VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

TILLBAKABLICK

Uganda 2014. Funderar mycket på de där grabsen. Vad de gör just nu. Speciellt den lilla i rutig skjorta. Han ville följa med hem. Var väldigt duktig på engelska.

Måste ha gått i skolan innan livet på gatan tog över. Här är han på Half Way home i Uganda. Läkarmissionens  projekt för att återförena, i mesta möjliga mån, barn med sina föräldrar.

 

Det här är möten man alltid bär med sig. Och lite som med cancern kommer de som ett brev på posten i speciella situationer. När det regnar mycket, det får mig alltid att tänka på gatubarnen.

Flera av dem sa till mig att det inte var saknad efter en förälder som var värst. Det var de häftiga regnen som kom och sköljde med sig allt i sin väg då barnen ofta sover i tunnlarna under broar.

 

Och så den här lille då. Som jag träffade mitt i natten i Kampala. Håglös, ensam, smutsig och helt lämnad åt sig själv. Den här bilden sätter sig på näthinnan. Jag kan inte se den utan att börja gråta. Så jag måste antingen scrolla förbi den fort eller gråta. Men gråta hjälper inga barn.

Det gör däremot konstruktiva lösningar om hur vi ska fixa  problemet med en förändring i det lokala samhället som i sin tur bör stöttas  av regeringen. och projekt som Tigers Club med stöd av  Läkarmissionen.

 

Den här tjejens pappa hade lämnat henne hos en faster som lät henne jobba på marknaden. Var hennes mamma var visste hon inte. Man får perspektiv på saker.

Och även om man inte kan tänka på dessa barn dygnet runt, vilket jag ibland har gjort, för då går man sönder och kan inte fungera, så finns de där. Ploppar upp nu och då. En påminnelse om att vara tacksam för det man har.

 

Man får fråga om man får kramas. För det vill man. Men närhet är inte helt självklart när man blivit sviken av vuxenvärlden.

 

 


Annons

Kommentarer


  1. Anna 22 juni, 2015 on 16:23 Svara

    Hej Lotta,

    Otroligt inlägg. Fint och tänkvärt.
    Och jag är lite förvånad och besviken att ingen annan har kommenterat…

    Du är fantastisk som belyser alla dessa saker, och jag är glad att jag som bloggläsare kan och får följa med på din ”resa”.

    Stor varm kram och eloge till dig!

    Anna i London

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *