VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

MED HOPP OM EN FRAMTID

 

Fotograf: Håkan Flank. Tidigare gatubarn som ska bli snickare.

Lydié startade projektet Garuka 1998 (betyder komma hem) tillsammans med Irené.  Fyra år efter folkmordet satte hon ihop en grupp kvinnor via kyrkan. De skulle starta tomatodling som inte föll väl ut. Kvinnorna, som var från de två stammarna thutsie och hutu hade tre år tidigare hatat varandra men nu de trivdes ihop och bad Lydié om att inte bryta upp gruppen. Vad kan vi göra? Något nytt projekt kanske. Sa de. Lydié,  som studerade som ung, hade tidigt lovat sig själv att om hon kunde finansiera sitt leverne skulle hon hjälpa ETT barn att studera. Löftet höll hon. Hon såg alla ensamma gatubarn efter morden. Och började försöka nå dem försiktigt. Hon bjöd dem att komma till kyrkan på söndagarna och blev förvånad över det stora antal som fanns.

 

Och de här killarna går en svetsutbildning

 

Lydié

Lydié med ett av barnen.

”Min gud. Vilka liv de levde.  Vilka historier de hade att berätta. En del var helt ensamma efter att deras föräldrar blivit dödade. De kom till mig med sina berättelser och jag låg hela nätterna och tänkte på hur de levde”, berättar hon för mig.

 

Så småningom hade hon råd att ge dem the och bröd av sina egna pengar men med hjälp av kyrkan kunde hon föda barnen som kom varje söndag. Idag har mer än 300 barn fått hjälp via projektet som stöds av Läkarmissionen. Ofta söker Lydié upp barnen på gatan och försöker övertala dem att lämna gatulivet. Sedan återinpassas de in i  sin familj om det är möjligt. Man pratar med föräldrarna för att låta barnet få komma hem igen. De som inte har någon möjlighet till det eller är föräldrarlösa får fosterfamiljer som de bor hos. Sedan får de gå i yrkesskola samt vanliga skolan. Ännu har ingen återvänt till gatan.

 

Tuishmie, 15, och Imanikundbabayo, 19, är två före detta gatupojkar som numera lever med sina föräldrar igen.

”Jag kunde inte bo hemma så jag valde gatan. Det var så mycket bråk och jag trodde mina föräldrar hatade mig. Det svåraste under mina fyra år på gatan var regnen som kom när man sov i tunnlarna eller hungern. Jag var 10 år när jag stack”, berättar Tusishimie.

Imanikundbabayo har levt på gatan i 12 år och var bara sju år gammal när han kom dit.

”Jag hade en mamma som inte kunde täcka min täcka mina mest grundläggande behov. Det fanns ingen mat hemma och min pappa är i fängelse.

Jag häpnar och har svårt att dölja min chock. Så många år. Kan man någonsin rehabilitera tillbaka ett barn i ett fungerande liv? Han fortsätter.

Jag var inte yngst. Det fanns en femåring bland oss. Han var med i gruppen men fick klara sig själv. Alla fick klara sig själva efter sin förmåga.

 

Flera av de här barnen har levt på gatan. Nu berättade sin historia. Jag  hade väldigt svårt att att inte börja gråta när vi träffas. Varenda en av dem har historier om svek, sorg, hunger, trasiga familjer och ett stort lidande som de flesta av oss aldrig någonsin kommer att möta. Det blev så väldigt tydligt för mig där och då. Artiga, fina och alldeles underbara har de nu fått en ny chans tack vare Garuka och Läkarmissionen.

 

Dominique, 30, är svårt deprimerad. Hon ler aldrig och pratar mycket sällan. Hela hennes familj utplånades under folkmordet. Hon är ensam kvar och har inga släktingar alls i livet. Hon har inga egna barn och har dessutom HIV. Och har försökt att avsluta sitt liv. Lydíe är bekymrad.

”Hon är helt helt ensam kvar sedan 1994. Nu hyr hon någonstans att bo och kommer till oss och lär sig sy. Men hon är mycket sorgsen efter folkmordet och kan inte acceptera”

 

 

På eftermiddagen är det fotboll för pojkarna i projektet

 

Och jag vill ju inte vara sämre. Notera målen.

 

Den här kvinnan har två små barn på ett och fem år. Hon lever ensam med barnen och får nu en utbildning i sömnad. Många män sitter i fängelset efter det som hände för 18 år sedan och det är kvinnorna som bär ansvaret för familjen.

 

 

Och så träffar jag den allra första gatupojken som Lydié hittade! Här visar han upp bilden på sig själv som hon har på sitt kontor. Idag är han 24 år gammal, föräldrarlös och bor med sin yngre bror. Han studerar och är  väldigt stolt över vad han åstadkommit. Jag med. Utan Garuka hade hans liv förmodligen sett helt annorlunda ut.

 

En dag med många intryck. Livet här är så svårt och trots det har jag aldrig träffat gladare människor. Omtänksamma, fysiska och varma. De bär så sådana trauman efter folkmorden och det hårda liv de lever. Ändå finns det så mycket att avundas dem. Vi har definitivt något att lära.


Kommentarer


  1. Fru Vintage 27 november, 2013 on 21:48 Svara

    Hej Lotta! SÅ fantastiskt att du är på plats! Härligt att följa det du är med om! Jag tror jag vet vad du går igenom av känslor, efter min egen resa till flickhem i Nepal. Hälsa Eva så gott och ha en fortsatt fin resa! Vi på Läkarmissionen, och säkert många fler, följer er med spänning! Stor kram Fru Vintage

  2. Monica 27 november, 2013 on 21:55 Svara

    Det är så viktigt att påminna sig – i vårt Supermaterialistiska och i viss mån egoistiska samtid – om alla dessa människor som gör så bra saker trots väldigt tuffa villkor. Tack för att du engagerar dig!!

  3. Jonas 27 november, 2013 on 22:32 Svara

    Hej
    En kompis till mig är Jehovas vittne. Han har missionerat mycket i Tanzania. Han var dr under 10 år. Vi diskuterade mobbing och, han nämnde precis som du skriver att folka har ingen ting, men ändå så är de många gånger lyckligare än vad vi är. Vi har allt , mat , jobb, tak över huvudet. Vi reser och har det väldigt bra materiellt, men på ngt sätt i deras svårigheter så är de lyckligare än vad vi är. Vi har endast en sak att försöka lyckas med…..att må bra. men inte ens det klarar vi av.

    Jonas

    • mocha mama 27 november, 2013 on 23:23 Svara

      Så jävla bra skrivet. Många som är här och snyftar och skriver om alla dessa stackars människor tycker jag gör det bara för att dämpa sitt eget samvete. Med andra ord så har vi det sämre här men döljer det med iphones och surfplattor. ÅÅå vad det här fick mig att längta till mitt Afrika.

  4. mocha mama 27 november, 2013 on 23:43 Svara

    FUCK läkar missionen och alla andra organisationer som uttnyttjar Afrika för att samla in pengar, ”hjälp barnen i afrika” jag spyr på dessa FUCKING bullshit, sluta uttnyttja afrikas barn. Västvärldens mål har aldrig varit att hjälpa Afrika. Sanningen är att AFRIKA behöver inte västvärldens hjälp, Exportrestriktioner är en stor del av det hinder som låser fast många afrikanska länder i beroende, vilket leder till ekonomisk sårbarhet och fattigdom. VÅGAR västvärlden ge AFRIKA lika chans NEJ, för de vet att AFRIKA aka världens rikaste kontinent would kick ass. Så jävla äckligt att se folk leka superhjältar. Att åka till AFRIKA och fälla tårar för att dämpa sitt egna samvete hjälper inte dessa människor. GE FAN OCH SKÄNK PENGAR TILL AFRIKA, DE KLARAR SIG UTAN!!!

    Men seriöst är sjukt jävla less på det här utnyttjande. Sorgligt att folk faller för allt de ser och skänker pengar för att själva må bra och känna sig duktiga. De ser kortsiktig ”snällthet” som något bra när det i själva verket orsakar extremt lidande långsiktigt. Hur är det möjligt att ”hjälpa barnen i Afrika” när deras framtid, deras möjligheter till jobb och utveckling tas ifrån de?

    När jag är i Afrika ser jag fattigdomen på ett helt annat sätt, jag ser människor, starka människor,kärleksfulla med enorm livsglädje. Människor som sover hungriga tillsammans men vaknar varje dag med nytt hopp. Jag ser människor som aldrig får en ärlig chans.

  5. Marja 28 november, 2013 on 00:58 Svara

    Tack Lotta för ytterligare en bra text och fina, levande bilder. Du gör ett värdefullt jobb.

  6. enannanhelena 28 november, 2013 on 06:43 Svara

    Tack för att vi får följa med på din intressanta resa! Klart att vi har en massa saker att lära oss, av de som har tvingats stå så nära livets ytterligheter. Kanske får man en större känsla för vad glädje och gemenskap verkligen är värda när man aldrig har tagit något för givet?

    Följer med spänning och tillförsikt din färd.

    /helena

  7. enannanhelena 28 november, 2013 on 06:43 Svara

    Tack för att vi får följa med på din intressanta resa! Klart att vi har en massa saker att lära oss, av de som har tvingats stå så nära livets ytterligheter. Kanske får man en större känsla för vad glädje och gemenskap verkligen är värda när man aldrig har tagit något för givet?

    Följer med spänning och tillförsikt din färd.

    /helena

  8. Nina 28 november, 2013 on 07:59 Svara

    TACK för att du delar med dig av dina upplevelser!

  9. Nina 28 november, 2013 on 07:59 Svara

    TACK för att du delar med dig av dina upplevelser!

  10. Anette 28 november, 2013 on 09:45 Svara

    Lydié, vilken fantastisk kvinna.

    Pojkarnas varma ögon och leenden värmer oss läsare….vilken lycka att få träffa dessa själar.

    Underbart inlägg!!!

  11. Anette 28 november, 2013 on 09:45 Svara

    Lydié, vilken fantastisk kvinna.

    Pojkarnas varma ögon och leenden värmer oss läsare….vilken lycka att få träffa dessa själar.

    Underbart inlägg!!!

  12. Eva-Lena 28 november, 2013 on 09:47 Svara

    Följer dig på din resa och läser och gråter. Det är så hemskt det du berättar. Så kommer ett sånt här inlägg och man får hoppet tillbaka.

  13. Eva-Lena 28 november, 2013 on 09:47 Svara

    Följer dig på din resa och läser och gråter. Det är så hemskt det du berättar. Så kommer ett sånt här inlägg och man får hoppet tillbaka.

  14. Åsa 28 november, 2013 on 10:59 Svara

    Det finns hopp för mänskligheten!
    Jag blir glad i hjärtat när jag läser om dessa fantastiska kvinnor som har kraft och kärlek kvar att ge trots sina egna svårigheter.

  15. Åsa 28 november, 2013 on 10:59 Svara

    Det finns hopp för mänskligheten!
    Jag blir glad i hjärtat när jag läser om dessa fantastiska kvinnor som har kraft och kärlek kvar att ge trots sina egna svårigheter.

  16. Marlene 28 november, 2013 on 11:57 Svara

    Som jag skrev i min blogg idag… det är familjen som är det viktigaste av allt! Allt annat är faktiskt oviktigt….

  17. Marlene 28 november, 2013 on 11:57 Svara

    Som jag skrev i min blogg idag… det är familjen som är det viktigaste av allt! Allt annat är faktiskt oviktigt….

  18. tiptip 28 november, 2013 on 13:32 Svara

    Härligt läsa om någon som gör lite skillnad istället för de vanliga biståndsparasiterna. Skitbra projekt uppenbarligen och hands on.

  19. tiptip 28 november, 2013 on 13:32 Svara

    Härligt läsa om någon som gör lite skillnad istället för de vanliga biståndsparasiterna. Skitbra projekt uppenbarligen och hands on.

  20. Jens Boesdal 29 november, 2013 on 00:36 Svara

    Var i Rwanda (Cyangugu) 1989 – 91 för svenska pingstmissionen och 3 mdr 94 – 95. Inga roliga minnen. Men var imponerat över att folk, som hade skadats allvarligt och förlorat familj och vänner, stod fram och tackade Gud för att han hade varit med dom under allt det onda dom hade genomlidit. Dom var också klara till att börja jobba tillsammans igen med tidigare fiender.

  21. Jens Boesdal 29 november, 2013 on 00:36 Svara

    Var i Rwanda (Cyangugu) 1989 – 91 för svenska pingstmissionen och 3 mdr 94 – 95. Inga roliga minnen. Men var imponerat över att folk, som hade skadats allvarligt och förlorat familj och vänner, stod fram och tackade Gud för att han hade varit med dom under allt det onda dom hade genomlidit. Dom var också klara till att börja jobba tillsammans igen med tidigare fiender.

Lämna ett svar till enannanhelena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *