Birka Line 2009
Den 1 maj har det gått sex sedan skitsjukdomen klev in i mitt liv. Det här är ett gammalt inlägg men lika aktuellt idag. Jag fyller sex år på julafton. Trodde aldrig jag skulle få uppleva det. Det känns som eoner av tid som har förflutit och jag har svårt att begripa hur allt var annorlunda då mot nu. Naturligtvis har jag inte glömt det. Inte något. Stunderna ensam på Södersjukhuset när jag lyckades hasa mig ut med min jäkla droppställning på balkongen för att andas in lite av vårluften sitter som stämplade tatueringar i mitt minne. De långa korridorerna där jag sakta tränade på att gå. Oftast sent på kvällarna då jag kunde gråta utan att möta någon. Gjorde jag det låtsades jag alltid vila. Eller när personalen kom för att tömma mig på bajs med en slang och inte brydde sig om att dra för det tunna draperiet runt min säng i fyrbäddssalen.
Hur kränkande det kändes och hur jävla ledsen och rädd jag var vareviga sekund och fortfarande är fast på ett mer resonabelt sätt. Mina rumskamrater som grät för att de skulle operera sin blindtarm och jag ville bara skrika åt dem att hålla käften. Att de kunde få byta med mig om de ville. Skramlet av matvagnen som fick mig att spy bara jag hörde hjulen mot golvet. Lukten av desinfektionsmedel och att det inte hände ett smack när jag tryckte på morfinpumpen. Och så sömntabletterna jag fick varje kväll och de helt sjuka drömmarna som fortsatte långt efter att jag kom hem. Hur Threst hängde Lennox i taklampssladden och jag var utan familj. Vaknade av att hans dinglande små ben sparkande i luften. Helt blöt av svett.
Och när mina vänner kom och hälsade på spottade jag upp mig. Försökte verka positiv. Så väldigt fånigt och ledsamt. Jag kände mig bara ännu ensammare när de var där eftersom jag inte visade min själ och hur ska de då kunna vara till någon slags tröst? Skit var de där fyra veckorna. Ren och skär skit och utanför passerade våren med torr asfalt och doft av framtid i luften. Mamma och pappa på besök. Hur vi satt utanför Södersjukhuset vid den där vattenfontänen och jag lyckades äta en hel Piggelin och behålla den utan att kräkas upp den. Lennox hälsar på varannan dag. Hans vibrerande kropp som aldrig var stilla bredvid min sargade i sängen. Hur han gillade att leka med knappen. Höja och sänka fotända och ryggsstöd. Inget av det där är glömt, bara längre bort. Jag vill inte dit igen. Det finns hittills ingen så negativ upplevelse i mitt liv som mina långa veckor på SÖS. Det är ogreppbart för andra att kunna föreställa sig beskedet och tillvaron där. Det ska och kan man inte heller begära. Vi är inte mer än människor.
Söndag sex år senare. Jag julpyntar.
RSS-flöde
Grattis till de sex åren! Jag fick veta att jag hade malignt melanom i juni 2009, i juli samma år att den var spridd. Så jag närmar mig sex år också, fast min behandlingstid var inte alls så vidrig som din. Men skräcken och dödsångesten…
Kram och tack för att du delar med dig!
Gunilla
Vackra Lotta. Ett stort grattis på din kommande sexårsdag och en härlig jul tillsammans med nära och kära önskar jag dig. //Åza
Grattis på födelsedagen Lotta och God Jul!
Jag läser din blogg, och det jag har svårt att förstå betr din sjukdom är att du verkar ha lämnat din man utanför. Du åker in ensam, du får beskedet ensam, det verkar inte ha varit ni två. Detta måste ju rimligen ha påverkat ert gemensamma liv. En sak att vara stark och självständig men detta är något helt annat ?
Grattis på kommande sexårsdagen.
Jag är sjuksköterska själv och ser vården från andra sidan.
Ofta har jag funderat på hur jag skulle fixa ett livhotande besked.
Inte alls känns det som nu, jag hade brutit ihop av skräck å panik.
Kanske orkar man för att man måste? Men samma blir man nog aldrig igen.
Å det kanske är bra.
God jul. Asta
Kärlek ❤️❤️❤️
Kära Lotta! Jag läser din blogg varje dag och jag tycker att du är en fantastisk människa. Du gör och tänker så mycket på andra människor som har det svårt. Jag önskar dig och din familj en riktigt God Jul och Ett Gott Nytt år. Det var en sak jag glömde vilken snygg mamma du har. Kram från Ann.
Hej Lotta!
Grattis på födelsedagen!
Så härligt att du är frisk och hoppaas att du får fortsätta att vara det!
Härligt också med ditt engagemang för Läkarmissionen.
Imorgon samlar jag ihop mina gamla glasögon och lämnar in dem på Specsavers.
God Jul!
Babsan
God Jul Lotta!
Om du bara visste hur din blogg påverkar många. Friska som sjuka, kämpande och de som kanske har gett upp en smula.
Du får mig att uppskatta det jag har i livet och att mina två små barn är friska. Din blogg balanserar upp allt annat man ser i media som oftast handlar om yta. Du skriver om det som finns under utan att grotta ner dig utan kämpar uppåt.
Förstår att din tid på sjukhus var bland det värsta du har varit med om och jag tror att alla har någon sådan plats i livet vi aldrig vill återvända till. Alla har ett solblekt minne av en miljö någonstans långt borta som skapade alldeles för mycket ångest alltför nära inpå.
Ibland måste man skapa en yta för att orka ta de små stegen. Men jag slår vad om att alla dina vänner som besökte dig såg rakt igenom lager av foundation och mascara. Det var därför de kom.
6 år kommer bli 10 år. 10 år kommer bli 20. 6 år kommer aldrig bli noll år.
Ha en fin jul och ha inte dåligt samvete över att Lennox har det bra. Ni har båda kämpat för erA karriärer, har valt att lägga kärlek på ett barn och visar honom världen – vad mer kan du göra?
Varma hälsningar från Dalby i Skåne 🙂