Puss i Turkiet 2010
I gårdagens inlägg pratade jag om att det där första småbarnsåren inte var sådär himla glimrande. Och fick en mycket märklig kommentar från en läsare.
Maria skriver:
”Stackars barn som måste uppleva att hans mamma inte var särskilt förtjust över de första åren med honom. Sånt kan verkligen sätta spår i ett barn. och vad har resten av världen med så privata problem hos en mamma att göra? Absurt!”
Det gör mig jävligt förbannad. Att man alltid som mamma ska behöva få en känga från en annan kvinna. Att man inte kan få vara olika, tycka olika och att det inte handlar om att Lennox får ta del av mina problem. Det var aldrig ett problem. Det var mer än känsla av att det var tungt i början med såriga bröst, känslan av att känna sig otillräcklig, att att inte veta hans behov. Honom har jag alltid älskat. Nästan för mycket ibland. Det är inte helt sunt heller att uppskatta alla faser i ett barns liv och jag tycker vi måste vara mer förlåtande mot varandra som föräldrar. Och som kvinnor. Hålla varandra om ryggen. Stötta, uppmuntra. Det är svårt nog som det är ända utan några moraliska pekpinnar. Jag är helt övertygad om att Lennox kan läsa detta och inte hamna på terapisoffan som vuxen. Han är grundälskad och vet att vi älskar honom. Och det är så urbota dumt att jämföra oss med varandra när det kommer till föräldrarskapet. Hur det uppfattas, hur det landar i oss. Man måste våga prata om att det kan vara jobbigt. Det är ju inte barnet i sig som som är jobbigt (även om man måste få tycka det också) Det är ju själva livsomställningen som kan kännas omvälvande. Vi behöver systerskapet mer. Förståelse, igenkänning. En klapp på kinden istället för en spark i magen om ni hänger med mig här. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Kompisen Charlotta Wågert och hennes sajt loppi har tagit fram den här fina påsen till förmån till Childhood. Den kostar 100 kronor varav 50 går till Childhoods jobb för en bättre framtid för barn. Jag tycker den är så himla fin.
RSS-flöde
Det var onekligen en av de absolut mest korkade kommentarer jag läst! INGEN har rätt att döma någon annan och dennes känslor. Lotta, skit i den där idiotin, bara du vet precis hur du ska kunna vara världens bästa mamma till Lennox, oavsett.
Blir så trött på det där, så fort det handlar om barn och hur man känner för föräldraskapet så är det som att ALLA prompt måste ha en åsikt och än värre – veta bäst. Fyfaaan för det.
Väl rutet!
Jaaa! Heja dig Lotta.
Lotta, tyvärr är det ju så att när man har en blogg och öppnar sig och visar sina åsikter så är det folk som reagerar positivt och negativt på det som lyfts fram. Vi får hoppas att den här kvinnan inte förstod ditt budskap fullt ut. Alla har ju olika referenser till de tidiga åren med de små. Själv har jag aldrig varit lyckligare än under de första tre åren med min flicka. En rosenskimrande tid. Jag har full förståelse dock för att det kan vara kämpigt och en omställningsfas i livet. Sen ser ju alla vi som följer din blogg att du älskar och har älskat din fina pojk i överflöd!! Kram på dig Lotta
Bra där!
Oj, oj, oj, vi får verkligen hoppas att den människan inte läser Meekatt´s blogg för hon skriver verkligen om hur det är att ha småbarn, rakt från hjärtat med glimten i ögat.
Själv skulle jag kunna byta ut en snart tonårig tjej mot en påse godis just nu men det betyder ju inte att jag älskar henne mindre för det!
De ärligaste mammorna är de bästa mammorna helt klart. Det gäller ju förresten alla människor. Efter alla Lottas inlägg tycker jag mig förstår att Lotta är en av dem.
När jag fick min son för 11 år sedan tyckte jag det var pest! Jag älskade det lilla knytet men jag fick inte sova, han ville inte suga rätt och gick ner i vikt mycket första tiden. Han skrek av hunger och jag grät av smärta och vanmakt i 4 månader. Gick på bvc varje dag för att väga, mannen jobbade borta så jag mycket själv. Detta mina vänner var ingen rosenskimrande tid för mig, DOCK älskade och älskar jag inte min fina pojk mindre för det. Tre år senare kom tösen och trots kolik i 7 månader och fortsatt bortavaro av fadern så tyckte jag mycket mer om bebistiden denna gången. Visste liksom vad som gällde och att det inte är för alltid. Nu sitter man här med två underbara barn på 11 och 8 år och undrar var tiden tog vägen.
Så med risk för att få hela barnmorskekåren på mig: amma inte till varje pris!! Det höll på att ta knäcken på mig.
Och man är ingen sämre morsa för att man erkänner att det inte var den bästa tiden i livet! Så det så!!
De allra allra flesta är good enough och den bästa föräldern till sitt barn.
Kärlek och respekt-ska det vara så jävla svårt?
Kram Frida
Det här kunde likväl jag skrivit!! Usch så jag grät med mitt första barn, jag var beredd på rosenskimmer och halledudane mej och fick ett rent (ursäkta) helvete!! Ammade varannan timme dygnet runt – för amma SKA MAN!!! resterande tid bajjade, kräktes eller skrek han, sov extreeeemt lite. Mannen borta på jobb. Jag rasade i vikt, var deprimerad och bara grät och grät.. Det enda jag fick höra var ”men du ammar väl för det är bra” ”oh, så bra att du ammar i alla fall”
När jag väl var redo, psykiskt, för ett andra barn så ville hon bara amma i två veckor, sedan vägrade hon, aldrig har jag varit mer tacksam! och kan ni tänka – det blev plötsligt lite rosenskimmer när pressen att amma släppte.
Ammning i all ära när det funkar för både mamma och barn men varför ska det vara sådan press? Tänk så mycket trevligare start min lillkille och jag fått om någon sagt ”skit i amningen”. Han hade varit mätt och nöjd och kanske, kanske hade jag fått sova lite då och då. Nu var han 10 månader när jag fick sova min första natt i ett sträck!
Åh, Lotta! Näst intill alla mammor jag känner tycker som du! De första åren är TUNGA! Det som gör att man klarar sig genom dem är ju att man älskar sitt barn, FAST det är tungt! Jag är glad att jag har mitt fina barn och har gått genom det men de där första två åren var inte superroliga! Och Lennox hamnar inte i terapisoffan för det, jag lovar dig!
Och nästintill alla i min bekantskapskrets upplever de första åren som fantastiska , så vi alla har olika erfarenheter och upplevelser av detta.
Bra skrivet Lotta! Vilka vidriga kommentarer på förra inlägget, inte alla, men bl.a ”Maria”.
Blir ledsen när man läser sånt. När man fått första barnet så händer det så mycket nytt och man är så skör själv, Det är klart att man tycker det var roligare lite senare även om man kände sig osäker och velig i början. Barnet är ju älskat från det det föddes !
Kram!
NÄTKÄRLEK!!! Vi måste bli bättre på att lämna uppmuntrande kommentarer och hålla truten när det elaka vill komma fram. En stor eloge till dej som vågar skriva det negativa, alla gör ju inte det.
Mina barn har flyttat hemifrån och jag sticker inte under stol med att det är bland det bästa som hänt oss alla, trots att jag älskar dem mer än livet självt!
Apropå dina batteriproblem med telefonen så har jag en miniladdare som går på batteri som får plats i fickan, att ladda telefonen med när jag behöver utan att ha stickkontakt i närheten. Hojta om du vill veta mer om den.
Lotta, blir lika förbannad som du! Vilket totalt ointelligent inlägg!! Vi är så många som tycker du är helt fantastisk, varm, omtänksam, smart och alldeles alldeles underbar! Vi förstår precis vad du menar när du uttrycker känslor och vi känner ofta igen oss. Låt det bara passera. Du är bäst! Kram
Du får tycka precis vad du tycker utan att skämmas och jag kommer att fortsätta tycka vad jag tycker utan att skämmas.
Fast Maria – nu var det inte riktigt så du fick det att framstå. Du var väldigt tydlig med att Lennox kommer att ta skada av att Lotta inte älskade bebistiden. Eh, nej, det kommer han inte att göra.
Trams! Varför skulle det uttalandet sätta spår i Lennox? Om kvinnor vågade erkänna att allt inte är så jäkla fantastiskt hela tiden med barn så skulle nog fler småbarnsmammor må betydligt bättre 🙂
Jag har två döttrar, 12 år och 10 år, och jag tyckte verkligen att småbarnsåren var mindre kul, det var något man genomled. Bebistiden tycker jag är pest och jag ojar och åååar inte över bebisar, tycker att de är rätt trista :). Leker inte heller med mina barn och har aldrig gjort. Vi spelar spel, pärlor, degar mm och de är med och hjälper till men lekar av rollkaraktär vägrar jag.
Jag älskar mina döttrar och jag vet att de litar på det till 110 % trots att jag har tyckt ovanstående 🙂
Lotta, du är en fantastisk mamma, skit i vad bittra människor skriver
Man kan väl säga så här att den där platsen i helvetet kommer bli smockfull när vår generation trillar av pinn. :((
Fan!!! Lär era söner allt om känslor medgång och motvind. Det är inte det älskade barnet det är fel på ,det är situationen som är tuff. Om vi mammor inte visar och berättar kan inte nästa generation gå vidare med att stötta sin partner i förlossning,amning,mödraskap och livspussel. Åter igen drabbas vi kvinnor med att männen inte förstår oss. Önskar av mitt hjärta att vi alla kvinnor,mammor och systrar tar för vana att dela den kvinnliga biten som inte är så strålande alla gånger. Våra söner ska bli grymma pappor som inte blir livrädda om deras partner bryter i hop när allt ska vara lyckligt. För vad mer kan vi behöva än att höra – Det ordnar sig hjärtat,det går upp och det går ner. Vi klarar detta och jag ska stötta dig,du är världens bästa mamma till vårat mirakel. Detta sätt lär våra söner att slippa terapi soffan för dom känner igen situationen och problem med känslor som uppstår kring att bilda familj. Go girls out there ,,,,ge aldrig upp!!!! Kramar Annsofie tre söner 19,17,7 år och jädrans jobbigt goa
Du är super bra!Tyvärr finns det korkade människor överallt.Hon behöver ju inte läsa din blogg om hon bara har skit att säga.Mvh Berit.
Nu är ju det så att du Lotta väljer att lämna ut vad han nu heter Lennox på ett helt fantastiskt ”Se & Hör”-sätt – vill han verkligen det tror du?
Han borde vara läskunnig vid det här laget och så även hans vänner (om du nu tillåter honom att ha några). Usch och fy – lämna ditt barn utanför ditt eget EGO-bloggande som du nu håller på med. Du har en unge – Ja men vad fantastiskt – alla som är föräldrar vet hur det är. Nu när ungen är förhållandevis stor så tycker jag att han själv ska välja med vad han vill figurera.
Kollar du förresten på ”Bästa vänner” med David Bartra och Johan Glans? Var ett kul avsnitt för ett par veckor sedan om folk som låtsasåker på välgörenhetsresor för att få egen uppmärksamhet! Skitkul – verkligen!
Oj, Karl C, det hade jag ”aldrig” (?) vågat skriva! Så fort man framför någon kritik kommer beundrarskaran rusande och avrättar en. Man får inte skriva något som kritiskt om Lotta! Vet av erfarenhet.
Tycker faktiskt, precis som du skriver, att Lotta exponerar Lennox i tid och otid, trots att hon vid ett tillfälle suttit i TV och bedyrat att det skulle hon aldrig göra. Vet inte hur många gånger jag påpekat det. Han och hans kompisar är som sagt läskunniga och det finns risk för att de tolkar det ordagrant, barn som de är.
Välgörenhetsresan var väl trevlig! Delade ut lite glasögon här o där och låter sig fotograferas med små barn. Nej, vad jobbigt!!! Däremot tycker jag att Lotta gör ett bra jobb med att uppmärksamma hjälpbehov för barn. Kanske inte så jobbigt, men i alla fall…
Ja, ja, vi möts på avrättningsplatsen!
hahaa. Carl. Du kommer aldrig få mig gå igång på dig och ditt sätf. Du kan inte provocera mig. Ver du varför? För du besitter inte saklig fakta och ett genuint intresse kring att mötas i denna fråga. Du gillar helt enkelt att tro att du kan platta till mig lits. Nej. Jag kräver mer intelligent motstånd än så.
Jag blir helt chockad av att läsa inläggen av ”Karl” och ”Siv” . Jag tänker, är det verkligen äkta människor dessa båda?! Om jag vore du Lotta så skulle jag radera dessa kränkande kommentarer för de är inte värdiga att finnas med här i din blogg. All värme och kärlek till dig Lotta <3
Min gissning är att ”Carl” och ”Siv” är samma människa. Och att denna människa skulle göra bäst i att skaffa sig ett liv, illa kvickt! :p
Hoppsan, o jag som trodde att Carl o Siv var ett par gifta med varann alltså, o älskar att spy galla över andra människor
Måste hålla med någon som skrev tidigare, nätkärlek är något vi borde bli bättre på! Om man inte vill läsa om Lotta, hennes familj och tankar så borde man välja att inte besöka hennes blogg. Jag känner flera förskolelärare/dagispersonal som oftare än man kan tro får frågan ”Är jag galen som vill kasta ungen genom fönstret?” eller något liknande. De får samma svar varje gång – nej det är inte galet att tänka så, men att gå till handling vore galet.
Jag är själv inte förälder men syrran har en dotter på tre månader, de besökte mig i måndags. Hon kom in genom dörren med vitt uppspärrade ögon och darrig röst efter att dottern gråtit mer eller mindre konstant hela dagen. Vem skulle inte påverkas negativt av något sådant? Då måste man ha någon som tar över och avlastar – som förstår och lyssnar. Inte klankar ner och kastar skit på en.
Vi måste försöka förstå varandra istället för att missförstå varandra.
Du är verkligen pinsam ”Karl” C…Kolla på TV eller göra skillnad, det är frågan…
Lotta!
Du är så bra på alla sätt!
Hoppas vi får ses snart! Hela gänget!
Kram
PS. För er som tror att tanzaniaresan var en semester så kan jag meddela att så inte var fallet. Jag jobbade mer där än jag gör här hemma.
//optikern som var med
Nu är du där igen. Plattar till och är allmänt arrogant mot dina läsare som inte alltid delar din åsikt!
Lisa: Ja, jag är människa! Om man har en öppen blogg, får man räkna med att man får kommentarer. Du menar alltså att alla som inte tycker som Lotta ska raderas från bloggen!? Kvar blir en grupp för inbördes beundran…
Jag tycker fortfarande att man INTE ska exponera sina barn i bloggvärlden. Det finns många bra bloggar, där barnen nämns med initialer och aldrig finns med på foton.
Tror faktiskt inte att det kan vara så jobbigt att bo på lyxhotell och åka runt och dela ut glasögon. Varmt – javisst, men vad kan man förvänta sig. Däremot tror jag att det är betydligt mer jobb för en optiker. Som jag skrev tidigare så tycker jag det är bra att Lotta uppmärksammar oss på behov i världen.
Man väljer ju själv vilken/vilka bloggar man vill läsa och vad man vill kommentera. Men att skriva elakheter tycker jag inte hör hemma i ett kommentarsfält. Att skriva en åsikt, ja absolut, men inte att vare sig döma eller fördöma . En åsikt kan gå isär med det skrivna på bloggen, men respekten skall alltid finnas där.
Sedan tänker jag att ”alla kan inte gå i vegamössa och göra som alla andra”. En blogg skrivs av en anledning och jag önskar och hoppas att det får förbli en trevlig plats att vistas på och besöka och med en trevlig ton.
Nej du Lotta man får inte tycka att det är jobbigt tydligen! När jag fick mina tvillingar så var det dom två tuffaste åren i mitt liv. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad alla pratade om att det var så fantastiskt att få barn, att livet var helt som vanligt och ingenting hade förändrats. När jag berättade för andra hur jobbigt jag tyckte att det var så ville ingen riktigt lyssna på det, folk blev nästan förlägna för det måste ju vara helt UNDERBART att få tvillingar…Det tog nästan 6 månader innan jag ens kunde känna glädje över dom. Har alltid pratat öppet om detta och mina barn vet om det. I dag skojar vi om det istället och dom är skyldiga sin mamma massa massage,kli på ryggen och pill i håret som kompensation 😉 Tror det kommer gå lika bra för Lennox som för mina barn så inget att bry sig om.
Haha.. ( förlåt) men vem tycker att ” moderskapet” är underbart och härligt jämt?! Inte jag.
Att få barn var min största chock! Vakna, trötta nätter med ständig sömnbrist och luddigt mående, trots total lycka över sitt barn. Våga erkänna hur livet är och hur man känner inför vissa delar. Det är inget som ens barn mår dåligt över eller känner av. Att inte våga vara svag inför barnen signalerar ju motsatsen tycker jag. Livet är inte en räkmacka, och jag vill inte att det ska vara det heller.
Nu är mina pojkar 5, 9 år, älskar den åldern så mycket mer än bebistiden.
Håller fullständogt med dig Lotta. Varför kan man inte få säga hur man känner kring olika situationer. Blir så förbannad på att allting måste vara så himla perfekt. Livet är inte perfekt för någon och alla stöter på olika problem under sin livstid men det handlar mer om vad man gör med ”problemen” när de dyker upp. Man kan välja att låtsas som de inte finns eller så kan man acceptera att såhär kommer mitt liv att se ut under en tid men det kommer inte att vara så för evigt. Själv fick jag uppleva vad ”livet från hell” handlade om när jag fick mitt tredje barn. Hon sov i princip bara 45 minuter åt gången och skull dessemellan bara ligga vid mitt bröst. Så höll det på dygnet runt. Jag slutade amma för jag trodde att hon inte blev mätt av bröstmjölken men tyvärr var inte det heller lösningen. Hon fortsatte att vakna var timme nätterna igenom och om dagarna gick jag runt och bar på henne, allt för att hon skulle må bra.Alla kan säkert förstå att detta är inget man orkar med under nån längre tid utan att ens mentala hälsa tar stryk. När hon var tre månader så satt jag upp i sängen om nätterna och sa helt ärligt att antingen så får hon dö eller jag för nu pallar jag inte mer. Då sökte vi hjälp hos en barnläkare som lät oss förstå att vår dotter drabbats av något som heter ”överlevnadsångest”. Bara att få ett namn på hennes sätt att vara hjälpte oss enormt mycket. I ca ett och ett halvt år höll detta på innan hon sov sin första natt utan att vakna. Detta är 26 år sen och hon blev själv mamma för första gången för ca tre veckor sen. Hon har genom hela sin barndom hört mig berätta om vår bebistid med henne men samtidigt låtit henne förstå att det var just situatuionen som var jobbig och inte henne. Var gång jag ser en gravid kvinna så tänker jag, ”hoppas dom inte får gå igenom det vi fick göra”. Som tur är så var detta vårt tredje barn så man visste att det inte var något fel på ens sätt att vara som förälder. Många ogenomtänka råd har jag fått stå ut med under tiden som inte stärker en i ens föräldraroll precis. Men som sagt var, jag var trygg i min föräldraroll vilket också gjorde att vi red ut stormen på ett ganska bra sätt trots allt. Vi kan väl trösta oss med att de som skriver sådana kommentarer inte har fått känna på ”baksidan” av den fantastiska bebistiden för annars hade de inte skrivt på det viset. Kram på dig och Lennox kan skatta sig lycklig som haft turen att födas i rätt land med rätt föräldrar.
Hej
Jag har ofta känt mig ensam med mina känslor omkring småbarnsåren. För mig var det en jobbig tid. Bristen på sömn var nog grunden till det jobbiga. Jag fick även fysisk symptom med tryck över hjärtat som visade sig vara ett tecken på att kroppen var stressad. Med tiden blev det bättre, barnen blev äldre och sov längre. Trycket över hjärtat försvann när jag fick mer sömn. Minnena omkring småbarnsåren är inte rosenröda utan en känsla av sorg, att inte minnas så mycket av barnen som bebisar. Det blev ju som ett företag som producerade dygnet runt utan uppehåll. men jag tog mig igenom de jobbiga åren och kan börja njuta nu:) Jag tycker också att vi ska bli öppnare om de jobbiga känslorna och stötta varandra istället, det hade i varje fall hjälpt mig att inte känna mig så misslyckad. Tack för att du är öppen och ärlig. Kram Camilla
Vad du Lotta har satt ord på det många känner, bara det måste väl kännas härligt. Vill också bara säga du är helt underbar tjej, älskar din blogg, läser den alltid. Stå på dig Lotta du är bäst
Nu är det ju så att jag INTE har haft några synpunkter på Lottas eller några andras upplevelser av hur det är att vara småbarnsförälder. Det jag hade synpunkter var att man inte ska exponera dina barn på bloggen!
Diskussionen avslutad.
Tack Siv! Tyvärr alltför många egobloggar som inte tänker så mycket på om och hur det kan påverka ett barn. Här behövs folk som reagerar! Bekräftelsebehov har vi alla ( mer eller mindre..) vissa lägger ut bild efter bild just för att fylla detta behov, men..att bestämma om en liten människas liv, att exponera på olika sätt i dessa bloggar, vem har rätt att göra så? Vems behov tillfredställer man?
Siv!
Jag tror ingen har påstått det heller.
Men Lottas blogginlägg handlade just om det; att knyta an till sitt nyfödda barn och ev. svårigheter med det.
Jag är ganska övertygad om att det finns mer än en person som kommer att bli ytterst överraskad över vem som blir deras sällskap i himlen såväl som i helvetet. Och inte tror jag att du, Lotta, kommer att få inreda någon särskild plats till några särskilda personer. Inte heller kommer du att få stå och peka vem som skall vart. /M
”Nätkärlek”, vilket fint ord, det har aldrig hört det förut. Skal kommas ihåg!
(Och ja, jag vet att jag är lite på sidan om diskussionen här).
I mina ögon är Lotta den absolut största vardagshjälten jag känner.
Med så stort hjärta och engagemang kan man inte annat än imponeras.
Fortsätt att vara den du är, du gör skillnad!
Kram
Hej Lotta! Jag kan annars tycka att om man haft det tufft i sitt föräldraskap verkar man ha många medsystrar som lojalt håller med och tröstar, vilket man säkert behöver. Men om man däremot INTE upplever småbarnsåren som väldigt jobbiga utan vill bara pausa livet för att man njuter av att vara i detta just nu, då får man verkligen mamma maffian på halsen med ett ilskt; vem fan tror du att du är och hon ljuger nog bara för sig själv osv. Man får liksom inte älska mammalivets alla delar utan att man förmodat ljuger, ” har en skruv lös eller är en religiös toka. Det känns också väldigt snålt och osysterligt att inte unna de mammor där både amning och småbarnsliv förflutit utan större problem och man har ljusa minnen från de första barnaåren. Det är nästan ett större tabu än att vara missnöjd tycker jag det verkar som. Ha det bra/ Kram Kia