Dar es Salaam. Foto Fredrik Wannerstedt
Underbara och älskade ungar. Jag ser dem överallt. De kommer alltid fram. Kryper upp i knät. Verkar grundtrygga trots att jag måste te mig helt främmande för dem. De större pratar engelska. Det gör mig glad. De går alltså i skolan. De mindre, som den där lilla i vit sjal här, ler mest och pillar på mina smycken. Och jag då? Jag vill inte gå. Vill stanna i evighet. Veckor, månader om det gick. Men det går inte och trots att min största kärlek heter Lennox skulle de här kunna få några månader av mitt liv. Jag måste bara acceptera det. Att mitt liv är någon annanstans. I en inrutad tillvaro där vi avhandlar om cafe latten är lagom varm eller inte.
Och det är mest av egoistiska skäl jag vill stanna. Om jag vill förändra på riktigt bör jag göra det hemifrån. Vad hjälper det att åka till Afrika och klappa på några barn? Det dövar bara min längtan efter beröring. Deras tillvaro blir bara bättre just för stunden. Alla de här barnen har ju sina historier. Och sedan är det ju inte så att alla barn per definition har det fattigt och eländigt- Det viktigaste av allt och som vi i väst tenderar att glömma är att brist på dyra leksaker och snidade toastolar inte har ett smack med kärlek och tillit att göra. Man kan vara fattig som en kyrkråtta men ändå vara oerhört älskad. Mitt hjärta är hos gatubarnen. Och barnsoldaterna. De är mina akilleshällar, de som håller mig vaken om nätterna och de jag läser avhandlingar om. De förslavade barnen, de utan någon som ens vet om deras situation. Handeln med barn är den tredje största handeln efter vapen och droger. Låt oss aldrig glömma det.
Jag ångar inte mycket i mitt liv. No regrets. Det är liksom inte min grej att hänga läpp över saker jag ändå inte kan förändra men är det något jag inte kan acceptera är det att jag inte gjorde det här innan jag skaffade familj. Men då fanns inte drivkraften. Jag var fullt upptagen av mig själv. Nu är det försent. Det går inte. Jag kan inte jobba på ett barnhem när jag har min familj här. Och det gör så förbannat ont att inse det faktiskt. Jag har aldrig velat något så mycket i hela mitt liv men det går inte att förena dessa världar Bara försöka acceptera. Gå vidare. Lobba härifrån. Jovisst, men mitt hjärta är någon annanstans.
Så mycket att uppleva. Så lite tid. Att jag alltid ska vara en sådan slow starter.
RSS-flöde
Bättre sent än aldrig Lotta! Var inte så hård mot dig själv, du gör massor! Ett fantastiskt jobb bara genom att uppmärksamma och påminna oss om allt detta som vi aldrig bör glömma.
Ta hand om dig, kom ihåg att om inte Lotta får kärlek och energi så orkar hon inte hjälpa.
Tack gulliga du!
Neeej! Det är inte försent!
När Lennox är större och flyttar hemifrån är du fortfarande inte för gammal för att ta ett volontäruppdrag någonstans. Det finns massor med saker att göra både före och efter sin pension. Ålder är bara en siffra i det fallet. Själv funderar jag på att åka iväg och hjälpa till vid något av alla skolbyggen i världen, det finns mängder… Man väljer själv vilket land man vill åka till och hur länge man vill vara borta. Det är ALDRIG för sent! VI kan åka tillsammans 🙂
Hej – kan bara hålla med om det ”Gonza” säger – du är toppen på att lyfta fram livsviktiga ämnen, som folk annars tenderar att antingen blunda för eller inte alls känna till.
Kanske du kan arbeta ihop med någon som har mer tid att resa, och trots allt dra igång det du vill göra? Jag tänker på Hannah Graaf-Karyd, som har öppnat barnhem i Indien med sin mamma (plus deras kyrka, tror jag det är).
Kanske du kan höra med henne om tips och råd?
Men jag vet precis vad du menar, man vill så gärna hjälpa till, men i första hand måste man se om ”sitt eget hus” också…
Jag tycker iallafall att du gör ett kanonjobb, även om du sitter framför en dator hemma i Sverige 🙂
Ha en fortsatt fin dag!
Anna
Som andra här redan har nämnt, så gör du ett jätteviktigt jobb bara genom att uppmärksamma andras livsvillkor på din blogg här. Det är väldigt värdefullt! 🙂
Thats. IT. Nu slutar jag läsa. Tack ändå för en bra blogg som jag följt mycket länge. Nu har jag tröttnat. För mycket moder Teresa och världs samvete för mig. Deg står nog. Om det på andra ställen. Din blogg har bytt fokus, och försvinner i mängden. Tack och hej.
Hej svejs. Fokus är bytt. Från cancer till annat. Livet gick vidare.
Och det är vi jävligt glada för att det gjorde!
Hej igen. Jag är glad att fokus försvann från cancern. För din skull givetvis, men det finns tillräckligt med cancerbloggarn. Det jag saknar är med det vardagliga och en inblick, nästan ”tjuvtitt” in in en annans persons tillvaro. Det går att relatera till, och jämföra med sitt eget liv .
Hela stackars barn och rädda. Världen grejer blir för allmängiltig och därmed ointressant. Missförstå mig inte, för det ÄR ett jätteviktigt ämne, men det finns redan så många journalister , organisationer etc som tar upp det på ett bättre och mer välskrivet sätt.
Det är förstås frivilligt att välja vad man läser men jag tycker att Lottas blogg är ju en del av hennes liv. Det är en liten del av hennes tillvaro, högt och lågt, att vara förälder, yta och djup. Det är fantastiskt att det finns människor som engagerar sig och det går rakt in i hjärtat, rakt på, utan krusiduller. Det kräver inga välskrivna texter eller journalistiska priser.
Gripande tankar, Lotta. Det slår mig att du kanske egentligen är på väg mot ett karriärbyte. Mot ett jobb för en hjälporganisation som jobbar med det du brinner för – det skulle passa dig. Finns ju jobb att göra för sådana här på hemmaplan också, så som att ragga givare och ordna publicitet kring hjälpställena t ex. Du skulle vara bra på det! Och korta besök ner dit för att uppdatera dig om verksamheterna. Och om tio år kanske både Lennox och du kan åka ner och jobba ett tag ihop?
Underbart att du har orsak att flytta fokus från cancereländet!
Kram!
Vilka fantastiska fotografier. Det lyser om barnen och om dig.
Man kan nog ha hjärtat på flera ställen tror jag.., En klyscha, men vi kan inte göra allt, men alla kan vi göra något. Och du gör mer än något.
Kram
Jag är så avis på dig. Men jag har funderat ett tag och kommit fram till följande . När mina barn flyttat hemifrån kan jag höra det jag vill. Jag har i många år velat vara på plattan och dela ut mat till hemlösa och missbrukare. Det kan jag göra när mina älskade barn klarar sig själva . Pga dig brinner mitt hjärta även för alla dessa barn . Kram
Hej Lotta – hittade precis denna länk på en annan blogg, och kom att tänka på dig…
http://www.mwambike.dagsdebatt.se/
Kram Anna
Oj vad det lyser om bilderna, alla dessa fina fina barn som man bara vill ta hand om. Förstår din känsla! Det är så vackert men också så sorgligt <3
Maria i Ystad