Det är lördag. Som föregåtts av fredag. Tacos igår. Chips,” Let´s Dance”. Älskart men det där vet ni ju redan. Lennox har börjat sova oftare och oftare hela nätterna i sin säng. Jag vaknar av att han numera ibland inte kommer intassande och jag saknar honom. Han är inne i en period av att inse att man inte alltid blir vald eller kan bestämma i sitt sällskap. Att man måste lära sig att man numera är äldre och inte alltid kan få hänga med om andra barn vill göra något annat.
Det ligger en paradox i det här. Vi lär våra barn tidigt att alla måste få vara med. Inga får hamna utanför. Man ska vara demokratisk i allt. Ingen får vara utanför leken. Det där mantrat som ligger som en filt över varenda parmiddag, släktträff och tillställning man kan tänka sig. Med nu när de börjar bli äldre så utkristalliserar sig det på ett annat sätt. Några vill göra det, andra annat och då hamnar man plötslig på en annan nivå än när de var 2-3 år.
Jag vet ju själv hur man förfasat sig över att någon inte får vara delaktig
”Näää, får inte du vara med????? Kom nu så ska jag följa med dig och se till att du får det. Du vet, alla ska få vara med och leka”
Och så sätter man sig på huk bland de där små minimänniskorna som mest pucklar på varandra med spadar eller andra tillhyggen, eller om de är lite äldre bygger med klossar eller kör runt på sin Bobbycar. Nu när de börjar bli åtta så är det inte lika självklart att agera så.
För det är ju faktisk såhär tycker jag, att ibland måste man lära sig att man inte alltid kan vara med. Det är klart att det är skillnad om man tar hem en kompis för att leka hemma. Att då bara sätta sig och surfa och strunta i sin kompis funkar ju inte. Då måste man förstå att man har en gäst. Men om det är i andra sammanhang, flera barn. Ja då är det kanske så att man nu börjar bli så stor att man inte kan blir så himla kränkt av att faktisk få göra något annat med något annat barn. Jag berättar ibland för Lennox att Micaela, Lenita och andra vänner är på bio, äter middag eller ses utan mig, att så är livet och att man inte alltid kan vara med på allting för det skulle bli helt omöjligt och att man måste acceptera att det faktisk är så. Livet är inte alltid millimeterrättvist och jag kan känna att vi, jag i alla fall, har gått bort mig genom att hälla exakt lika mycket saft i glasen, exakt samma godisbitar i påsen och exakt lika länge som de får turas om att gunga. Och nu ska man istället lära dem att ”Äh släpp det där, allt är inte så himla rättvist”
Svamligt? Är ni med på vad jag menar? I takt med att de blir äldre ställs det också högre och andra krav både på dem och på oss.
Den här helgen måste vi beskära alla träden. Det är bara att gilla läget. Men klockan 17 väntar något roligt som jag inte kan berätta. Jag älskar den där förväntningen. Att något ligger framför en hela tiden.
Återkom gärna med resonemang hur ni funderar kring detta med att att inte vara så lättsårad i lekarna och gemenskapen. Alltid lika roligt att ta del av.
Threst bakade scones i morse
RSS-flöde
Det är bara bra att han får tampas med de så kallade orättvisorna. Rättvisa är väl just detta att alla inte får exakt likadant samtidigt utan att var och en får det den behöver just när den behöver det?
Och oh vad jag hade älskat att få lov att använda ordet ”hen” just den här gången 🙂
Jag förstår precis vad du menar! Och det fortsätter…. men i och för sig, min yngsta är 14 år (15 i sommar) och TJEJ, annorlunda jämfört med killar. Jamen faktiskt. VILKA diskussioner om att vara med och inte m m, m m. Inte lätt för HENNE och inte lätt som förälder att förklara. Kram!
Jag förstår precis vad du menar! Och det fortsätter…. men i och för sig, min yngsta är 14 år (15 i sommar) och TJEJ, annorlunda jämfört med killar. Jamen faktiskt. VILKA diskussioner om att vara med och inte m m, m m. Inte lätt för HENNE och inte lätt som förälder att förklara. Kram!
Har inga barn men har ju varit ett själv och tycker att vuxna inte behöver lägga sig i allt utan våga lita på att livet lär ut en hel del så man behöver inte hela tiden ”detaljstyra” sina barn jämt och ständigt och vara där och vaka som en hök. Slappna av och låt dom lära sig att ta smällar på egen hand men finns där i bakgrunden som stöd. Det kanske inte är så men ofta låter det som om du överbeskyddar Lennox och man får en känsla av att du inte kan slappna av vad gäller honom.
Har inga barn men har ju varit ett själv och tycker att vuxna inte behöver lägga sig i allt utan våga lita på att livet lär ut en hel del så man behöver inte hela tiden ”detaljstyra” sina barn jämt och ständigt och vara där och vaka som en hök. Slappna av och låt dom lära sig att ta smällar på egen hand men finns där i bakgrunden som stöd. Det kanske inte är så men ofta låter det som om du överbeskyddar Lennox och man får en känsla av att du inte kan slappna av vad gäller honom.
Jag tycker du har sunda tankar om det här med att ”få vara med”. Jag kan tycka att i ett klassrum och inom skolans verksamhet, som kan liknas vid en arbetsplats, där skall man kunna samverka/arbeta med alla. Men på fritiden måste ju barn precis som vi vuxna kunna få välja kamrater. Och att träna sig att säga nej och ifrån på ett vänligt sätt. Jag tror inte heller att vi som föräldrar skall lägga oss i mer än att förklara och ge goda råd. Barnens kamratgrupp expanderar ju eftersom de blir äldre och många gånger hittar barn i 8-9 års åldern sina vänner inom de sporter eller fritidsaktiviteter de deltar i. Kanske bor man inte helt nära men det kan vaar värt att hjälpa dem att ändå träffas och leka.
Barn utvecklas hela tiden och i takt med det så ser kamtatrelationerna annorlunda ut.
Hälsningar från mig som numer har vuxna barn och barnbarn. (Dina tankar hade även jag….)
Jag tycker du har sunda tankar om det här med att ”få vara med”. Jag kan tycka att i ett klassrum och inom skolans verksamhet, som kan liknas vid en arbetsplats, där skall man kunna samverka/arbeta med alla. Men på fritiden måste ju barn precis som vi vuxna kunna få välja kamrater. Och att träna sig att säga nej och ifrån på ett vänligt sätt. Jag tror inte heller att vi som föräldrar skall lägga oss i mer än att förklara och ge goda råd. Barnens kamratgrupp expanderar ju eftersom de blir äldre och många gånger hittar barn i 8-9 års åldern sina vänner inom de sporter eller fritidsaktiviteter de deltar i. Kanske bor man inte helt nära men det kan vaar värt att hjälpa dem att ändå träffas och leka.
Barn utvecklas hela tiden och i takt med det så ser kamtatrelationerna annorlunda ut.
Hälsningar från mig som numer har vuxna barn och barnbarn. (Dina tankar hade även jag….)
Du är en så himla bra mamma Lotta!
Kram!
Du är en så himla bra mamma Lotta!
Kram!
Jag har inte heller barn men vill bara säga att jag tror du gör Lennox en tjänst om du lär honom att livet inte alltid är rättvist. Inte så att man ska acceptera en massa skit jämt MEN – du vet – vissa blir sjuka och andra förblir friska, vissa får drömjobbet (för att dom är på rätt plats vid rätt tid) och andra får det inte, vissa får handskas med sjukdomar, sorg, eller problem i förhållandet/äktenskapet medan andra lever lyckligt och händelselöst i fyrtio år.
Man slösar bort en sån väldig massa tid när man går runt och är förbannad och tänker på hur orättvist livet är, och varför kan dom men inte jag, etc. Ju snabbare vi inser att livet i grunden är ”orättvist” desto lättare blir det för oss att hitta ett bra sätt att komma tillrätta med det liv vi faktiskt har…
Så jag antar att lära barn att ibland får man inte exakt lika mycket i saftglaset och ibland tycker den och den kompisen mer om någon annan och det får man hantera är som en slags miniförberedelse på den större ojämlikheten här i livet…
Jag har inte heller barn men vill bara säga att jag tror du gör Lennox en tjänst om du lär honom att livet inte alltid är rättvist. Inte så att man ska acceptera en massa skit jämt MEN – du vet – vissa blir sjuka och andra förblir friska, vissa får drömjobbet (för att dom är på rätt plats vid rätt tid) och andra får det inte, vissa får handskas med sjukdomar, sorg, eller problem i förhållandet/äktenskapet medan andra lever lyckligt och händelselöst i fyrtio år.
Man slösar bort en sån väldig massa tid när man går runt och är förbannad och tänker på hur orättvist livet är, och varför kan dom men inte jag, etc. Ju snabbare vi inser att livet i grunden är ”orättvist” desto lättare blir det för oss att hitta ett bra sätt att komma tillrätta med det liv vi faktiskt har…
Så jag antar att lära barn att ibland får man inte exakt lika mycket i saftglaset och ibland tycker den och den kompisen mer om någon annan och det får man hantera är som en slags miniförberedelse på den större ojämlikheten här i livet…
Livet ÄR orättvist. Och det måste barn få lära sig lite i taget.
Jag har två barn och jag brukar säga att nej, jag behandlar dem inte lika. För de är två olika personer. Och jag kräver inte heller exakt lika av dem.
Jag försöker köra med AV var och en efter förmåga, och ÅT var och en efter behov.
Och sen är det himla nyttigt att successivt få lära sig att livet i sig inte är rättvist. Omständigheter, människor och annat ger oss alla olika förutsättningar. Vissa är fattiga och hemlösa och bor i fattiga länder, andra är rika i rika länder.
Visst ska man göra sitt bästa för att ge alla lika villkor, och visst kan man påverka vissa saker, men det man inte kan påverka ska man inte gräva ner sig i, det mår man bara sämre av. Gilla läget, som man säger. Gäller även kompisar osv. Jag tycker din förklaring om dina egna vänner som också träffar andra är bra, det ger honom en förklaring han kan förstå och relatera till.
Lycka till!
Livet ÄR orättvist. Och det måste barn få lära sig lite i taget.
Jag har två barn och jag brukar säga att nej, jag behandlar dem inte lika. För de är två olika personer. Och jag kräver inte heller exakt lika av dem.
Jag försöker köra med AV var och en efter förmåga, och ÅT var och en efter behov.
Och sen är det himla nyttigt att successivt få lära sig att livet i sig inte är rättvist. Omständigheter, människor och annat ger oss alla olika förutsättningar. Vissa är fattiga och hemlösa och bor i fattiga länder, andra är rika i rika länder.
Visst ska man göra sitt bästa för att ge alla lika villkor, och visst kan man påverka vissa saker, men det man inte kan påverka ska man inte gräva ner sig i, det mår man bara sämre av. Gilla läget, som man säger. Gäller även kompisar osv. Jag tycker din förklaring om dina egna vänner som också träffar andra är bra, det ger honom en förklaring han kan förstå och relatera till.
Lycka till!
På min förskola tvingas ingen att leka med någon annan. Men man stöter inte ut någon annan ur leken utan då får man göra något annat och själv lämna leken. Vi kan inte tvinga barn att leka. Vill ett barn leka med ett annan och det säger nej så får ju det barnet som säger nej fortsätta vara i fred och pyssla själv med sitt. Man är på förskolan ”av tvång” inte eget val och kan inte förväntas vilja leka med alla hela tiden. Leker man i grupp stöter man inte bort något utan väljer om man vill fortsätta vara med eller säga nej, men då mister man också de andras sällskap. Ungefär som det funkar för vuxna eller åtminstone så likt som möjligt. Vi anser att man bör lära barn säga nej först men att själv ta ansvaret och konsekvensen av nej:et. När de blir större och trygga i nej så kan aspekten ”bita ihop” och ha överseende mot andra komma in i diskussionen och då är barnen mer mogna att klara av tanken att ”han vill vara med, jag har ingen lust med det men det är bättre vi leker vidare med honom än att jag lämnar leken och blir utan detta roliga”. Kräver vuxenengageman och inte bara en avfärdande kommentar kommentar vid konflikt att ”alla får va med” och såvida snacka vidare om sitt sen.
Bra skrivet!
Jobbar också på förskola och vi tycket och tänker precis som ni!
På min förskola tvingas ingen att leka med någon annan. Men man stöter inte ut någon annan ur leken utan då får man göra något annat och själv lämna leken. Vi kan inte tvinga barn att leka. Vill ett barn leka med ett annan och det säger nej så får ju det barnet som säger nej fortsätta vara i fred och pyssla själv med sitt. Man är på förskolan ”av tvång” inte eget val och kan inte förväntas vilja leka med alla hela tiden. Leker man i grupp stöter man inte bort något utan väljer om man vill fortsätta vara med eller säga nej, men då mister man också de andras sällskap. Ungefär som det funkar för vuxna eller åtminstone så likt som möjligt. Vi anser att man bör lära barn säga nej först men att själv ta ansvaret och konsekvensen av nej:et. När de blir större och trygga i nej så kan aspekten ”bita ihop” och ha överseende mot andra komma in i diskussionen och då är barnen mer mogna att klara av tanken att ”han vill vara med, jag har ingen lust med det men det är bättre vi leker vidare med honom än att jag lämnar leken och blir utan detta roliga”. Kräver vuxenengageman och inte bara en avfärdande kommentar kommentar vid konflikt att ”alla får va med” och såvida snacka vidare om sitt sen.
Bra skrivet!
Jobbar också på förskola och vi tycket och tänker precis som ni!
Hej!
Tycker du tänker klokt och bra.
Hälsningar Madlene
Hej!
Tycker du tänker klokt och bra.
Hälsningar Madlene
Jag har sagt att livet är orättvist till barnen från ganska tidig ålder. Det är bara ren bullshit att någon (typ rättvisegud) kommer styra upp allt så att allt det blir lika för alla. finns inte.
En del har en överjävlig barndom, andra är fattiga, några har allt, en del är fula andra vackra. Nej har inte pekat ut folk som fula och vackra men så är det ju.
Och alla blir bortvalda någon gång i livet.
Man får bara preparera ungarna för det faktum att man inte kan styra över allt och alla. Man får inte alltid vara med. Det är jobbigt och det drabbar alla någon gång.
Men jag tycker man som vuxen ska ha ögonen öppna för när någon alltid blir bortvald. Se till att kidsen inte hamnar i situationer där de kan välja. En son var alldeles nyss på skolresa i en vecka. och jag vet ju att det är ett coolt gäng i klassen som han är med i. Och frågade lite nyfiket hur de skulle bo och vem som hade bestämt vilka som skulle bo ihop. De är 15 år. Heder åt läraren. Han hade bestämt vem som skulle bo ihop. Coola gänget var splittrat och alla var nöjda.
Jag har sagt att livet är orättvist till barnen från ganska tidig ålder. Det är bara ren bullshit att någon (typ rättvisegud) kommer styra upp allt så att allt det blir lika för alla. finns inte.
En del har en överjävlig barndom, andra är fattiga, några har allt, en del är fula andra vackra. Nej har inte pekat ut folk som fula och vackra men så är det ju.
Och alla blir bortvalda någon gång i livet.
Man får bara preparera ungarna för det faktum att man inte kan styra över allt och alla. Man får inte alltid vara med. Det är jobbigt och det drabbar alla någon gång.
Men jag tycker man som vuxen ska ha ögonen öppna för när någon alltid blir bortvald. Se till att kidsen inte hamnar i situationer där de kan välja. En son var alldeles nyss på skolresa i en vecka. och jag vet ju att det är ett coolt gäng i klassen som han är med i. Och frågade lite nyfiket hur de skulle bo och vem som hade bestämt vilka som skulle bo ihop. De är 15 år. Heder åt läraren. Han hade bestämt vem som skulle bo ihop. Coola gänget var splittrat och alla var nöjda.
Livet är inte rättvist, och jag tror inte att barn behöver vuxnas hjälp för att inse det. De kommer att vara bortvalda, och det viktiga är att man ser det och förklarar varför det blir så. Och sedan tycker jag att man ska prata med barnen om att de ska kunna se sig själva i spegeln – de ska vara bra kompisar, och där ingår att ibland leka med bästisen, men också att ibland leka med den som det inte är allra roligast att leka med, för att den kanske verkar lite ensam. Dens bästis kanske är sjuk just den dagen, eller så har den ingen bästis – då får man vara en bra kompis och ställa upp. Inte alltid, men ibland. Jag kräver också ibland av min stora flicka och hennes bästis att lillebror ska få vara med om de är hemma och leker. Ibland får man skärpa sig och inte bara göra det som är allra roligast, och andra gånger får man välja. Just så är det som vuxen också – ibland väljer man sitt umgänge fritt, men ibland får man skärpa sig och vara med människor man kanske inte skulle valt, för att det fungerar bättre för alla då, t ex på en arbetsplats. Många vuxna har uppenbarligen aldrig fått lära sig hur man är en bra kompis… blir tokig när jag ser hur folk beter sig ibland. Det är viktigt att lära barnen att vara bra medmänniskor.
Livet är inte rättvist, och jag tror inte att barn behöver vuxnas hjälp för att inse det. De kommer att vara bortvalda, och det viktiga är att man ser det och förklarar varför det blir så. Och sedan tycker jag att man ska prata med barnen om att de ska kunna se sig själva i spegeln – de ska vara bra kompisar, och där ingår att ibland leka med bästisen, men också att ibland leka med den som det inte är allra roligast att leka med, för att den kanske verkar lite ensam. Dens bästis kanske är sjuk just den dagen, eller så har den ingen bästis – då får man vara en bra kompis och ställa upp. Inte alltid, men ibland. Jag kräver också ibland av min stora flicka och hennes bästis att lillebror ska få vara med om de är hemma och leker. Ibland får man skärpa sig och inte bara göra det som är allra roligast, och andra gånger får man välja. Just så är det som vuxen också – ibland väljer man sitt umgänge fritt, men ibland får man skärpa sig och vara med människor man kanske inte skulle valt, för att det fungerar bättre för alla då, t ex på en arbetsplats. Många vuxna har uppenbarligen aldrig fått lära sig hur man är en bra kompis… blir tokig när jag ser hur folk beter sig ibland. Det är viktigt att lära barnen att vara bra medmänniskor.
Jag jobbar på behandlingshem med målgrupp 9-13 år. Barnen som kommer till oss har ofta inte fått adekvata gränssättningar och inte heller tillräckligt med kärlek, då föräldrarna varit upptagna med sitt eget missbruk samt i många fall varit våldsamma mot sina barn. Hos oss ska de lära sig någon sorts ”normalläge” för allt sånt här. Vår paroll är ”rättvisa är inte alltid lika”. Barnen kan många gånger tycka att det är orättvist att någon t.ex. får en längre stunds nattning, men vad de inte vet är ju att det barnet har en speciell svårighet med att t.ex. vara själv och varva ner på kvällen. I natt satt jag hos ett barn mellan 3-4 och läste sagor och masserade hens händer, medan de andra barnen sov lugnt och inte har behov av närvaro för att känna sig trygga om de vaknar. Alla barn ska få det de behöver för att må bra. Det är ett abstrakt begrepp, men när man har förklarat det tillräckligt många gånger så brukar de förstå.
Jag jobbar på behandlingshem med målgrupp 9-13 år. Barnen som kommer till oss har ofta inte fått adekvata gränssättningar och inte heller tillräckligt med kärlek, då föräldrarna varit upptagna med sitt eget missbruk samt i många fall varit våldsamma mot sina barn. Hos oss ska de lära sig någon sorts ”normalläge” för allt sånt här. Vår paroll är ”rättvisa är inte alltid lika”. Barnen kan många gånger tycka att det är orättvist att någon t.ex. får en längre stunds nattning, men vad de inte vet är ju att det barnet har en speciell svårighet med att t.ex. vara själv och varva ner på kvällen. I natt satt jag hos ett barn mellan 3-4 och läste sagor och masserade hens händer, medan de andra barnen sov lugnt och inte har behov av närvaro för att känna sig trygga om de vaknar. Alla barn ska få det de behöver för att må bra. Det är ett abstrakt begrepp, men när man har förklarat det tillräckligt många gånger så brukar de förstå.