VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

EN STUNDS EFTERTANKE

20140101-223255.jpg

 

Ur bloggen Taxilandet. Juni 2013

 

Mitt liv är det motsatta. Ett utdraget hej då. Det har varat ett år nu. Sedan jag fick veta. Ibland säger jag det högt. Hej då snön i våras. Hej då isen på sjön och skidorna. Vi ses nog inte mer. Ibland säger jag det inuti när jag träffat en vän som bor långt borta. Eller bara till mig själv när någon frågar om vi ska ses. Jag har redan sagt hej då, så nej. Jag hinner inte. Hej då Snorpans första skoldag som jag inte får vara med på. Hej då min mamma och pappa som små russin på servicehus. Det behöver jag inte vara med om. Nu är dom starka och pigga. Hej då löpskorna, vi är redan klara nu. Hej då Vansbrosimmet jag kommer inte tillbaka. Hej då smultronen i backen ner mot sjön. Och mitt evighetslånga hej då till dig här. Hundratals hej då gömda i lådor, böcker och presenter. Jag fanns här. Jag ville inte gå. Men jag säger hej då.

 

Vi pratar om det idag du och jag i köket. Vi ska åka och försöka köpa en mindre och billigare bil. Jag förklarar. Det räcker med en liten bil för det är bara du och Pappa som ska åka i den. För jag är sjuk och blir inte frisk. Vi står i köket och jag sitter på huk framför dig. Men du kan äta hostmedicin så blir du frisk! Nej det går inte…jag blir sjuk och sen dör jag och kommer till himlen. Till Pippis mamma. Ja hon var också sjuk, säger du. Då när jag kommer hem och du inte är hemma gråter jag, fortsätter du. Ja, säger jag det gör du kanske ibland. Sen blir jag sjuk och kommer till himlen, testar du. Nej säger jag, bara stackars mamma är sjuk. Då blir det bara jag och pappa…säger du långsamt. Och om pappa åker till himlen då blir jag ensam? Frågar du. Nej säger jag då kommer mormor och morfar. Och tar hand om mig! Fyller du i. Men Pappa ska inte till himlen säger jag. Bara jag. Då kan vi köpa en ny mamma, säger du som fått egna glasspengar i sommar. Sen är du tyst. Skrattar….neeej det finns inga mammor att köpa ju! Du gråter säger du och tittar på mig. Din blick är orolig. Annorlunda”

 

Snorpans mamma är död. Hon dog i går medan människor slickade såren efter nyårsfirandet. En treåring är väldigt ledsen, nu och för alltid.

 

Vi låter bloggen min vila lite från glada nyårsbilder.

 

 


Kommentarer


  1. Anna Bill 2 januari, 2014 on 09:52 Svara

    Det är inte rättvist. Jag förlorade min mamma när jag var två år. Jag kommer inte ihåg henne alls. Min största ångest som mamma har varit att jag ska dö innan de kan komma ihåg mig. Jag var så noga med att lägga ut ”uppgifter” bland släkt och vänner och att de skulle kunna förmedla vidare hur mycket jag älskar dem och hur viktiga de är. Nu är min yngsta åtta år och lite har väl just den ångesten lagt sig, att de inte ska minnas mig. Den att det är något slags arv att dö tidigt har nog också börjat släppa, men den blir jag nog aldrig helt av med, förrän om jag blir riktigt gammal sjäov, vilket ju är mer troligt då jag har en farmor som blev 102 år och en gammelmormor som blev 98. Min mamma däremot dog efter sviterna av en bilolycka, så det finns verkligen ingen logik i den där ångesten.
    Jag måste ju säga också att jag fick en ‘ny mamma’. En mamma som dessutom var vän med min biologiska mamma och som känt mig i hela mitt liv (hon var också ensamstående förälder, så hon och pappa hjälpte varandra med barnvakt och annat och fann varandra).
    Det är klart att man ändå har ett slags hål att fylla. Jag försöker tänka att det är hålen och skavankerna sol gör en till den människa man är och att det förhoppningsvis har gjort mig mer ödmjuk inför livet, men det är inte rättvist att en del måste lämna sina barn när de är små.

  2. Lina 2 januari, 2014 on 09:56 Svara

    Det gör så förbannat jävla ont att tänka på Snorpan. Ursäkta ordvalet, hittar inga andra ord.

    Helvetes jävla orättvisa skitcancer.

  3. Sanna 2 januari, 2014 on 11:33 Svara

    Så sorgligt, får ont i magen och i hjärtat. Tänker på Snorpan och familjen <3

  4. my 2 januari, 2014 on 11:43 Svara

    Kära nån.. Får lite andnöd här. Och hjärtsnörp. Kände det på nåt vis, det skavde i kroppen, och bad för henne vid tolvslaget. Så svårgreppbart det är när treåringars mammor dör.

  5. Ulla 2 januari, 2014 on 12:39 Svara

    Det är bara så förfärligt sorgligt. Tankarna går till familjen.

  6. Pernilla 2 januari, 2014 on 14:10 Svara

    Så sorgligt för lilla Snorpan och hennes pappa! All kärlek till er! ❤️<3

  7. Nina 2 januari, 2014 on 16:49 Svara

    Bitter smak av gårdagens bus o lycka med barnen. För oss den första dagen på nya året, lite småtrötta men lyckliga..
    Tårar i laxen Som just lagas till familjen..klump i halsen och åter igen den där känslan av att hälsan är det viktigaste av allt, strunta i att tjafsa med barn o make över småskit….klump i halsen för att den där jävla skit cancern tagit ytterligare en mamma, fru, kollega, dotter o någons bästa vän..

    Snorpans mamma, lovar att tänka på dig.. För du fick mig ofta att uppskatta livet … Precis som du fina Lotta!

  8. tiptip 2 januari, 2014 on 17:42 Svara

    sorgligt bara så sorgligt

  9. Helena 2 januari, 2014 on 19:11 Svara

    Det är så obegripligt sorgligt…. fuck cancer!

  10. Linda 2 januari, 2014 on 19:28 Svara

    Å, vad jag tycker om dig!

  11. C 2 januari, 2014 on 20:26 Svara

    Jag läser din blogg nästan varje dag. Trots att jag ofta nästan inte orkar. Såna här inlägg sätter sig i hela kroppen. Jag blir både fysiskt och psykiskt illamående. För det allra värsta som skulle kunna hända är att jag och mitt barn inte får följas åt genom livet. Jag vill bli russinmamma till mitt medelålders barn. Det måste bli så. Allt annat skulle göra för ont. Mammor och pappor borde inte få dö. Nästan lika mycket som att barn inte får dö borde mammor och pappor vara odödliga innan de hunnit bli russinlika.

  12. Jenny 2 januari, 2014 on 20:29 Svara

    Fina fina Snorpans mamma. Som jag följt både på nära håll och avstånd. Orden räcker inte till.
    Hon fattas oss.

  13. Barbro 2 januari, 2014 on 20:37 Svara

    Blir så ledsen att jag hittar inte orden att skriva. Tack fina Lotta och låt bloggen vila det behöver vi alla efter ett sådant inlägg. Må alla världens stjärnor lysa på denna Mamma som fick lämna ett litet barn.

  14. hemlig 2 januari, 2014 on 21:06 Svara

    Hej
    Jobbigt..stackars skorpan. Hon hade en fin mamma. Hon är med min älskling
    som gick bort för ngra år sen. Skorpans mamma gjorde allt rätt. Det gjorde inte jag
    alltid. Jag har inte berättat för ngn, men när hon blev sjuk så hade jag varit nykter
    i 2 år. Jag stod emot länge, men hade inte fått ngn behandling, utan var nykter
    på vita knogar. Nr vi började få negativa besked så var jag tyvärr inte tillräckligt stark
    utan började dricka på nätterna , när hon sov.

    Det finns så mycket jag vill säga henne…men det går liksom inte nu. Vi hade två sjukdomar
    i familjen, hennes cancer och min alkoholism. Efter hon gått bort så genomgick jag en behandling och är nykter sedan 2 år. Jag vill be henne om förlåtelse, men det går inte.
    Djävla Cancer…..Jävla alkohol!

    Jag hade druckit natten hon dog,,,,hur skal jag kunna leva med det?

    Hemlig

  15. Tove 2 januari, 2014 on 21:42 Svara

    Mår illa av att bara tänka på de plågor som hon gått igenom under sin sjukdom. Att ödets lott faller så orättvist! Ni som har flickor som inte får Gardacil inom allmänna vaccinationsprogrammet – gå och vaccinera dem privat för att undvika Snorpans mammas öde…

    Jag satte in en slant till Snorpans resa idag. Hoppas hon kommer förstå hur väl hennes mor ville henne! Tack Lotta för tipset om denna blogg för något år sedan.

  16. Vera 3 januari, 2014 on 00:02 Svara

    Det gör ont att läsa detta. Tankar och kärlek till snorpan och hennes pappa.
    Vila i frid ❤

  17. Marie 3 januari, 2014 on 00:21 Svara

    Det gör så ont… Jag har barn hemma, jag har en vän som har cancer, har väntat på det här beskedet om Snorpans mamma – har vetat att det är nära men vill ändå inte förstå, kan inte förstå… Livet är så skört – ta hand om varandra, lev idag <3

  18. Hanna 3 januari, 2014 on 08:31 Svara

    Cancereleändet fortsätter. Här är en annan familj som drabbats hårt:

    http://www.laget.se/JBIF/News/3324416/TILLSAMMANS-KAN-VI-HJALPAS-AT-FORANDRA

  19. Maria 3 januari, 2014 on 09:51 Svara

    Fan 🙁 Fan fan fan vad jag hatar cancer. Lilla Snorpan.
    Tack för din blogg Lotta, jag har läst den länge och kommer aldrig att sluta.

  20. Anna 9 januari, 2014 on 10:03 Svara

    Det gör så ont i hjärtat när jag nu tänker på att Snorpans mamma nu gått bort. Följde hennes blogg varje dag och var en mycket klok och fin människa. Hon fick mig att se livet med andra ögon. Kommer alltid att minnas henne.

    Hon är nu en fin stjärna på himlen som alltid kommer lysa vägen för Snorpan.

    Massa kärlek och värme till Snorpan och hennes familj.

Lämna ett svar till Sanna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *