VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

LILLA FÅGEL BLÅ

Döden.

Den har inte tänk på mig. Inte alls som jag har tänk på den. Tydligen. Den är så allomfattande på något vis. Obönhörlig. Den är så alltigenom motsatsen till liv och ändå så naturlig. Precis som födelsen. Jag tror att den kan vara efterlängtad. Det vittnar min mormor om och jag vet att den kan vara hatad som för Linda eller Jenny. Ibland tänker jag på när Lennox ska dö. Hur han ska dö och hur hans liv blivit fram tills dess. Och om han är ensam. Jag kommer definitivt inte vara med honom förhoppningsvis. Och så tänker jag på om Threst kommer att dö före eller efter mig. Tidigare var jag helt säker på före. Det är jag fortarande. Jag är äldre, fetare, krämpigare och cancrigare. Jodå. Jag har frågar doktorn. ”Du kommer alltid löpa högre risk att få tillbaka din cancer än någon som aldrig varit drabbad”

Det finns något fint med att avsätta tid till att tänka på döden. Beta av skiten. Nu inte i ett så panikartat tillstånd som tidigare utan mer sansat. Fundera på hur den kommer att se ut. Nu eller senare. Vittnandet om frid vet jag inte om jag köper. Kanske om man är helt accepterande och klar. Möjligen men troligtvis inte. Och om man tror på ett liv efter detta ter den sig helt annorlunda.

Möts vi igen?

Det är nog den tanken jag förtvivlat klamrar mig fast vid. För det måste vi göra.

Allt annat är otänkbart.

(Nu ska jag gå och begrava den här skogsduvan som Tjockkatten dödat)


Kommentarer


  1. tiptip 12 juli, 2012 on 14:08 Svara

    Det vore ju fint om man möts igen men hur var när? om alla som dött finns på en plats måste det ju vara svårt att hitta varandra. Ett myller som på flygplatsen i Mumbai. Rörigt liksom. Eller delas man upp efter religion. nej det kan ju inte funka heller. och jag hoppas verkligen inte man ska träffa folk man hatar när man dör. Det vore ju bara too much.
    Det vore fint att hänga med folk man gillar och vara utan bekymmer. Ligga på ett moln oja över hur de sliter på jorden.

  2. Lena 12 juli, 2012 on 15:16 Svara

    Vår älskade dotter gick bort för 3 år sedan och jag kommer aldrig, aldrig fatta varför man ska behöva se sitt barn dö….Resten av mitt liv så kommer en stor dela av mitt/vårt hjärta att fattas, dagar då jag inte vill kliva ur sängen kommer att finnas, livet blir aldrig som det varit igen, du måste lära dig leva med sorgen säger alla…..ja jag måste väl det men livet går aldrig vidare som de som aldrig upplevt ngn påstår, livet kommer alltid vara halvt och en tomhet i hjärtat som aldrig ngn kan fylla, det kommer alltid finnas…Livet och döden….hela livet….

  3. Farmor 12 juli, 2012 on 15:51 Svara

    klart att du löper större risk att få tillbaka din cancer än en som aldrig varit drabbad ……………för en som aldrig varit drabbad kan heller inte få tillbaka den =)

    Jag tror också på att vi en dag mötas igen för jag har en del jag vill träffa igen !!
    men tills dess får man leva livet och göra det bästa av varje dag !

  4. Mia 12 juli, 2012 on 20:44 Svara

    Vi möts igen! Jag är helt säker på det! Det finns inte en chans att det bara blir svart. Min son som jag ”fick” på kringelkrokiga vägar har jag levt med i tidigare liv. Kan inte förklara, men så bara är det. Det är en tröst att veta att det inte bara tar slut.

    Tror ni att jag har fel? Vänta och se… 😉

    Kraam
    Mia

  5. Kia (ängeln Simons mamma) 13 juli, 2012 on 09:26 Svara

    Håller med Lena,har man förlorat ett barn så kommer livet aldrig någonsin bli helt igen men jag brukar säga att ”Livet går inte vidare utan det fortsätter”Vårt pussel kommer alltid vara utan en bit(Simon)men vi lever mycket efter här och nu och det är oerhört viktigt.Har haft kontakt med olika medium och dom säger att på andra sidan får vi alla plats och vi hittar varandra.Det kan ju inte vara trångt med själar det är ju inte kroppar det gäller.Ha en fin fredag den 13:e….kram Kia

  6. yvonne 13 juli, 2012 on 10:54 Svara

    Jag tänker ocksa pa döden varenda dag och jag tror det är sunt (bara man inte grÄver ner sig utan orkar leva i dualiteten liv & död). Det är ett sätt att fÖrlika sig med det oundvikliga. Efter att ha mist min syster i cancer, helt oväntat alldeles för tidigt sa är det som att jag gör mig redo. Jag vill absolut inte dö nu men jag förbrereder mig för att det kan hända ocksa mig när som helst och pa sa sätt är jag liksom redo och jag försöker verkligen ta till vara varje minut eftersom jag lever i visheten att livet kan ta slut när som helst hur som helst.

  7. Sanne 13 juli, 2012 on 12:54 Svara

    Tror tom det är bra att tänka på döden…
    Själv uppskattar jag livet änmer pga existentiella och lite udda tankar.

    Kia, en speciell kram till dig.
    (Har själv förlorat en syster) Kan aldrig jämföras men empatin är stark.
    Saknaden över ett förlorat barn kan jämställas med en stympning.
    Är övertygad att Simon vakar över dig och att ni träffas igen när det är dags.

    Vet inte varför jag fick impuls att skriva just till dig…men det är så mkt som vi inte har kunskap om utanför oss själva, än en gång …..(((KRAM)))

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *