VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

TANKAR KRING DÖDEN

 

Fotograf Lennox

 

Det är något slags rekord. Tankarna på döden är nästan borta. Det trodde jag aldrig skulle ske trots att de som överlevt envist hävdade motsatsen. Midsommar för sex år sedan. Glada människor. Nubbe och sill. Regndroppar på tälttak och liten, ålig Lennox som inte ville sova. Han jag träffade som var förbi. Som lugnade mig med orden ”Du kommer gå vidare” och jag som hade fullt upp med att bara svälja gråten för jag hade den där glasväggen mellan mig och Världen. Något år senare en annan. En annan person. Samma sak. ”Jag har varit frisk i 15 år nu och till slut lägger det sig”. Och jag minns att jag tänkte hur det var möjligt. Att något så så stort och livsomvälvande någonsin skulle kunna bli litet och normalt.

 

Och jag minns att jag gick på grusväg mellan prunkande fält. Lät min grå Urban Jungle rulla över det våta gruset. Dofterna som var extra starka i regnet. Midsommar. Det blir aldrig ljusare och finare än då. Och Lennox som inte ville sova fast suffletten var uppdragen och nappen på plats. Och att jag grät så in i bängen. För jag tänkte att jag aldrig skulle komma dit. Till någon plats där allt var som vanligt igen.  Där jag var trygg och kände igen mig. Och jag ville inte tillbaka till de glada människorna med blommor i sitt hår.

 

Nu är vi nästan där. Framme blir vi aldrig. Aldrig. Mitt liv är så gott som tillbaka på vanligt läge. Jag minns inte när jag grät senast över cancer. Jag gråter över annat. Och nu när jag är trött tänker jag inte i samma katastrofbanor. Men det finns en reservation i mig. Ett pasus. Jag tror ju inte att det kommer att gå hela vägen. Skiten kommer ta mig. För eller senare. Men det jag lärt mig är att börja leva med vetskapen.

 


Kommentarer


  1. Carina 22 april, 2014 on 18:47 Svara

    Åh så fint skrivet och vilken fin bild på dig. Det syns verkligen när Lennox har fotat, du har en alldeles särskild glimt i ögonen då.
    Carina

  2. My 22 april, 2014 on 23:35 Svara

    Fint & viktigt inlägg! Tack Lotta!
    Man vet ju aldrig vad som kommer hända men just nu är vi här.

    Kram & skön sommar

  3. Marlene 23 april, 2014 on 10:20 Svara

    Det enda vi vet är att livet tar slut, inte när eller varför… Vi får göra det bästa av dagarna helt enkelt.

  4. Sara 23 april, 2014 on 12:40 Svara

    Hej Lotta,

    Jag gläds med dig att du får känna så, för det är inte alls konstigt att vägen dit är snårig.

    Ha en bra dag!

    Kram Sara (Glesbygdsfrun)

  5. 25 april, 2014 on 17:27 Svara

    Åh, jag känner så igen mig.
    Har tänkt precis som du.
    Har inte lika många år mellan mig och diagnos som du men tankarna om döden sinar mer och mer.
    Tror dock inte jag blir av med dem för alltid. Så känns det inte nu i alla fall.

    Håller med ovanstående – Fint inlägg!!

Lämna ett svar till My Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *