VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

HALFWAY HOME

 

Tisdagmorgon.  Cirkeln sluts. Vi har varit med i den uppsökande verksamheten på natten. Sedan besökt Club House dit man kommer för att få sin plan. Sin mat.  En säng att sova i. Lära sig respektera andra. Bädda sin säng. Stiga upp och göra sin frukost. Träna fotboll. Och här börjar arbetet med att hitta och återförena barnet med sin familj. Eller, om inte det funkar, hitta en fosterfamilj.

 

Foto: Toby Selander

 

Nu är det dags att åka till sista steget. Halfway home. Det ligger strategiskt placerat lång utanför Kampala. På landsbygden. Vi färdas långt på skumpiga vägar.  Kossor och getter längst vägarna. Skjul. Människor med ris på huvudena. Barn som leker med pinnar. Hit kommer gatubarnen från Club House som vi besökte i förra inlägget. Lennox är långt borta. Det är så konstigt men han får liksom inte rum.  Jag är så otroligt närvarande i det jag ser och upplever att ingenting annat finns. Han har det fantastisk med sin pappa. Och det blir såna extrema kontraster. Det fina i det här är att jag inser hur mycket vi curlar sönder våra barn på sätt och vis.

 

 

 

 

Vi kommer fram till Halfway Home, En stor grind öppnas och vi hamnar rakt in på en stor öppen gräsplan omgiven av hus. Det är barn överallt. Nyfikna. I rena kläder och öppna ansikten. Det är svårt att förstå att de här har varit på gatan, sniffandes lim och fulla av löss. Det här är helt andra barn jag möter Här får man stanna tills man hittar deras familj. Eller en ny. Här bor man åtta barn i varje hus med en vuxen person. Man lever som i en familj. Får lära sig sköta om djur, fotbollen är en central del som skapar gemenskap och man tillreder sin egen mat. Vi välkomnas med sång och dans. Och även om barnen är glada är de alla trasiga och traumatiserade. De har levt på gatan, flytt från dysfunktionella familjer. Har varit utsatta för övergrepp, inlåsta, fått stryk och kränkts på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det yngsta barnet här är lilla Huzartja, 7 år nedan. Hans pappa jobbade som motorcykelbud och mamman  lämnat familjen. Huzartja blev inlåst hela dagarna. När hans pappa jobbade stängde han helt enkelt bara in honom i 10 timmar. Så när han en dag fick chansen och dörren var öppen stack han Hizartja. Och kom aldrig tillbaka. Retrak hittade honom på gatan. Det är svårt att veta hur länge han levt där för Huzarja vet inte själv. Han pratar inte speciellt mycket alls egentligen och ingen vet egentligen vad han varit med om där.

 

Derrick, 12.

–  Min mamma är död. Jag minns inte när eller hur. Jag har inga syskon. Pappa och jag blev vräkta från huset vi hyrde. Pappa lämnade mig bara i skogen och gick därifrån. Sedan kom han tillbaka. Jag var rädd.  Sedan lämnade han mig hos en familj där jag blev tvingad att stjäla i andras hus, av sonen i familjen. Polisen kom. Pappa tog mig till Retrak och bara lämnade mig där och sa ”Om ni inte tar hand om honom dödar jag honom”.

–   Tänker du på pappa ofta? Vad han gör, var han är?

–    Nej.

Är du lycklig här, har du det bra?

–  Jag är ganska lycklig.

– Oroar du dig för hur det ska bli? Att du måste få en ny fosterfamilj?

–  Ja, jag är lite rädd och orolig.

Säger han och tittar mig inte en enda gång i ögonen.

 

 

 

Jag träffar en flicka som är kort som en 10-åring.  Hon har lagt glitter på sina kinder. Och i huvudet har hon långa ärr, gropar. Det finns glitter i dem med.

 

Rihah, 17.

–      Jag bodde med min styvmamma i nio år. Min mamma lämnade mig och min syster. Hon var inte frisk. Pappa gifte om sig. Jag jobbade på restaurang när jag var 11. En dag kom min faster och sa att jag skulle bo hos henne. Det blev familjemöte och de lät mig välja. Jag ville bo kvar hos min styvmamma. Men först skulle vi åka i till Kampala bara fyra dagar, min faster och jag. Där tvingade ho mig att sälja majs på en marknad och när jag sålde det för billigt fick jag mycket stryk med pinnar och ibland skor. En dag gick jag inte tillbaka bara. Jag gick till polisen men de hjälpte mig inte. Då gick jag till en annan polis men de gjorde ingenting heller. Jag var väldigt rädd på gatan. Och hungrig. Till slut hjälpte någon mig till Retrak och nu är jag här.

 

–      Vad har du för drömmar?

–      Jag vill bli en som hjälper andra.

– Är du rädd för vad som kommer hända?

–    Nej, jag trivs bra här och kommer få en ny familj, säger hon och spricker upp i ett leende.

–      Vad har hänt med ditt huvud?

–   Jag var tvungen att stjäla när jag var yngre. Ibland hällde man kokhett stearin på mitt huvud. Därför har jag de här ärren.

 

Alla  hennes tillhörigheter ligger i en plastsäck

 

Och så har hon bäddat och lekt med dockor

 

Här bor åtta flickor

 

”Mamman” i ett av husen kramar om en ledsen tjej.

Vi tillbringar en hel dag här. Spelar fotboll. Äter. Pratar. Läkarmissionen och Tigers Club/Halfway home gör ett fantastiskt jobb.  Stöd deras arbete genom skyddsängel. Du kan även göra en insats att bli fotbollsförälder, det har Threst blivit.  Att få vara med och se hela den här kedjan mer mig hopp, att se att det funkar tack vare engagerade människor på plats som brinner för de här barnen och deras villkor. Vi får aldrig sluta titta. På den länken kan du bli  skyddängel

 

Vi åker vidare. I morgon ses vi i Sydafrika hos Monica Woodhouse och hennes barncenter Give a child a family.

 

Hej då Uganda. Nästa inlägg. Sydafrika


Kommentarer


  1. tiptip 24 oktober, 2014 on 13:23 Svara

    Skitbra att du är där och berättar om hur det är. Vilka öden och vilka liv. och säkert också massor med energi och glädje. bara de inte börjar droga finns det stort hopp tror jag. sedan drar drogerna så mycket.
    bra att du gör det här.
    jaja vi curlar våra barn så det är löjligt. klart de klarar massor med mer än man låter dom göra. Men det är ju en annan sak.

  2. Pernilla 24 oktober, 2014 on 14:12 Svara

    Jag har nu läst dina senaste inlägg från din resa och tycker att det du gör är fantastiskt, ditt engagemang!
    Jag reagerar på att det nästan är uteslutande pojkar på dina foton. Är det så det ser ut, att det är fler pojkar än flickor som får hjälp och stöd, som lever på gatorna etc? Isåfall – vet man varför?

  3. […] följa med på men vill följa med på nästa år. Ni läser allt om deras arbete och Lottas resa här. 0 kommentarer if (typeof(LikeBtn) != "undefined") { LikeBtn.init(); } […]

  4. Y 24 oktober, 2014 on 19:32 Svara

    Hej Lotta. Sanslöst läsande! Gripande! Fruktansvärda historier! :( Men ändå ljust tack vare insatserna som görs! Som DU gör! <3 Tänk vilken skillnad det är ändå på hur barn har det över hela vår värld! Är det ok om jag lägger en länk till din blogg i ett fb-inlägg? Vill att flera ska läsa!!

  5. Annika 26 oktober, 2014 on 21:25 Svara

    Tack Lotta för dina gripande skildringar av en verklighet som är svår att fullt ut ta in. Du gör ett viktigt arbete och det går inte att blunda för orättvisan i världen och att det faktiskt går att göra skillnad.

  6. Carina Nunstedt 27 oktober, 2014 on 07:00 Svara

    Sååå fint och bra skrivet Lotta! Har varit en ära att få se några fina (delvis bortglömda) delar av världen tillsammans med dig. Vi får åka snart igen. Kan bara instämma i vilket bra jobb Läkarmissionen gör både i Uganda och Sydafrika. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *