VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

TORKAR ALDRIG TÅRAR?

 

Jag tittar på Suzanne Sjögrens tårar när hon berättar om dottern Isabellas cancer i tv och jag tittar på alla de tårar som fallit och faller över alla de som försvunnit eller håller på att försvinna medan vi pusslar vidare med våra liv. Jag var en av dem. Som hasade runt på SÖS och tittade på alla som passerade i korridoren. Försökte göra mig osynlig i min sjukhusrock för jag passade inte in där. Och vem gör det? Såg alla vanliga, friska som kom på besök med choklad och glad uppsyn. Eller som som gick in i Pressbyrån i ljusa lätta vårkläder. De tog med sig en bit av den vanliga världen in på SÖS. Läkare i vita rockar och mjuka träskor med perforeringar. De hårda träbänkarna i foajén. Lukten av nygräddade kanelbullar. Och så Lennox på besök i sprattlig 2,5-års kropp och risgrynständer.

 

Och de där överjävliga nätterna. När hela världen utanför bara verkade köra sitt eget race medan jag ruttnade bort. Hur irriterade jag var över mina rumsgrannar som bröt ihop över sin blindtarm. Hur gärna jag ville byta med dem. Och hur de långa halvskumma korridorerna var ännu längre än dagtid. Och så den där natten när allt kulminerade och jag fick sova i läkarrummet för det var ett sådant liv i min fyrbäddsal. Och jag tittar på alla de tårar som Pålle, då, 6, måste fällt när hans mamma dog och på Kristians fina vänner. Hur fruktansvärt ledsna de var och är. Musikfrökens flickor och Elisabeths tre pojkar Joel, Adam och Isac. Lindas barn och Snorpans mamma. Loo och Thomasine och  alla de andra som är små frimärken i mitt hjärta. Nej hörrni. Vi måste fortsätta hata cancer och hata alla de tårar den orsakar. Det är liksom inte ok.


Annons

Kommentarer


  1. Lena 20 mars, 2014 on 10:12 Svara

    Jag har mist mitt barn….inget annat kan vara värre än det!!!!!!!

    • Anna 20 mars, 2014 on 11:46 Svara

      STOR kram till dig, Lena!

  2. Marlene 20 mars, 2014 on 11:08 Svara

    Vi fick dödsbud i morse. En älskad familjefar dog i natt och är enormt saknad av många. Den här gången var det inte cancer, utan en sjukdom som heter Ataxi. En outforskad diagnos som man vet väldigt lite om än så länge. Efter flera års sökande fick han svaret förra veckan och skulle nu få hjälp… men hjälpen hann inte fram. Om detta handlar min blogg idag.

  3. Petra 20 mars, 2014 on 11:36 Svara

    Är en gammal läsare som sällan skriver kommentarer men denna gången vill jag boosta dig med all beröm som finns att ge.
    Härliga människa, Du skriver så fantastiskt bra! Ditt sätt att beskriva, måla med ord – framförallt i ett sådant ämne som är så tungt,,,
    Keep on doing what your’e doing!!
    Önskar dig den bästa av alla världar!

  4. Kia(ängeln Simons mamma) 20 mars, 2014 on 12:30 Svara

    Till Lena…..beklagar,jag vet hur det är att mista ett barn.Livet blir aldrig helt igen….en älskad son är borta.en lillebror.kusin.systerson.barnbarn….saknad av många,många kompisar.Vi säger alltid när vi är vid graven…..så bakvänt detta är,barnen ska ju gå till vår grav och inte tvärtom.Tyvärr,så är vi många,alltför många.Kram Kia

    • Siv 20 mars, 2014 on 17:23 Svara

      Kram till både Lena och Kia. Nej, det går nog inte att föreställa sig. Vågar knappast tänka tanken ända ut… <3

  5. Hope 20 mars, 2014 on 12:42 Svara

    Vad fint du skriver Lotta.
    Kram

  6. Isa 20 mars, 2014 on 17:28 Svara

    Har också mist min treåriga dotter i denna hemska sjukdom… Hatar den verkligen…..!!! Kram till alla som kämpat och kämpar med den vidriga sjukdomen! Hoppas den kan försvinna helt en dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *