VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

LITE KALLPRAT BARA

 

Vi står där på gräsmattan. Tittar på barnen som spelar fotboll med andra vuxna. Lite obekväma. Vi känner ju inte varandra. Den här kvinnan och jag.  Vi pratar om vädret. Denna evinnerliga isbrytare. Och så pratar vi om våra barn. De vi har framför oss. Hon berättar att hon egentligen inte är mamma till den rangliga  13-åring med bakåtvänd keps och blonda lockar. Att hans mamma finns någon annanstans. Att hon dog när han var sju år. I cancer. I magen. Att hon fick besked på en fredag,  hamnade i koma på lördag och dog på måndagen. Och då frågar jag med stor bävan hur barnen tog det förstås. Min stora skräck. Den jag haft som ryggsäck i sex år nu. Ibland lyckats lägga upp på hyllan någon dag. Att dö från sina barn. ”Det var kaos” säger kvinnan. Det är fortfarande svårt.  Jobbigt. Går i vågor. Kommer tillbaka på årsdagen av hennes död. När hon skulle ha fyllt år. När det är Mors dag i skolan och alla ritar glada teckningar med mammor med glada munnar som ler med pliriga ögon. När  man är ledsen och bara vill vara hos någon som känner en mest och bäst. Eller när man tycker livet är orättvis och alla andra får ha sina mammor. Då blir det tungt och svart. Och att det är tufft att hamna efter i skolan för man gråter så mycket och inte kan vara där.

 

Jag smuttar på mitt kalla rosévin. Dör lite förstås. Att höra henne berätta är en sanning som kunnat varit jag. Det hade kunnat vara Lennox som sprang utan mamma på den där gräsmattan. För stunden lycklig och alldeles fungerande förstås. Och hans bonusmamma som berättar om mig. För någon annan med kallt rosévin. Sliding Doors. Men. Så säger hon något. Mycket viktigt. ” Man måste komma ihåg att det går att överleva. Du ser honom här. Han är glad. Han leker i en trädgård sju år senare. Livet går vidare och vi måste lära dem det. Det blir aldrig mer det liv han hade. Det blir ett helt annat liv förstås”.

 

Han kommer upp till oss. Tonåringen med kepsen. Han har sin pappa med sig. Jag ser hans stora blå. Hans pappa har samma blick, Men jag noterar de ljusa fransarna och förstår att de kommer från hans mamma. Hon som är någon annanstans. Hon som kunde varit jag.

 

 


Kommentarer


  1. Hanna 25 juni, 2014 on 12:47 Svara

    Igenkännande! Jag är just en sådan ”bonusmamma” till tre pojkar vars mamma dog i cancer -08….

  2. Margareta 25 juni, 2014 on 13:17 Svara

    ❤️

  3. Ulli 25 juni, 2014 on 13:53 Svara

    Åh ont i magen, tänker på om det skulle drabba en själv. Men fint att han verkar fått en klok bonusmamma. En kollega är också bonusmamma till två killar vars mamma dog i cancer det är upp och ner, mest upp nu men kommer djupa svackor i mellanår.

  4. Lina 25 juni, 2014 on 14:06 Svara

    Hu, gåshud! och igenkännande, förlorade min pappa till cancern för 5½ år sedan. Dock var jag vuxen – 32 då. Sorgen går upp och ner. Mest upp numera men vilka dalar man kan ramla ner i när man börjar grunna och jag tycker fortfarande det är sjukt jävla orättvist att han inte fick leva!!! Finns så många idioter på vår jord som hade varit ”bättre lämpade att dö” (i brist på bättre ord).
    Så nu blev jag ledsen med, attan 🙁
    Jävla cancertjuv som stjäl våra kära!!

  5. Nina FEMME 25 juni, 2014 on 14:59 Svara

    Med hypokondrin vid min sida läser jag din text och tårarna bränner innanför ögonlocken. Min hypokondri har sitt starkaste fäste i just den här historien Du berättar. Man får och kan inte dö ifrån sina barn och så gör man det ändå. Hypokondrin får ett ansikte, en rädsla som ibland är
    för tung att bära. Det är då jag tar avstånd, det är då jag drar mig tillbaka. Vill bara vara i min djupa sorg som hypokondrin ibland ger mig. Efter några dagar reser jag mig sakta igen, bågar börja leva, eller vågar jag…..vilken dag som helst kan jag drabbas. Jag känner efter? Varje symtom känns som något farligt men jag försöker ändå fly ifrån det….

    ….och igen….

    ….och igen….

    ….ibland lyckas jag bra. Ibland lyckas jag inte alls. Oftast lyckas jag så att jag ändå lever mitt liv. Andas. Umgås. Sköter mitt jobb. Är mamma. Men sällan är livet en lycka för mig, oftast svärtas den ner av den där rädslan.

    Vet inte varför jag berättar mitt livs historia här för dig Lotta. Min kappsäck….Men min verklighet som jag lever med dagligen slog mig just hårt i ansiktet av din text

    Många är terapitimmarna men att ha varit hypokondriker i stort sett hela mitt liv har satt djupa spår så att släppa det helt har jag redan gett upp hoppet på. Kanske någon dag? Vad vet jag….

    Tack för en fin text, du är fantastisk på att skriva. Dessutom är du så vacker så det gör lite ont!

    Kärlek & Kram från Nina! ❤️

    • Monica 25 juni, 2014 on 16:55 Svara

      Hypokondri är i sig en sjukdom. Sök hjälp för den!

      /M

      • Nina FEMME 25 juni, 2014 on 17:01 Svara

        Redan gjort såklart….. Som jag skrev så går jag i terapi. Men som med mycket annat så är det ju inget man bara blir av med. Det krävs oerhört mycket jobb med sig själv för att då bukt på det. Jag är tack och lov på väg och gläds åt de dagar och perioder som är bra…. Bättre ska det bli.

        • Johanna 28 juni, 2014 on 12:46 Svara

          Kramar o styrka till dig Nina.

      • Johanna 28 juni, 2014 on 12:45 Svara

        Så onödigt av dig du Monica. Hade du läst Ninas rader ordentligt så hade du kanske inte missat att hon går i terapi.

  6. Anna 25 juni, 2014 on 17:32 Svara

    Sitter och blinkar bort tårarna i smyg, eftersom jag är på jobbet när jag läser ditt inlägg (det är en diskussionsfråga i sig – varför är det ok att skratta, men inte att gråta?!)…

    Otroligt tänkvärt. Och det kan hända oss alla.
    Dags att börja ta sig i kragen, ta dagen lite mer som den kommer, leva för stunden och njuta!

    Du skriver så fängslande, Lotta. Jag hoppas att du plitar ihop en bok en vacker dag.

    Ha en fortsatt fin dag,
    Anna

    • marianne 26 juni, 2014 on 09:32 Svara

      Jag tror att Lotta redan gjort det? Och vid 50 , snart, har hon ju en massa livserfarenhet att dela med sig av.

  7. Titti Jahn 25 juni, 2014 on 17:44 Svara

    Det är inte bara cancern som dödar. En mycket närstående till mig är bonusmamma till en pojke som miste båda sina föräldrar i en bilolycka. Att han dessutom är utvisningshotad och som toppen på isberget riskerar att bli blind och är beroende av svenska specialistvård gör inte det hela mindre tragiskt.,
    En annan mycket nära vän till familjen miste sin make i en bilolycka för knappt tre veckor sedan och lämnade henne ensam med tre barn, den yngste 11 år.
    Cancer är inte det värsta man kan drabbas av…

    • M 25 juni, 2014 on 18:00 Svara

      Men detta är väl ingen tävling i lidande? Jag blev ensam med mina barn sedan min man tagit sitt liv. Är det värre än cancer? Värre än bilolycka? Värre än att leva under utvisningshot utan båda sina föräldrar och med risk för att bli blind?

      Jag och barnen får stanna i landet, i vårt hus, gå i samma skola som alltid och ha våra vänner omkring oss. Är vårt lidande mindre då, än om barnens pappa dött av cancer?

      /M

      • Titti Jahn 25 juni, 2014 on 18:47 Svara

        Nej verkligen ingen tävling – utan mer ett försök att få lite perspektiv på tillvaron…
        Det finns alltid många som har det mycket värre och jag tror inte att denna rädsla eller hat mot cancerspöket hjälper. Idag finns det ju dessutom så mycket hjälp att få…
        Detta ”ältande” tror jag inte leder någon vart, men självklart ska man få ”skriva av sig” och förhoppningsvis hjälper det till att få en något nyanserad och positiv syn på det som trots allt liver ger…

  8. Helena 25 juni, 2014 on 20:47 Svara

    Så sorgligt :'( Kram ♡

  9. tiptip 25 juni, 2014 on 21:20 Svara

    ja får ångest av den typen av stories. samma känsla som han Adam Lindas stora pojke gav. stackars pojke. hoppas verkligen han har bra morföräldrar men jag har för mig att han hade det.
    men visst livet går ju alltid vidare men man blir nog aldrig hel eller kommer över det. Har ju en nära mig vars pappa dog i cancer när sonen var 7 år och fortfarande är det ett jättetrauma fast han är över 40. Man får inte prata om döda föräldrar, familjen är superviktig och ja allt är fortfarande hyfsat mycket kaos. Och ja han har kunnat köpa all terapi som finns i världen och har gjort både i Sverige och utomlands. Han är normal väl fungerande men men just ”död förälder” är ren kaos för honom. tror aldrig man kommer över det men man kan väl leva ändå och få ett bra liv.

  10. Vera 26 juni, 2014 on 00:12 Svara

    Tycker det blir lite konstigt när folk som läser bloggen drar upp saker som hänt andra och som är ‘värre’.
    Herregud, hela världen är full av kaotiskt lidande. Det är ju inte så att man helt glömt det, bara för att man läser Lottas rader. Det finns barn i världen som upplevt obegripliga trauman. Men varför får
    Lotta inte skriva om sitt trauma ifred? För det är så jag ser det. Ett trauma, att snudda vid en verklighet att inte får se sitt barn växa upp. Tycker det var fint skrivet, en reflektion om hur sorg kan te sig men även ett liv efter. Den pojkens sorg är inte mindre/ större än någon annans. Det är hans sorg som bara är hans och Lottas tankar och känslor är hennes. Punkt!

  11. Annelie 26 juni, 2014 on 08:03 Svara

    Jag har aldrig kommenterat något, men läser din blogg varje dag.
    Du har ju så klart ingen aning om vem jag är, men det känn som om jag känner dig.
    Konstigt men så är det. Såg dig för X-antal år sedan i Sannabadet, reaktionen var att ”Där är ju hon, hon som skriver i den där tidningen, coolt o se en kändis hemma vid, ja du vet:)

    Du ska veta hur många tårar jag fällt när jag har läst vad du skriver, din resa genom sjukdomen och sättet du skriver på, går verkligen in på djupet.

    Jag önskar dig en toppen sommar med din fina familj!
    Kram från en Kumla tös!

  12. Yvonne 26 juni, 2014 on 09:11 Svara

    Hej!
    Du skriver så det går rakt in i hjärtat! Tack för att du delar med dig.

    Kram, Yvonne

  13. Meja 26 juni, 2014 on 13:17 Svara

    Du skriver verkligen rakt in i hjärtat. <3 Tack Lotta för att du orkar dela med dig trots alla surtanter som tagit ditt kommentatorsfält till sin egen personliga klagomur.

    • Johanna 28 juni, 2014 on 12:52 Svara

      Håller med dig till punkt o prickar Meja!

      Fina, fina Lotta älskar din blogg. Djupt berörande inlägg som så ofta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *