Det här ambassadörskapet för Läkarmissionen. I like. Jag har en kompis som inte riktigt fattar. Han tror att det har något med läkare att göra, nu har det mer blivit en grej mellan oss. Hur som helst så blandar en del ihop det med Stadsmissionen, eller Läkare utan gränser vilket också är en organisation jag gillar. Läkarmissionen verkar i 44 länder och sysslar primärt med social omsorg, utbildning, självförsörjning och humanitärt bistånd. De jobbar ju med lokala projekt på plats, drivna av lokalbefolkningen som vet och känner sitt folks traditioner och sätt att leva bäst.
På Books & Dreams event. Foto Jonathan Emparan
Foto: Jonathan Emparan
Jag förstår att det kan bli spretigt det här med ambassadörskap. Låt oss reda ut det. Jag är ambassadör för Läkarmissionen och Specsavers projekt för att samla in glasögon att lämna till de som behöver. Det har blivit Tanzania. Att man är ambassadör betyder att man är en förespråkare, någon som berättar och är engagerad i något. Man får inte betalt (inte jag i alla fall) utan det hela går ut på att lite vara ansiktet utåt för något. Det här är ju två helt olika typer av företag. Bistånd och glasögon och de har ingenting med varandra att göra. Snart åker jag ju med Årets vinnare i Specsavers glasögontävling, Menfa, till Tanz, med resväskor fulla av glasögon. Och i Läkarmissionens fall reser jag med dem för att berätta om deras projekt i världen.
Måndag. Ledig. Inget står på schemat. Granen är klädd. Huset pyntat. Har satt på mig min ledighetskostym. I den gör jag allt. Tar sällan av mig den på helgerna. Vad jag än ska göra. Handla, gå ut äta, träffa grannarna. Jag är så not fashion helt enkelt.
Men hittar ingen julstämning alls. På onsdag åker vi till mina föräldrar i Örebro. Ska ta med oss lite mat. Lax, ägghalvor kanske. Några paket till Lennox. Blir äcklad när man vräker över barnen klappar. Stora svarta sopsäckar med paket. Så var det tidigare, när han var mindre. Han öppnade knappt alla. Men de senare åren har vi slutat med den där hysterin. Han får 3-4 paket. Mår illa av all konsumtion. När jag frågar vad han önskar sig svarar han
– Ingenting.
Det är något på tok då. När han har allt. Finns inget kvar att drömma om, längta efter. Året runt får han det han vill ha. Inte precis allt förstås men som enda barnen till två heltidsarbetande föräldrar med någorlunda inkomster, är det ibland lätt att skämma bort honom. Jag tänker på det ofta. Försöker ha någon slags motvikt i det där. Och att han måste förstå att stora delar av världen inte alls lever som vi.
Frukost.
RSS-flöde
Så kloka ni är! Jag blir också störd av konsumtionen som julen innebär för de allra flesta och tog avstånd för många många år sedan. Här satsar vi på minnen och upplevelser, så sedan barnen var 6-7 år har de fått en teaterbiljett eller någon annan upplevelse. Nu när de är vuxna säger de själv att det är detta de kommer ihåg mest. Så nåt bra har jag väl lyckats med 🙂
Vi är en heltidsarbetande förälder och en arbetslös. Vi går runt precis. Man lär sig trolla med fötterna. Men konstaterar och tackar Gud dagligen hur bra vi har det. Har sån tur var en hobby som kan alstra julklappar. Jag syr och stickar. Stickar när jag åker till jobbet och när jag åker hem. Syr mellan 20-22 varje kväll. Min tid är värdefull. Jag värdesätter varje minut. Hoppas de som får mina hemgjorda julklappar också inser det :-). Men det tror jag de kommer göra.
God jul!
Haha, vilken härlig son du har som vågar ha denna (fula) frisyr. Han är för go.
Hur menar du när du säger den är ful? Vem är du att sätta den stämpeln på ett barn?
Barnet är inte ful, han är helt underbar och frillan ser verkligen kul (ful) ut. Men han verkar vara en stark grabb som vet vad han vill. Sånt gillar jag.
Du verkar inget glad Lotta. Din energi glimtar igenom när du skriver om ditt engagemang för de mindre lyckligt lottade, men när det handlar om din egen vardag känns det mest håglöst och sorgset..
Jag tror absolut Lennox fattat att han inte skall önska nåt, o att han inte skall ta för givet att han alltid kan få må bra. När som helst kan allt ryckas från en.
Kanske är det bra att känna det som barn, kanske inte……..