VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

COUNTDOWN

 

Jag minns inte när den här bilden är tagen. Kanske någon gång 2009. Troligtvis. Jag minns inte vad som ska göras. Förmodligen ska min port-a-cat sköljas. Inte heller minns jag vilken dag det var eller ens vilken plats. Huddinge eller SÖS.  Det var ganska många sådana här dagar. Då trodde jag aldrig att jag skulle glömma dem. De var så knivskarpa. Jag kan fortfarande minnas lukten av cellgifter. Jo. De luktar. Och att jag alltid skulle vara så duktig och käck. Inte visa hur jävla rädd jag var. Jag var alltid ensam. Någon gång min vän Lennart. Men annars var jag själv. Skulle vara så duktig och klara mig minsann. Inte störa. Besvära. Fråga. Och rent fysisk går det väl an. Men om jag, Gud förbjude, blir sjuk igen kommer jag aldrig släppa någons hand.

 

Överallt människor. Som tar i en. Händer. I början var det ok. Sedan blev jag allergisk mot alla dessa händer som ville ha något av mig. Blod. Eller en ven. Och jag kan än idag ibland ogilla när jag kommer för nära människor som hos tandläkaren. Jag är naturligtvis glad för alla de här händerna egentligen. Och operationerna. Och cellgifterna. Jag hade inte levt utan dem. Inte en chans. Ni kanske ruttnar helt på mig och mitt cancerprat de här dagarna. Det är inget mot vad jag gör som har det flåsande i nacken all the time. Men på torsdag får jag veta.

 

Idag. Polarpriset. Hang in there Mrs Gray


Kommentarer


  1. Lisa 26 augusti, 2014 on 07:04 Svara

    Nej , vi ruttnar inte på ditt snack. Vi har full förståelse för din oro och att man behöver ventilera dessa tankar och känslor. Plus att det är viktigt för omvärlden att du som är en gång drabbad av cancer delger dessa funderingar . Här är en som stöttar och håller tummarna för dig <3

  2. Helena 26 augusti, 2014 on 07:35 Svara

    Lukten är speciell, jag håller med dig.

    Att vänta på besked, vare sig det är bra eller dåligt, det är en pina.
    Jag håller på dig!!

    Styrkekram

  3. Christina 26 augusti, 2014 on 07:40 Svara

    Hej Lotta! Nej, vi tröttnat verkligen inte på ditt snack om cancer. Du har sett döden i ögat och det är väl konstigt om detta inte upptog dina tankar under många år framöver. Jag uppskattar också din öppenhet och ärlighet och att du visar att du är människa. Jag tänker då även på inlägget där du somnar på soffan. Tack för att du är öppen och rak! Och tack för en bra blogg! Kram

  4. Ann.B 26 augusti, 2014 on 08:22 Svara

    Hej Fina du!
    Det är bra att du får ut dina tankar och funderingar istället för att hålla dom inom dig.
    Ser det som en förmån att du väljer att dela det med oss <3
    Jag hoppas , tror och ber att du kommer få ett bra svar.
    Hoppas tiden går så fort den bara kan tills du får ditt svar , förstår att i tanken är du där hela tiden.
    Kram!

  5. Ann-Britt 26 augusti, 2014 on 09:31 Svara

    Kan känna din oro! Ovissheten värre än vissheten.
    Fina du.
    Bamsestyrkekramar!!!

  6. M:s m M 26 augusti, 2014 on 11:00 Svara

    Jag förstår och känner igen din oro, men kan inte tänka mig att läkarna skulle ha dröjt så länge, om beskedet var negativt.

    • Elisabeth 26 augusti, 2014 on 11:29 Svara

      Nej exakt. Då hade de hört av sig. Det förstår du väl? Det är en anmälning annars.

      • Ika 26 augusti, 2014 on 15:48 Svara

        Så kan man tycka, men ett par veckor hit el dit, i det stora hela är ingen katastrof . Den bedömningen gör läkarna. Jag hoppas självklart att allt är bra o all väntan är av ondo:-(

  7. D. DeMarkey 26 augusti, 2014 on 13:37 Svara

    Jag ruttnar absolut inte, det får mig bara att se upp till dig mer, över hur rädd en människa kan vara men ändå vara så modig och visa det utåt, våga skriva ner sina känslor, tankar och rensa. Du är enormt stark person även om du är rädd, du är enormt mäktig på många vis även om du känner dig liten. Du kommer att klara allt som kommer i din väg, det har du redan bevisat en gång i ditt liv. Du har verktygen att klara dig igenom eld och vatten, orkaner och lava.

    Jag hoppas på det bästa för dig, för din familj.
    Håller tummarna och räknar ner dagarna med dig, till på torsdag. <3

  8. Lotta 26 augusti, 2014 on 16:21 Svara

    Inte en chans att vi gör!! Väntan är det värsta. Ju närmare man kommer svaret, desto jävligare mår man. Att du är så öppen och rak hjälper med säkerhet många andra i våran sits. Snälla, fortsätt med det! Varma kramar

  9. Vera 26 augusti, 2014 on 21:39 Svara

    Lotta, vi finns här oavsett vad du vill ventilera.
    Tror vi är många som förstår din oro.
    Jag tror du får ett bra besked. 🙂
    Ska tänka på dig på torsdag.

    Kram och alla positiva krafter i universum till dig.

  10. Madde 26 augusti, 2014 on 22:34 Svara

    Lotta,
    det är med stor ödmjukhet jag läser dina ord, dina känslor, din upplevelse. Du öppnar dig och bjuder in mig i ditt liv. Det är DINA tankar och känslor…DIN blogg <3
    Tack för att jag får vara med.
    Tänker på dig och det du står inför och det du just nu lever mitt i.
    Hatar "the C-Word"…vill utplåna skit-sjukdomen från jordens yta.
    Kram
    Madde

Lämna ett svar till Ann-Britt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *