VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

EN MAMMA-MÅNGA KÄNSLOR

Den här sårbarheten jag utvecklat, speciellt för barn som lever under omständigheter vi inte ens kan föreställa oss, den har kommit sedan jag själv blev mamma. Det hände något då. Initialt hade jag så mycket nya känslor för det där lilla knytet och hade fullt upp med den omställning det är att bli någons mamma. Men med tiden har känslan för andra barn blivit större. Jag antar att det har att göra med hur det att leva med barn. Att förstå vidden av hur beroende de är på alla plan. Emotionellt men också i behov att skydd, mat, hygien. Deras grundläggande behov och deras sätt att se på världen genom interaktion med främst oss föräldrar men senare andra vuxna. Att då veta att det runt omkring oss i världen finns barn som svälter, säljs till pedofiler, används i organdonationer, dödas som hundar (gatubarnen i Brasilien) deltar i krig, lever ensamma på gatorna eller är fängslade som slavar (ja, slavhandeln är utbredd fast vi inte tror det) Det är för mig nästintill omöjligt att bära och något som påverkar mig i min vardag.

 

Jag har naturligtvis alltid vetat det. Att världen är en fuckt upt place för många. Men det har stannat vid tankar, gåvor ibland och ett allmänt ojjande. Det senaste halvåret känner jag tydligt att jag håller på att bli galen om jag inte får möjlighet att göra mer på ett mer långsiktigt sätt. Det är lätt att hamna i Fröken Sverige pratet: Om att man vill rädda världen och gillar katter. Det vill väl alla. Problemet för mig är hur jag konkret kan se till att det här öppna såret slutar klia

 

Foto Petter Magnusson för FEMINA

Något jag tänker mycket på och försöker bena i är om känslan kommer från något annat. Att det står för något annat egentligen. Fast jag inte riktigt vet det själv förstås men tar sig uttryck i de här olidliga tankarna. Eller om jag faktiskt är på riktigt återuppväckt och det inte är några dolda omedvetna agendor jag reagera på. Är ni med? Luddigt som fasiken. Jag vet. Jag tror inte det det med cancern att göra. Cancern har absolut gett mig en större sårbarhet men det här känns mer som ett kall.

På väg till Centralen för att ta tåget till Hallsberg. Mamma hämtar oss. Senare i veckan Sussi och Magnus. Men just nu. Semesterns allra första dag.


Kommentarer


  1. Överlevnadsguiden 1 juli, 2013 on 11:07 Svara

    Tror du inte det kan vara lite av båda delar? Min första tanke var faktiskt att det hänger ihop med hur du tvingats konfronteras med din egen dödlighet och risken att Lennox skulle kunna förlora sin mamma i unga år (Tvi, tvi, tvi!). Det skulle ju kunna vara så att det är tack vare dina hemska erfarenheter som du har hittat det som verkligen är ditt kall i livet. Jag vet att det har varit så för mig, förlusten av först min hälsa och sedan mina föräldrar var det som gjorde att jag hittade mitt kall, att vara en hjälp och ett stöd för andra i deras personliga utveckling. Det skulle säkert varit mitt kall oavsett mina erfarenheter, men jag kanske inte skulle upptäckt det förrän långt senare om jag inte haft de smärtsamma upplevelser som jag haft.
    /Charlotta

  2. Överlevnadsguiden 1 juli, 2013 on 11:07 Svara

    Tror du inte det kan vara lite av båda delar? Min första tanke var faktiskt att det hänger ihop med hur du tvingats konfronteras med din egen dödlighet och risken att Lennox skulle kunna förlora sin mamma i unga år (Tvi, tvi, tvi!). Det skulle ju kunna vara så att det är tack vare dina hemska erfarenheter som du har hittat det som verkligen är ditt kall i livet. Jag vet att det har varit så för mig, förlusten av först min hälsa och sedan mina föräldrar var det som gjorde att jag hittade mitt kall, att vara en hjälp och ett stöd för andra i deras personliga utveckling. Det skulle säkert varit mitt kall oavsett mina erfarenheter, men jag kanske inte skulle upptäckt det förrän långt senare om jag inte haft de smärtsamma upplevelser som jag haft.
    /Charlotta

  3. Carina 1 juli, 2013 on 11:27 Svara

    Jag undrar om inte den terapi du går i (om du fortfarande gör det) kan vara ett bra forum att lyfta just den frågan.
    Carina

    • y 1 juli, 2013 on 22:35 Svara

      Tänkte nästan ordagrant skriva samma sak som Carina!
      Själv känner jag samma smärta och maktlöshet när jag ser djur som lider.

  4. Carina 1 juli, 2013 on 11:27 Svara

    Jag undrar om inte den terapi du går i (om du fortfarande gör det) kan vara ett bra forum att lyfta just den frågan.
    Carina

    • y 1 juli, 2013 on 22:35 Svara

      Tänkte nästan ordagrant skriva samma sak som Carina!
      Själv känner jag samma smärta och maktlöshet när jag ser djur som lider.

  5. Monica 1 juli, 2013 on 13:16 Svara

    Att våga tänka kring de här svåra frågorna ser jag som ett tecken på att man mognar som människa,. Många har ju en ”rädda-världen”-period som riktigt unga, alltför många landar så småningom i vuxenlivet utan någon större tanke eller omsorg om andras livsvillkor.

    … att på djupet fråga sig hur man kan leva sitt liv så meningsfullt som möjligt är något jag vill gratulera dig till Lotta (oavsett vad som triggar funderingarna).

    Ett lästips jag kan rekommendera varmt:
    ”En given väg” av Patricia Tudor-Sandahl (finns också som pocket och ljudbok)

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/varje-manniska-har-ett-uppdrag_399695.svd

  6. Monica 1 juli, 2013 on 13:16 Svara

    Att våga tänka kring de här svåra frågorna ser jag som ett tecken på att man mognar som människa,. Många har ju en ”rädda-världen”-period som riktigt unga, alltför många landar så småningom i vuxenlivet utan någon större tanke eller omsorg om andras livsvillkor.

    … att på djupet fråga sig hur man kan leva sitt liv så meningsfullt som möjligt är något jag vill gratulera dig till Lotta (oavsett vad som triggar funderingarna).

    Ett lästips jag kan rekommendera varmt:
    ”En given väg” av Patricia Tudor-Sandahl (finns också som pocket och ljudbok)

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/varje-manniska-har-ett-uppdrag_399695.svd

  7. maria 1 juli, 2013 on 21:30 Svara

    Har precis också läst den tidning som du har fotat. Jag blev oerhört bedrövad och sorgsen över hur världen vi lever i är. Har svårt att släppa sånt och har svårt att njuta av det liv jag lever. Jag får också känslan av att vilja göra något, göra något som betyder något och som gör denna värld lite bättre att leva i. Vad gör man då?

  8. maria 1 juli, 2013 on 21:30 Svara

    Har precis också läst den tidning som du har fotat. Jag blev oerhört bedrövad och sorgsen över hur världen vi lever i är. Har svårt att släppa sånt och har svårt att njuta av det liv jag lever. Jag får också känslan av att vilja göra något, göra något som betyder något och som gör denna värld lite bättre att leva i. Vad gör man då?

  9. Madlene 1 juli, 2013 on 21:36 Svara

    Lyssna in vad det är meningen att du ska göra i detta ditt kall, för du har säkert rätt i den känslan.!
    MVH Madlene

  10. Madlene 1 juli, 2013 on 21:36 Svara

    Lyssna in vad det är meningen att du ska göra i detta ditt kall, för du har säkert rätt i den känslan.!
    MVH Madlene

  11. sofia 1 juli, 2013 on 22:18 Svara

    Vet precis vad du menar….efter att jag vart mamma för tre år sedan lider jag så oerhört med barn och andra som har det svårt.Även om jag vetat tidigare hur världen såg ut så lider jag idag nästan kroppsligt när jag måste se eller höra talas om sånt.Kan inte alls se samma saker på tv längre.Jag tror det öppnas ett annat sinne när man blivit mamma.Jag har inte alls varit med om några svårigheter,men förstår precis känslan.

  12. sofia 1 juli, 2013 on 22:18 Svara

    Vet precis vad du menar….efter att jag vart mamma för tre år sedan lider jag så oerhört med barn och andra som har det svårt.Även om jag vetat tidigare hur världen såg ut så lider jag idag nästan kroppsligt när jag måste se eller höra talas om sånt.Kan inte alls se samma saker på tv längre.Jag tror det öppnas ett annat sinne när man blivit mamma.Jag har inte alls varit med om några svårigheter,men förstår precis känslan.

  13. Agneta 1 juli, 2013 on 22:45 Svara

    Jag tror bägge påverkat dig Lotta! Både din egen sårbarhet efter cancer och att bli mamma. Det är naturligt att känna som du gör. Men förutom det – så är du en ”doer” Du inte bara snackar om det , du gör. Passupp bara så att det inte blir för mycket att hantera. Du behöver inte frälsa världen men det viktiga är – och det jag tycker ditt budskap står för, jag tror det är sagt av dig själv: Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
    Men sedan måste det stanna lite vid det. Att rädda hela världen, det går inte, men du gör alldeles nog som sprider ringar på vattnet i bloggen så att du väcker dessa tankar till liv hos mig, hos fler.Det är gott nog!
    Ta hand om dig!

  14. Agneta 1 juli, 2013 on 22:45 Svara

    Jag tror bägge påverkat dig Lotta! Både din egen sårbarhet efter cancer och att bli mamma. Det är naturligt att känna som du gör. Men förutom det – så är du en ”doer” Du inte bara snackar om det , du gör. Passupp bara så att det inte blir för mycket att hantera. Du behöver inte frälsa världen men det viktiga är – och det jag tycker ditt budskap står för, jag tror det är sagt av dig själv: Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
    Men sedan måste det stanna lite vid det. Att rädda hela världen, det går inte, men du gör alldeles nog som sprider ringar på vattnet i bloggen så att du väcker dessa tankar till liv hos mig, hos fler.Det är gott nog!
    Ta hand om dig!

  15. Elisabeth 1 juli, 2013 on 23:04 Svara

    Jag känner p r e c i s likadant Lotta. Har samma funderingar också om bakomliggande faktorer…

  16. Elisabeth 1 juli, 2013 on 23:04 Svara

    Jag känner p r e c i s likadant Lotta. Har samma funderingar också om bakomliggande faktorer…

  17. Anna 2 juli, 2013 on 23:05 Svara

    Lotta, jag känner igen mig i det du skriver och kan tänka mig in i det. Själv går jag i psykodynamisk terapi hos en psykolog sen flera år tillbaka pga en svår barndom. När jag för ett tag sedan tog upp just detta med att jag tycker det är så ohyggligt med lidande barn, så sade hon att det kan bero på att jag inte fullt ut empatiserar med det lilla barnet som var jag. Det är alltför smärtsamt att fullt ut tänka mig in i hur plågsamt det var för mig. Därför lägger jag den empatin på andra barn. När jag fullt ut kan känna hur jag hade det, och hur svårt det var för mig som barn, då förändras synen på andra barn. Inte att man inte empatiserar med dessa barn längre, men det plågar en inte på samma sätt. Jag talar nu enbart om mig själv, du känner din historia.
    Allt gott!

  18. Anna 2 juli, 2013 on 23:05 Svara

    Lotta, jag känner igen mig i det du skriver och kan tänka mig in i det. Själv går jag i psykodynamisk terapi hos en psykolog sen flera år tillbaka pga en svår barndom. När jag för ett tag sedan tog upp just detta med att jag tycker det är så ohyggligt med lidande barn, så sade hon att det kan bero på att jag inte fullt ut empatiserar med det lilla barnet som var jag. Det är alltför smärtsamt att fullt ut tänka mig in i hur plågsamt det var för mig. Därför lägger jag den empatin på andra barn. När jag fullt ut kan känna hur jag hade det, och hur svårt det var för mig som barn, då förändras synen på andra barn. Inte att man inte empatiserar med dessa barn längre, men det plågar en inte på samma sätt. Jag talar nu enbart om mig själv, du känner din historia.
    Allt gott!

Lämna ett svar till maria Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *