VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

FLASHBACKS

 

Man kan inte bli en annan människa, men man kan bli en bättre

Arne Hirdman

 

Det är väldigt konstigt allt det här. Jag menar, jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna släppa det här med skitsjukdomen. Men det allra märkligaste har inträffat. Jag har släppt det mer än jag någonsin trodde. Det är naturligtvis inte alls som borta. Men det känns som en avlägsen tid. Lite dimmigt på något sätt.Till och med känslan av allt har blivit lite avtrubbad. Jag har till och med lite svårt att att komma ihåg detaljer. Skeenden. Visa fragment är tydligare än andra. När jag åker upp i hussen efter min operation och sticker ner handen för att känna om där finns en stomipåse. Magen är  slät och rund och förvisso förpackad i rejäla bandage. Men där finns ingen stomi. Eller när jag vaknar upp på uppvaket efter min leveroperation och ser en stor klocka på väggen på min vänstra sida och det första jag tänker på  är att klockan är 15:30 och Lennox ska hämtas på dagis. När jag kräks offentligt  i  67:s korridoren med halva kroppen hängades utanför britsen är också ett stark minne och den där piggelinen i Pressbyrån vid SÖS ingång. Hur ljuvligt den smakar när jag långsamt tar mig dit med mitt gåbord.

 

I landet Cannorlunda pratar man personen innan och efter cancern. Att en förändring förväntas. Att man plötsligt ska se på livet med helt andra ögon och tacksamt ta emot varje slev av tillkortakommanden och otur med en djup bugning. Min förändring består av de små tingens Gud. Modet jag fått via min sjukdom att säga nej. Förståelsen att ha tålamod, att saker nästan alltid löser sig. Att inte lägga energi på händelser  jag ändå inte kan förändra. En viss lathet har smugit sig in. Inte vara så ängslig längre. Se saker ur ett större perspektiv och inte snöa in på detaljer. Efter regn kommer nästan alltid sol. Att bara vara här räcker gott med de människor jag älskar mest.

 

Annars skvalpar det hela runt i något slags allmänt surr. Och jag har väl aldrig varit så glad över att ha ett dåligt minne. Men rädslan att inte få leva är lika cementerad i mitt  inre som förut.

 

Jag förmodar att den aldrig kommer att ge vika

 

I morgon ses jag i Nyhetsmorgon  TV4 ca 08:15


Kommentarer


  1. Carina 23 juli, 2012 on 13:57 Svara

    Vad bra, så skönt det låter. Bättre kan det väl inte bli?
    Carina

  2. Lotta 23 juli, 2012 on 14:49 Svara

    Oh shit vad jag gillar dig!

  3. Babsan 23 juli, 2012 on 19:29 Svara

    Hej Lotta!
    Så skönt att läsa vad du skrivit idag!
    Det verkar som om du liksom släppt taget och vilar i ett härligt lugn.
    Det är både underbart och roligt att läsa din blogg! Tack för den!

    Sätter väckarklockan på ringning imorgon!

  4. Karin 23 juli, 2012 on 20:05 Svara

    Fan va bra. Jag älskar att det går att släppa cancerhelvetet.

  5. Helena Lundbäck 23 juli, 2012 on 21:01 Svara

    Hej Lotta!
    Jag tror att minnet skärps då man måste ha sinna sinnen alerta och att det blir dimmigt när det är bäst för måendet. Du behöver säkert slappna av från allt du varit med om. Skönt att du reflekterar över det och skriver här. Jag hämtar kraft från dig och andra som friskförklarats efter cancern. Själv står jag i en annan fas – är mitt i min andra cellgiftsbehandling, väntar på att få remiss till min andra operation och allt är ovisst. Då hjälper det att se att många har fått operationer och behandlingar och blivit friska! Tack för att du delar med dig!!! (Ska titta imorgon!)

  6. iloas Grå 24 juli, 2012 on 03:58 Svara

    Bra Lotta! Ditt sista inslag va bra…. Kul att se dig och Trelle gosa lite grann så där… 🙂 Hälsa det gamla skröplet.. dvs bror min. IG

  7. Lars C. 24 juli, 2012 on 08:29 Svara

    Du var strålande.
    Och intressant att höra dig berätta.
    Lycka till med framtiden.

  8. Lena 24 juli, 2012 on 09:05 Svara

    Fina Lotta:) resten av ditt liv tillhör bara dig och din familj:):) er framtid…..Kraaaaaaaaaaam

Lämna ett svar till Lotta Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *