VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

ÅTERFÖRENING-14 ÅR SENARE

 

 

När Eva från Läkarmissionen besökte Rwanda fyra år efter folkmordet träffade hon Thassin, Han levde helt ensam med sina syskon efter att deras föräldrar blivit dödade. Han var då 12 år gammal och ansvarade för sina småsyskon som då var ett, fyra och sex år. De levde i föräldrarnas hus på ingenting och barnen var svårt traumatiserade. Thassin tog hand om dem på bästa sätt och förmåga när man blir ansvarig för tre barn. På nätterna hade de panik, på dagarna försökte han se till att skaffa mat till dem. Att leva under dessa förhållanden är obegripligt. All form av trygghet rycks bort.

 

Eva gjorde då ett reportage om dem i Svenska Journalen. Sedan dess har hon inte kunnat glömma de här barnen och har ofta tänkt på vad som hände när hon lämnade dem där på landsbygden i sitt lilla hus. Efter ett gediget detektivarbete som startade i Sverige har man nu, 14 år senare hittat syskonen. Thassin är död sedan 2000. Han dog i en sjukdom endast 22 år gammal och lämnade fru och barn. Men de andra har vi träffat.

 

 

En 14 år gammal tidning

 

  • Och här är de. Exakt samma bild men tyvärr saknas Thassin där i mitten.

 


Ett vanligt hus på landsbygden utan elekticitet eller rinnande vatten.


”Vissa barn stannar för alltid kvar och det här var så otroligt sorgligt. De hade ingenting och Thassin, 12,  fick vara mamma och pappa med ett enormt ansvar för att de överhuvudtaget skulle överleva. Jag har  funderat på dem så många gånger och faktisk trott att de  kanske inte skulle klara sig.  Den minsta var mycket traumatiserad när jag var där!” berättar Eva för mig.

 

Tharssis, 24, bor i Kigali med fru och liten dotter, de andra två syskonen bor på landsbygden en bit ifrån varandra och vi tar med Tharssis och åker den nästan 1, 5 timmar långa vägen för att sammanföra dem. Det är otroligt fattigt på landet. Ingen elekticitet, man brukar jorden med enkla räfsor, husen är små lerskjul och i fönster är det instoppat gammalt papper. Barn springer efter jeepen, de är klädda i trasor och är barfota och skriker ”Muzungo” (vit)

 

När vi träffar systrarna har de familjer. Den yngsta. mest mentalt påverkade som Eva träffade när hon var så liten är nu en glad ung kvinna med en egen liten bebis. Och det är fantastisk att se, att trots de enorma svårigheter hon har gått igenom, har det gått bra. Människor har en förmåga att läka om man bara har andra omkring sig. Om man kan prata och öppna upp och vara en del av ett sammanhang. Den äldsta systern har tre barn och en man. De skrattar när Eva visar dem tidningen, pekar på sig själva men minns inte så mycket.

Vad vad svårast när ni var små? Var det hungern, nätterna, sorgen efter era föräldrar? frågar Eva.

”Det var alltihop. Tharssin tog hand om oss så gott det gick men det var svårt, mycket svårt”

 


De är så fina ihop. Och att det ända har gått så bra trots det det hemska de varit med om. En historia som ger hopp om att det går att reparera sig, att det går att hitta tröst och en ny tillvaro trots att man som barn är mer död än levande på alla sätt och vis. Barnen flockas runt mig. Barnen som oftast har minst 5-6 syskon och föds in i en fattigdom som är nästan helt omöjlig att resa sig ur. När vi går tillbaka till jeepen visar jag dem bilder på Lennox i min telefon. Pekar på mig och på honom i sina fina kläder på gräsmattan hemma i somras. Det skiljer inte bara ekonomisk och psykosocial förtur. Han har allt man kan drömma om men jag tror inte jag sett honom så levnadsglad som dessa.

 

 


Kommentarer


  1. Lena 29 november, 2013 on 07:00 Svara

    Hej , jag läser dun blogg iaf 4ggr i veckan och gillar den jättemkt. Den har ett djup som inte många bloggare (som jag läser) inte har. De här sista inläggen blir jag så berörd av. Jag vill hjälpa till , jag vill göra nånting. Du är så modig som åker iväg , jag är för feg, rädd, ångest att lämna barnen hemma…ja du vet sånt trams som en del kanske känner igen sig i. Helt otrolig berättelse om syskonen som fick klara sig själva !!! Själv klagar man om man är lite sjuk och måste ta hand om barnen, vem som ska göra vad. Allt blir så simpelt när man läser om dessa syskon.

    Hur kan jag hjälpa till, göra något , ge något?? Jag skiter i vilken julgran vi ska ha, vilken sorts glögg jag ska köpa till på söndag, vad meningslöst vissa saker känns som.

    Kram
    Lena

    • Dinah 29 november, 2013 on 09:31 Svara

      Lena, jag känner som du och imponeras av de som åker och gör en insats. Och just i det här fallet kan jag inte svara dig, men tänker skicka dig ett ”tröstens ord”.
      Läste i dagens Dagens Nyheter att 31% tror att volontärarbete är det mest effektiva sättet att hjälpa på, men att hjälporganisationerna inte håller med. Vice generalsektreteraren på Unicef säger matt man bäst hjälper genom att bidra med pengar till de organisationer som finns på plats. Samma sak säger Röda korsets Fredrik Galdh; Du r en del av insatsen även om du är långt borta, Du ger redskap åt dem som är på plats.

  2. Lena 29 november, 2013 on 07:00 Svara

    Hej , jag läser dun blogg iaf 4ggr i veckan och gillar den jättemkt. Den har ett djup som inte många bloggare (som jag läser) inte har. De här sista inläggen blir jag så berörd av. Jag vill hjälpa till , jag vill göra nånting. Du är så modig som åker iväg , jag är för feg, rädd, ångest att lämna barnen hemma…ja du vet sånt trams som en del kanske känner igen sig i. Helt otrolig berättelse om syskonen som fick klara sig själva !!! Själv klagar man om man är lite sjuk och måste ta hand om barnen, vem som ska göra vad. Allt blir så simpelt när man läser om dessa syskon.

    Hur kan jag hjälpa till, göra något , ge något?? Jag skiter i vilken julgran vi ska ha, vilken sorts glögg jag ska köpa till på söndag, vad meningslöst vissa saker känns som.

    Kram
    Lena

    • Dinah 29 november, 2013 on 09:31 Svara

      Lena, jag känner som du och imponeras av de som åker och gör en insats. Och just i det här fallet kan jag inte svara dig, men tänker skicka dig ett ”tröstens ord”.
      Läste i dagens Dagens Nyheter att 31% tror att volontärarbete är det mest effektiva sättet att hjälpa på, men att hjälporganisationerna inte håller med. Vice generalsektreteraren på Unicef säger matt man bäst hjälper genom att bidra med pengar till de organisationer som finns på plats. Samma sak säger Röda korsets Fredrik Galdh; Du r en del av insatsen även om du är långt borta, Du ger redskap åt dem som är på plats.

  3. Anna 29 november, 2013 on 10:40 Svara

    Väldigt bra inlägg – som vanligt så fångar du oss läsare med dina ord.
    Jag är så glad att du för den här kampen för orättvisa, oavsett om det gäller cancer, barn som far illa eller människor vars livsöden är så hemska så vi knappt kan föreställa oss det…

    Tack för allt du gör!

    Anna

    • norgrensvensson 29 november, 2013 on 14:37 Svara

      Och jag kan bara instämma med Anna! Precis exakt så känner och tänker jag också!

      Tack tack tack!

      Malin

  4. Anna 29 november, 2013 on 10:40 Svara

    Väldigt bra inlägg – som vanligt så fångar du oss läsare med dina ord.
    Jag är så glad att du för den här kampen för orättvisa, oavsett om det gäller cancer, barn som far illa eller människor vars livsöden är så hemska så vi knappt kan föreställa oss det…

    Tack för allt du gör!

    Anna

    • norgrensvensson 29 november, 2013 on 14:37 Svara

      Och jag kan bara instämma med Anna! Precis exakt så känner och tänker jag också!

      Tack tack tack!

      Malin

  5. tiptip 29 november, 2013 on 22:38 Svara

    ja bra gjort att åka dit.
    All form av info med hjärta är bra. allmänna rapporter helt ointressanta. och väcker ingen lust eller engagemang alls. nej men bra att du skriver därifrån.

  6. tiptip 29 november, 2013 on 22:38 Svara

    ja bra gjort att åka dit.
    All form av info med hjärta är bra. allmänna rapporter helt ointressanta. och väcker ingen lust eller engagemang alls. nej men bra att du skriver därifrån.

  7. enannanhelena 29 november, 2013 on 23:56 Svara

    Det är så skönt att få läsa ditt reportage här. En historia som verkligen ger oss ansikten på människor som inte bara framställs som offer – även om de här små barnen i allra högsta grad VAR krigets offer.

    Verkligen något att tänka på, hur de har rest sig så, från något av det allra värsta som kan hända ett barn.

    När jag läser, hör talas om – och ibland träffar – en del extraordinära människor (även sådana som har tvingats att bli det genom olyckliga omständigheter) så brukar jag tänka att: henne ska jag aldrig glömma. Eller honom. Thassin har blivit en del av den listan nu.

    /helena

  8. enannanhelena 29 november, 2013 on 23:56 Svara

    Det är så skönt att få läsa ditt reportage här. En historia som verkligen ger oss ansikten på människor som inte bara framställs som offer – även om de här små barnen i allra högsta grad VAR krigets offer.

    Verkligen något att tänka på, hur de har rest sig så, från något av det allra värsta som kan hända ett barn.

    När jag läser, hör talas om – och ibland träffar – en del extraordinära människor (även sådana som har tvingats att bli det genom olyckliga omständigheter) så brukar jag tänka att: henne ska jag aldrig glömma. Eller honom. Thassin har blivit en del av den listan nu.

    /helena

Lämna ett svar till norgrensvensson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *