VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

OM SORGEN HOS ETT BARN

 

 

Monika Nyström förlorade sin man till cancern. Och blev ensam kvar med två barn. Hon har sommarpratat och föreläser om hur det är att lära sig leva med sorgen och saknade men också om att livet går vidare vare sig man vill det eller inte. Häromdagen lade upp  den här starka berättelsen i sin blogg. Och jag frågade henne om jag fick dela den med er.

 

”Nu är sorgen så där plötsligt nära igen. Saknaden. Frånvaron. Det är min son som har nya tankar och nya känslor. ”Var pappa stark? Hade han stora muskler? Hur såg hans kropp ut? Hade han magrutor eller tjock mage?”    Min son fyller 11 år om ett par veckor. Kanske behöver han en bild att identifiera sig med och vill veta mer om mannen som var hans pappa. Hur mannen såg ut, inte bara hur han kändes att hålla i handen eller hur det var att bli tröstad av honom.

 

Jag ryser av smärtan över att han inte minns hur hans pappa såg ut, jag sväljer undan de spontana tårarna och tar ett djupt andetag. Och så beskriver jag. Berättar om hans muskler. Förklarar att hans kropp förändrades mycket de sista månaderna, på grund av sjukdomen och medicinerna. Att han alltid var väldigt vältränad. Att han var bra på att spela fotboll, sprang löptävlingar och åkte långfärdsskridskor. Att han spelade gitarr, gärna elgitarr, att han hoppade fallskärm och var världsabäst på att laga mat.

 

Så är vi tysta en stund. Kanske minns han litegrann. Ordlösa minnen. Kanske dofter, skratt eller smaker.

 

Jag minns desto mer. Jag minns allt. Jag minns hur hans händer höll mina när jag inte kunde somna om kvällarna. Jag minns de små lapparna med kärlekshälsningar som vi brukade lämna till varandra på köksbordet. Jag minns hans mörka starka röst, de goda pastarätterna han lagade, konserterna vi gick på och musklerna. Jag minns musklerna.

 

Den senaste tiden har också min son plötsligt fallit i gråt över saker som gått sönder. Obetydliga små saker, som i andras ögon ser ut som skräp. Han grät till exempel många stora tårar över en pappersrulle som gått sönder. Till slut kunde han sätta ord på varför.
”Den hade jag haft sedan jag var liten.”  Det var som att han sörjde alltings förgänglighet. Och att han krampaktigt vill hålla kvar vid hur det var när han var liten. Åh, vad jag kan förstå den känslan. Det är sorg i sin mest smärtsamma form. Att vilja ha kvar det som när man var liten, är en känsla som alla barn mer eller mindre kan känna igen sig i. Men jag är medveten om att alla utvecklingsbekymmer som mina barn upplever, kan komma att bli mycket svårare, djupare, kraftigare än ”vanliga” barns uttryck. Att vilja ha kvar det som varit, innebär ju för mina barn att vilja ha kvar sin pappa.

 

För den som tror att sorgens smärta, för ett barn, avtar efter fem år, den ber jag tänka om. För mig, som vuxen, har sorgens ansikte ändrat skepnad men för barnen kan sorgen bli mer påtagligt smärtsam nu, än då deras pappa dog. Jag önskar att det fanns en förståelse för det inom förskola och skola. Inom sjukvården. Inom samhället. Jag önskar att det vore en insikt som fanns hos alla. Det finns få känslor som man känner sig så ensam i som just sorg. Och att, när sorgen gör som mest ont, möta vuxna som tror att ”nu har det väl gått över”, det gör inte att man känner sig mindre ensam”

 


 


Annons

Kommentarer


  1. tiptip 28 mars, 2014 on 14:04 Svara

    Ja otroligt smärtsam läsning och man förstod. Ja hur minns man en kropp eller förklarar en kropp. Som vuxen minns man ju. Eller ett speciellt leende som kanske inte alls kan fångas på bild eller film.

  2. Maja 28 mars, 2014 on 20:06 Svara

    Otroligt gripande och naket, och med stort mod hat´r detta delgivits mig. Jag gråter fast jag hade inte tänkt det då jag klickade in hit.

    Tack, ändå.starkt

  3. Helena 28 mars, 2014 on 20:20 Svara

    Fantastiskt fint skrivet ♥

  4. Marlene 28 mars, 2014 on 20:32 Svara

    Mina barns kusiner förlorade sin pappa (min svåger) förra torsdagen. Han gick och la sej som vanligt på kvällen men vaknade inte på morgonen, 50 år gammal… Det är så jobbigt att man knappt orkar ta in det.

  5. Tina 28 mars, 2014 on 20:46 Svara

    Så starkt, så sant , så klokt! Hoppas att många förskolor och skolor läser det här, för det är väldigt insiktsfullt och tänkvärt! Vi kan förlora föräldrar på olika sätt, alla dör inte, men det är smärtsamt i alla fall, och vi bär med oss en dröm om hur det skulle kunna ha blivit/varit. Oavsett vilket, så lämnar det sår. Och de visar sig på olika sätt.

  6. Eva 28 mars, 2014 on 23:35 Svara

    Jag vet och förstår den här känslan att vilja hålla kvar i det som en gång var med hjälp av saker som fanns med då… Själv förlorade jag min pappa när jag var nio år, han var 37 och dog i en bilolycka. De saker som jag har kvar från min barndom ger mig närhet till min pappa, särskilt när jag tänker att han har använt de saker som jag har kvar från då. Det är små vardagliga ting som till exempel att jag steker pannkakor till mina barn i samma gjutjärnslagg som min pappa en gång stekte i till mig och min syster. Jag minns inte heller min pappa så mycket, men sakerna ger tröst och det behöver jag fortfarande trotts att det är 29 år sedan han dog…

  7. Therese 29 mars, 2014 on 19:45 Svara

    Jag förlorade min pappa när jag var tre år och har hela min uppväxt fått höra vilken TUR det är att jag var så liten när han dog för då minns jag ju ingenting. Den otroliga oförståelsen för att jag saknar en stor del av min historia, att jag sörjer att jag inte minns min pappa och att jag hela tiden letat efter något som jag kan hålla fast vid, något som påminner mig om honom – har varit ett genomgående element i min uppväxt.

    Det kombinerat med tankar om döden och fråntagandet av en grundläggande trygghet i livet har gjort mig till en ständig sökare.

    Jag önskar, som ni, att samhället i stort skulle förstå mer om ett barns sätt att sörja. Jag skulle önska att det var något man pratade om. Jag skulle önska att alla barn som förlorar en förälder får en hel hög med människor omkring sig som lovar detta barn att ALDRIG sluta prata om föräldern som försvann. Som lovar att berätta alla sina minnen, dela med sig av alla filmer, foton, lappar, texter som finns som påminner om den förlorade föräldern.

    Det skulle jag önska.

    KRAM.

  8. Anna SB 29 mars, 2014 on 21:09 Svara

    Har följt Monikas blogg under något år, så fina texter! Kram till Monika och Lotta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *