VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

BERG & DALBANAN

 

 

Jag blir tokig på den här kärlekskarusellen. Den här turbulensen kring känslorna. Upp och ner, fram och tillbaka. Högt och lågt. Gud vilka känslokast. Ena dagen är jag den mest fantastiska mamma som någonsin skapats. Superlativen haglar. Jag är vacker och fin, luktar gott och är söt.

 

”Vad skulle jag göra utan dig”

 

säger den lilla odågan förnumstigt och jag hör förstås att det är mina ord han använder

 

 

En timme senare är jag jordens avskum. Den dummaste som finns. Han ska flytta hemifrån och rymma. Och duckar med huvudet blixtsnabbt när jag vill nå försoning. Det är inte helt okomplicerat det hela. Inget att bry sig om säger Threst stoiskt. Och det är klart jag vet. Vet att jag är den bästa för honom på alla sätt och vis. Men ibland gör det ont ända in i hjärteroten och även om jag är den vuxna och borde veta bättre så känns det. Man är ju ingen robot direkt.

 

Jag har sagt det förut. Att vara mamma är det svåraste jag gjort förutom att vara människa


Kommentarer


  1. Bittan 12 januari, 2013 on 13:44 Svara

    Det är svårt att vara mamma, men helt underbart och alldeles fantastiskt.

    Här finns ett spännande projekt:http://www.greatandoh.com/om-oss. Också en fantastisk svensk tjej som verkar för de utsatta.

  2. Lars C 12 januari, 2013 on 15:09 Svara

    Javisst är de duktiga förhandlare, men säg det inte till dem.

  3. Maria 12 januari, 2013 on 17:23 Svara

    Åh så det påminner om ett av mina barnbarn-en liten kille på 8 år. Egentligen väldigt försiktig och tänkande-vet hur man ska göra men rätt som det är blir allt fel…….
    Men det går över-fast man som mamma ibland kan känna att det inte finns något slut..
    Fast egentligen är det ju skönt att de små killarna ( oftast så är det ju killar i den åldern…) är så trygga med sina familjer att allt de bär på inom sig får komma ut…

    styrkekram från en mamma med vuxna barn/farmor/mormor och någonstans en alldeles egen person…

    • Gunilla 12 januari, 2013 on 22:37 Svara

      Jag ”snor”din beskrivning av dig själv rätt av!!Bra skrivet för övrigt också..!

  4. Lisa 12 januari, 2013 on 18:06 Svara

    Ja du har en alldeles normal liten 7 åring. Så reagerar alla ungar. Jag hade nästan glömt bort det, tack för att du påminde mig. Mina barn är vuxna nu och det är nästan så att jag saknar det.
    Ha en bra helg

  5. Siv 12 januari, 2013 on 19:32 Svara

    Jo du, känner igen det – men jag LOVAR det går över! Se det som en del av utvecklingsfasen mot en självständig människa, Jag blev dessutom beskylld (för att vara född på istiden och bära rustning, när jag var barn (hur nu det går ihop)! Om inte Lennox hade älskat dig, hade han aldrig brytt sig, oavsett hur det yttrar sig! /Siv

  6. Anna 12 januari, 2013 on 20:26 Svara

    Å jösses vad jag känner igen mig!!

    Är inne i precis samma berg och dalbana, och karusell, just nu.

    Har en kille på 6,5 år som också egentligen är fin, mjuk, snäll
    förståndig, empatisk och alldelens underbar.
    Men just nu blir ALLT fel!! Känslostormarna är enorma!
    Både han och jag (och övriga familjen) slits nåt enormt av det här.
    Visst, jag vet att det går över. (Har två äldre barn).

    Men precis som du skriver Lotta, så är man ingen robot.
    Även vi mammor har känslor, och självklart är det jobbigt när
    vi prövas av våra älskade ungar.

    Puh, det gäller att hålla i sig i dessa stormar av känslosvallande kärlek…

    Kram till dig och din familj!

  7. tiptip 12 januari, 2013 on 23:18 Svara

    Han hade inte vågat visa sina känslor så om han inte var trygg med er kärlek.
    så bättre kan det ju inte bli.
    bit ihop snart är han 15 och kommer inte hem och mobilen har tyvärr laddat ur just ikväll – den här kvällen också

  8. Sara 12 januari, 2013 on 23:58 Svara

    Hej Lotta,

    Idag var ditt inlägg så skönt att läsa. Kände mig inte så ”ensam” i den här ”kärlekskarusellen”.

    Jag har en tonårstjej – femton år. Ena stunden är man fantastisk och förstår allt, och i
    nästa stund en ”dinosaurie” som inte förstår något alls.

    Kram till dig Lotta!

    Sara (Glesbygdsfrum)

  9. Maria 13 januari, 2013 on 10:33 Svara

    Hej Lotta! Har själv en tjej som också går i 1:an och det är precis samma här! Känsloyttringarna har tappat alla proportioner…. Känner sig helt maktlös ibland men där emellan är allt allt som vanligt….

  10. Louise 13 januari, 2013 on 10:40 Svara

    Har du sett att det sitter en ängel på din axel………

  11. ulle 13 januari, 2013 on 11:24 Svara

    jag är där oxå med mina två… dom är väl sin egen fiende nr ett med alla känslor som har raveparty med deras hjärnor just nu. Men ”solid as a rock” stå brevid och stötta det enda du kan göra och det vet han, eftersom du ALLTID finns där ”no matter what” och det vet han så är det du som åker på stryken…

  12. Amanda 13 januari, 2013 on 15:20 Svara

    Jag upplever också att jag som mamma för mer av kärleksbeskrivningarna än pappan även fast han är ”idolen” och den stora förebilden och en jättenärvarande och fantastisk pappa så får jag mer ofta hur mycket han älskar sin mamma och hur fin jag är MEN jag får också till skillnad från pappan vara slagpåsen i olika situationer. T o m så att jag kan få skit även fast jag inte är inblandad. Det tas ut på mig av någon underlig anledning. Men det är väl mammarollen och meningen att det ska vara så. Frigörelsen blir ju större och yvigare från den man älskar mest 😉 (skratt) nej menar inte riktigt så men du fattar. KRAM

  13. M 13 januari, 2013 on 19:50 Svara

    Känner inte igen mig alls. Har två barn (19 och 12) och ingen av dem har någonsin kallat mig avskum, sagt att jag är det dummaste som finns, att de skall flytta eller liknande.

    Fråga mig inte varför, men så är det.

    /M

  14. Mari 13 januari, 2013 on 20:55 Svara

    Det är första ”puberteten” och jag lovar det kommer fler. Men man klarar det också. Kram

  15. H 13 januari, 2013 on 22:46 Svara

    Jag och mina tre äldre bröder sa aldrig vad vi kände eller tyckte till våra föräldrar, antagligen för att vi helt enkelt var rädda för dom och idag har vi nästan ingen kontakt med vare sig våran pappa eller med varandra.
    Förstår att det är jobbigt just nu men tro mig Lennox känner sig trygg och älskad och när han blir äldre så kommer ni att ha en djup och fin relation.

    Kram

Lämna ett svar till Lars C Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *