VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

REGNDANS

 

Tack  för ni berättade om er dag igår. Skapar en fin känsla av samhörighet på bloggen på något enkelt vis.

 

Jag är inte mycket för klyshiga ordspråk. Faktum är, att alla sådana som florerar överallt och som man ska skicka vidare, är jag måttligt road av. Men resonerandet ovan fångade min uppmärksamhet. Mycket. Det berättar verkligen om livet precis som det är och att det tar ett tag att komma på det. Många menar att man måste igenom någon form av skärseld för att begripa. Råka ut för olyckor, sjukdomar eller marginellt leverne. Andra, att man minsann kan förstå det ändå genom erfarenhet och genom att helt enkelt bli äldre.

 

I mitt fall handlar det väldigt mycket om båda. Utan det som hänt mig hade upptäckten inte blivit lika hård. Jag hade kommit till den insikten ändå och som ni vet är jag sen i det mesta. Kanske att jag någonstans vid 50 hade förstått att man är sin egen lyckas smed (inte riktigt och inte rättvist mot de som föds in in i svåra förutsättningar) men i vårt land har vi ganska många möjligheter. Jag står vid ett vägskäl i livet. Jag känner det tydligt utan att kunna berätta konkret hur och varför. Det river och sliter i mig. Jag är inte länge lika nöjd. Vill mer. ”Det är märkligt. Man kommer till vissa punkter i livet när man ser saker väldigt klart och kan till och med skönja lösningar. Då fylls man av energi och frustration” som en granne skrev till mig i ett sms igår. Det gör ont att växa. Jag tror att mina nya erfarenheter av livet och om mig själv har gett mig en puff framåt. Jag låter förmodligen luddig men eftersom jag  inte själv kan konkretisera känslan så är det här det bästa jag förmår att säga.

 

Jag tänker ofta på det som någon sa till mig för längesedan: Att jag antingen kommer att jobba med cancerfrågor eller precis tvärtom, vara så trött och mätt på ordet cancer och bara lämna det bakom mig. Intressant och klokt kanske. Jag vet inte. Just nu är jag en ganska förvirrad person som försöker bringa reda i tillvaron.

 

 

Livet handlar inte om att vänta på att stormen ska passera-Det handlar om att lära sig dansa i regnet /Vivian Greene

 



Kommentarer


  1. Carina 10 januari, 2013 on 12:28 Svara

    Klokt och bra, och det är nog precis så det är. Man når vägskälen och ska kanske bli stående där ett tag och fundera på åt vilket håll man bör gå. Jag tror det är jätteviktigt att inte ha för bråttom i sin förändringsprocess utan låta allting ha sin tid. Förr eller senare dyker insikterna upp och då vet man vart man är på väg. Lycka till, Lotta!
    Kram Carina

  2. Kerstin 10 januari, 2013 on 16:00 Svara

    Jag tycker att du har så många bra funderingar. Du är så bra på att sätta ord på det som andra bara tänker och känner. Jag är en dam på 66 vårar och läser din blogg med stor glädje och det ger mig många tankar om ett och annat i livet. Jag håller med Carina nedan att man nog ska ta det lite försiktigt i sitt förändringstänkande så man inte ”springer ifrån” sin omgivning och det man trots allt har kärt. Jag har själv gjort det tidigare i livet och det får jag nu sota för. Jag tror att man ska vara rädd om det man har nära som din lilla pojke som är så fin och din till synes jättefina man. Inget kan vara mer värt en det. Sedan tror jag att det är bra att alltid vara öppen för förändringar. Det är bra. Det kanske är så att du längtar efter lite mer innehåll av vikt i det du gör i yrkeslivet. Du kanske är färdig med alla s.k. kändisar, eller? Jag tycker att du verkar vara en person som bryr dig mycket om det som ligger lite mer djupt i det som rör livet. Ytan tröttnar man på den kan förstöras på nolltid och då är det viktigt att det finns något kvar under ytan/Kram Kerstin

  3. Lena 10 januari, 2013 on 17:39 Svara

    Ja jag kan bara tala för mig själv. Tror man blir antingen eller, vill låsa och veta allt hela tiden….Men sedan vår jozzan lämnade oss i sin ovanliga sjukdoms diagnos har jag gjort allt för att undvika att läsa om sjuka, mestadels barn…har svårt för alla sjukdomar vad de än må vara…. kanske beror det på att jag själv aldrig läks….vilket jag tror man aldrig gör om man förlorat det käraste man har…sitt barn..Kram

  4. Sara 10 januari, 2013 on 23:04 Svara

    Tack för en bra blogg.

    Jag tycker att du ska ta dig en titt på på Polstjärnas hemsida om du inte har hittat dit än.
    Kanske hittar du lite av det du söker.

    http://www.polstjarna.se

  5. amelie von porat 10 januari, 2013 on 23:59 Svara

    Tack lotta för trösterika ord! Precis vad jag behövde ikväll.

    Går själv igenom en stor sorg med krossat hjärta men har samtidigt två små barn som behöver en glad mamma.
    För mig är det viktigt att släppa ut sorgen för att kunna bearbeta den. Att gråta förtvivlat åt att livet inte blev som jag ville men samtidigt se glädjen barnen ger mig varje dag.
    Miraklet över att få vara någons mamma. Min största dröm som blev besannad. Att älska och föda ett friskt barn.
    Men normen säger att man ska vara två om detta uppdrag. Leva i en lyckad parrelation och älska varandra tills döden skiljer en åt. Att man ska bli uppvaktad och bekräftad och få leva i gemenskap.
    Att ständigt behöva lyssna på hur mysigt o lyckade andra familjer har samtidigt som den egna familjen håller på att splittras. Det skär i hjärtat.

    Det finns så oändligt många sammanhang där familjelyckan vädras för en förtvivlad småbarnsmamma. Facebook omabloggarna är nog det värsta forumet.
    I bland kan jag drömma om en p r la
    fina fasader inte existerar. Där statusuppdateringarna på facebook lyder.
    ” Kalle har precis säger att han inte älskar mig. Nu ska vi ha fredagsmys”

    Jag är egentligen tacksam mot livet som gett mig barnen att älska så starkt som bara mammor kan.
    Samtidigt vänjer jag mig vid tanken att inte vara älskad av pappan till mina barn.
    Men jag är stark. En lejonmamma som aldrig kommer ge upp.

    Tack igen för att du har en så viktig o fin blogg och för att du orkar det.
    Önskar dig ett långt o friskt liv tillsammans med din familj!

  6. Michael 1 januari, 2014 on 21:46 Svara

    YMMD with that anwers! TX

  7. Sebastian 1 mars, 2015 on 09:32 Svara

    This makes evyrething so completely painless.

Lämna ett svar till Kerstin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *