hemskt. Jag ville så gärna vara mer hos pappa men fick inte för mamma. Pappa försökte kämpa för att få ha oss mer,, tog upp i familjetvist osv i rätten. Men mamma vann. För det var vårat bästa tydligen. Det pappa vann var att han fick lämna oss kl 18.00 på söndag istället för 12. Och rätten hade sagt till mamma att hon ej fick säga nåt negativt om pappa till oss. Gud vad hon var arg över det. Och jag var tyst tacksam. För det är inte kul att höra ens mamma spy galla över ens pappa.
Varannan helg är ingenting.