Det är snart Cancergala. Denna gång en gala där all cancer står i centrum. Jag tycker det är rätt korkat att inte använda sig av mig på något sätt. Med det vill jag inte säga att jag är Guds Gåva till mänskligheten. Det är jag verkligen inte. Jag vill däremot säga att jag, under några år, varit bra på att sätta ord på det som så många går igenom varje dag, vecka och år. Jag har varit ett stöd för många, både bokstavligt och i cyberrymden och jag har skrivit spaltmeter med krönikor för att berätta om hur det är att drabbas av ett av de värsta beskeden man kan få. En dödlig sjukdom. Drivkraften har alltid spungit ur ett egoistisk syfte egentligen. Jag har haft ett behov av att skriva av mig. Inte nödvändigtvis att bli läst. Men på köpet har jag blivit det av hundratusentals.
Jag tänker att jag kan vara en inspiration. Att jag, tack vare forskning och framgångsrik behandling, blivit frisk. Botad. Trots en avancerad tumörsjukdom. Det tycker jag man ska lyfta. Det behövs visas på att man också kan överleva en sådan käftsmäll som det egentligen är rätt dåliga odds på. Därför tycker jag att man ska passa på att krama den sista saften ur mig. Inte för min egen skull utan för andra att bli stärkta av. Personligen är jag överlycklig över att inte längre förknippas med cancer förstås men i det är fallet vore det fint att återigen hjälpa andra.
Och vad har bilden med Lennox fötter med texten att gör? Troligtvis för att jag just nu inte tål att se mer än hans gulliga små fossingar. Allt över midjan är en vandrande bomb som detonerar vid minsta krav. Åh herregud. Hur ska tonåren bli?
Du har en stor mening med att du vill finnas tillgänglig Lotta, för mig har du varit avgörande till att leva med de tankar min fina vän Ulrika också kände men som hon inte klarade att dela och jag inte var begåvad nog att ta till mig.
Dina erfarenheter har för mig varit ett sätt att hantera sorgen, att försöka acceptera att det är livets gång för en 36-årig kvinna att lämna sin 14- årige son kvar.
Många säger att cancern vann, jag hävdar att hon tog död på den fega skiten i samband med att hon somnade in. Kom aldrig och säg att cancern vann, aldrig.
I min värld finns bara segrare, cancer kommer alltid vara en looser för antingen dör den eller så besegras den. Den kan aldrig, aldrig vinna.
Snälla Lotta, ge din röst åt dem som aldrig fick chansen. Din styrka och erfarenhet behövs för oss som inte vet, för oss som förtvivlat undrat.
Tack för allt och all styrka åt dig och det du är ämnad för att göra❤️ / Helena
Hej Lotta!
Det är klart att vi följer med dig på din resa. Skulle också vilja göra något sådant där man verkligen får se hur det är. Har varit inne på Läkarmissionens hemsida efter jag läste reportaget på din sida om alla våldtäkter som sker och skänkt pengar till sjukhuset. Hoppas de gör lite skillnad! Kramar Pernilla
Jag håller med dig! Bra skrivet också -Jantelagen ska man inte följa.
Jag håller med dig! Bra skrivet också -Jantelagen ska man inte följa.
ja lite konstigt ju
men de kanske tycker du kommit bort från cancer och håller på med ” att rädda barn ” om du fattar vad jag menar.
vet inte hur såna evenemang tänker
ja du är skitbra på att skriva ur hur det känns för dig inför prov mmm
jag pallar verkligen inte med bloggar som transformeras bara till någon plattform för något annat. har varit med om det hos så många. hade inget med din att göra men kom bara att tänka på det. det är ju personligt man vill ha inte nån jävla reklamkampanj.
ja lite konstigt ju
men de kanske tycker du kommit bort från cancer och håller på med ” att rädda barn ” om du fattar vad jag menar.
vet inte hur såna evenemang tänker
ja du är skitbra på att skriva ur hur det känns för dig inför prov mmm
jag pallar verkligen inte med bloggar som transformeras bara till någon plattform för något annat. har varit med om det hos så många. hade inget med din att göra men kom bara att tänka på det. det är ju personligt man vill ha inte nån jävla reklamkampanj.
Din röst behövs, liksom så många andras. Kanske tycker de att du har berättat din historia och vill släppa fram nytt? Men fortsätt sätta ord på dina känslor och delge oss dina tankar. Vi är ju många som läser.
Din röst behövs, liksom så många andras. Kanske tycker de att du har berättat din historia och vill släppa fram nytt? Men fortsätt sätta ord på dina känslor och delge oss dina tankar. Vi är ju många som läser.
Klart de ska använda dig Lotta!! Och du, små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer. Det blir värre tyvärr….
Klart de ska använda dig Lotta!! Och du, små barn små bekymmer – stora barn stora bekymmer. Det blir värre tyvärr….
Tror nog att de och vi kan din historia nu. Är väl alltlid bra att visa andra människor och inte greppa en och samma…det finns ju trots allt många många som klarat skitsjukdomen också…..:) tack och lov……………
Tror nog att de och vi kan din historia nu. Är väl alltlid bra att visa andra människor och inte greppa en och samma…det finns ju trots allt många många som klarat skitsjukdomen också…..:) tack och lov……………
Du skriver bra och din blogg är värdefull.
Kram
Du skriver bra och din blogg är värdefull.
Kram
Lilleman är mer lik dig än du tror – och jag lovar att tonåren blir kolugna – så lugna att du kommer att bli förvånad.
Men när man är mitt upp i det så… well…. Han frigör sig nu och var glad för det – glad ,för, att han inte är någon jasägande mes utan att han vet vad han vill och det är ju du och din man som uppfostrat honom till den han är.
Det är högt i tak – något helt annat än det du upplevde med din biologiska pappa tillexempel.Kraven på honom är stora nu. Det är den här tiden i livet som är svårast för dem. Det är nu de små börjar hitta sin identitet och funderar över hur i hela friden de ska få ihop det. Liten eller stor?Skolan ställer högre krav – minns det var mycket snack om det.På ett helt annat sätt än med dottern,faktiskt.Läxor – ett gissel. Minns jag satt med Afrika och tragglade någon konstig uppgift vi inte fattade ett smack av. Någon resa de skulle beskriva med urknäppa ledtrådar. Där vitsen var att de skulle utforska landet.Väldigt pedagogiskt säkert. Men problemet var, att det var på vuxennivå. Jag fattade inte och han fattade ännu mindre. MEN vi löste det tillsammans och för första gången så blev sonen faktiskt lite intresserad över det här med utbildning. Att man kunde LÄRA SIG ATT FÖRSTÅ. Fast i det här fallet var det mest att lära sig förstå hur vuxna tänker, vilket jag inte alltid är säker på är så lyckat i deras värld. Eftersom de fortfarande är barn. Men det är så liten tid de får vara barn – och jag tror det är det som är lite av ett problem. Man ska stå och hänga på rasten – leka – är barnsligt. Bara en sådan sak. Fiska lite där om du kan….Många i den här åldern känner att de inte är färdiga med att vara just barn – de ska vara minivuxna. Det tär på orken att låtsas vara någon man inte är. Där kan vi stärka alla världens barn!
Lilleman är mer lik dig än du tror – och jag lovar att tonåren blir kolugna – så lugna att du kommer att bli förvånad.
Men när man är mitt upp i det så… well…. Han frigör sig nu och var glad för det – glad ,för, att han inte är någon jasägande mes utan att han vet vad han vill och det är ju du och din man som uppfostrat honom till den han är.
Det är högt i tak – något helt annat än det du upplevde med din biologiska pappa tillexempel.Kraven på honom är stora nu. Det är den här tiden i livet som är svårast för dem. Det är nu de små börjar hitta sin identitet och funderar över hur i hela friden de ska få ihop det. Liten eller stor?Skolan ställer högre krav – minns det var mycket snack om det.På ett helt annat sätt än med dottern,faktiskt.Läxor – ett gissel. Minns jag satt med Afrika och tragglade någon konstig uppgift vi inte fattade ett smack av. Någon resa de skulle beskriva med urknäppa ledtrådar. Där vitsen var att de skulle utforska landet.Väldigt pedagogiskt säkert. Men problemet var, att det var på vuxennivå. Jag fattade inte och han fattade ännu mindre. MEN vi löste det tillsammans och för första gången så blev sonen faktiskt lite intresserad över det här med utbildning. Att man kunde LÄRA SIG ATT FÖRSTÅ. Fast i det här fallet var det mest att lära sig förstå hur vuxna tänker, vilket jag inte alltid är säker på är så lyckat i deras värld. Eftersom de fortfarande är barn. Men det är så liten tid de får vara barn – och jag tror det är det som är lite av ett problem. Man ska stå och hänga på rasten – leka – är barnsligt. Bara en sådan sak. Fiska lite där om du kan….Många i den här åldern känner att de inte är färdiga med att vara just barn – de ska vara minivuxna. Det tär på orken att låtsas vara någon man inte är. Där kan vi stärka alla världens barn!
Det är ju så underbart att få höra och se människor som trotsar odds och övervinner sjukdomar. Det stärker och ger hopp, det vill vi se. Synda att det inte ”säljer”.
Mvh Miriam
anticancerkost.se
Det är ju så underbart att få höra och se människor som trotsar odds och övervinner sjukdomar. Det stärker och ger hopp, det vill vi se. Synda att det inte ”säljer”.
Mvh Miriam
anticancerkost.se