VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

YOU HAD ME AT HELLO

Jag sitter här på kvällskvisten hemma i mitt vackra kök. Klockan är snart 23 och som vanligt har jag och Threst tittat på en film. En rysare. Stackarn. Jag har gråtit en skvätt. En snabbgråt i garderoben medan jag letade efter en klänning till kvällens gala för tidningen Chic! Jag läste en kommentar från Lindas man Lars under mitt förra inlägg och allting rördes upp igen. Jag ser Linda framför mig. Hennes sneda leende och ljusa röst. Erik som då var drygt ett år mellan oss i sängen. Hans mamma som berättar om sin hemska sjukdom. Och det är när jag försöker föreställa mig hur hon gjorde den där eftermiddagen på Habo Lasarett när hon visste att hon vinkade hej då till sin små killar för allra sista gången. Det är då jag gråter. Eftersom det inte går att föreställa sig och det är antagligen inte meningen heller för då skulle vi alla gå sönder en smula.

Och så lovar jag mig själv att ringa Lars idag. I torsdags firade jag fyra år som gift. Det var fotbollsträning för killarna och Guldknappsvimmel för mig. Inte speciellt upphetsande något av det faktisk. Förutom bröllopsdagen då som passerade ganska obemärkt förbi förutom lappen på köksbordet. ”Vi tar igen det till helgen” säger vi och blev bortbjudna. Nåväl. Vi finns här. Vi har all tid i världen. ”You had me at Hello”


Kommentarer


  1. Annukka 24 augusti, 2011 on 14:31 Svara

    Hej allrafinaste Lotta,

    jag studsar till en smula då jag läser om Linda här hos dig. Jag har kvar bokmärket till hennes blogg och jag har så otroligt många många många gånger undrat hur det går för hennes man och barnen. Tänk ett sådant avtryck hon lämnade hos så många. Om du ringer Lars idag.. berätta gärna att vi är många som ännu har kvar Linda i hjärtat och i tanken och att vi önskar honom och barnen allt gott och mer ändå. Jag kikar fåfängt in på hennes blogg ibland.. i förhoppning att kanske någon uppdaterat om hur det går med de små.. med familjen.

    Och du.. vackraste du. Jag följer dig och dina tankar, dina ord med stor behållning och gläjde. Jag blir glad av dig.. för att du orkar och vill dela med dig av ditt liv. Upp och ner. Toppar och dalar. Livet.

    Ett försenat grattis på bröllopsdagen.. och famnen full av kärlek och glädje och kramar till dig..!

    Annukka

    • Ika 24 augusti, 2011 on 21:01 Svara

      Så vackert skrivit, jsg bara instämmer.

  2. Annukka 24 augusti, 2011 on 14:31 Svara

    Hej allrafinaste Lotta,

    jag studsar till en smula då jag läser om Linda här hos dig. Jag har kvar bokmärket till hennes blogg och jag har så otroligt många många många gånger undrat hur det går för hennes man och barnen. Tänk ett sådant avtryck hon lämnade hos så många. Om du ringer Lars idag.. berätta gärna att vi är många som ännu har kvar Linda i hjärtat och i tanken och att vi önskar honom och barnen allt gott och mer ändå. Jag kikar fåfängt in på hennes blogg ibland.. i förhoppning att kanske någon uppdaterat om hur det går med de små.. med familjen.

    Och du.. vackraste du. Jag följer dig och dina tankar, dina ord med stor behållning och gläjde. Jag blir glad av dig.. för att du orkar och vill dela med dig av ditt liv. Upp och ner. Toppar och dalar. Livet.

    Ett försenat grattis på bröllopsdagen.. och famnen full av kärlek och glädje och kramar till dig..!

    Annukka

    • Ika 24 augusti, 2011 on 21:01 Svara

      Så vackert skrivit, jsg bara instämmer.

    • Mio 24 augusti, 2011 on 22:07 Svara

      Jag instämmer också,så underbart skrivet.

  3. Carina 24 augusti, 2011 on 14:59 Svara

    Vad härligt att du skriver ”vi har all tid i världen”.
    Carina

  4. Carina 24 augusti, 2011 on 14:59 Svara

    Vad härligt att du skriver ”vi har all tid i världen”.
    Carina

  5. Rebecca 24 augusti, 2011 on 18:04 Svara

    Nej visst skulle man gå sönder en smula…men det gör man nästan ändå, av att bara tänka tanken på att lämna det finaste man. Overkligt. Obeskrivligt. Ofattbart.
    Som tidigare nämnts ovan, så hälsa till Lars! jag såg en Polarbrödbil vid vår Konsumbutik idag, då tänker jag alltid på Linda, Lars o barnen 😉

    Kram och tack för allt du delar med oss i bloggvärlden!

  6. Rebecca 24 augusti, 2011 on 18:04 Svara

    Nej visst skulle man gå sönder en smula…men det gör man nästan ändå, av att bara tänka tanken på att lämna det finaste man. Overkligt. Obeskrivligt. Ofattbart.
    Som tidigare nämnts ovan, så hälsa till Lars! jag såg en Polarbrödbil vid vår Konsumbutik idag, då tänker jag alltid på Linda, Lars o barnen 😉

    Kram och tack för allt du delar med oss i bloggvärlden!

  7. Berit 24 augusti, 2011 on 23:10 Svara

    Följde Lindas blogg när jag orkade. Det jag tog till mig var ett förunderligt ljus som hon förmedlade. Hon kunde verkligen se det vackra i världen bl.a. genom sin kamera. Förutom alla fina bilder på familjen och hennes älskade djur som hon inte sällan skildrade med både humor och värme så tänker jag på alla fina naturmotiv… Tänker bl.a. på en bild med skridskoåkare där isen liksom gick upp i himlen så att allt blev en enhet. Fantastisk! Jag njöt ofta av hennes otroligt fina foton där hon lyckades fånga så många nyanser i livet och tänkte att man måste vara vacker i själen för att kunna åstadkomma sådana bilder!
    Återigen en människa jag inte kände mer än genom hennes blogg men som gjorde ett outplånligt intryck på mig.
    Hoppas så att Lars och barnen får må bra och att de alltid kan känna sig uppfyllda av det ljus och den värme Linda hann sprida…

  8. Berit 24 augusti, 2011 on 23:10 Svara

    Följde Lindas blogg när jag orkade. Det jag tog till mig var ett förunderligt ljus som hon förmedlade. Hon kunde verkligen se det vackra i världen bl.a. genom sin kamera. Förutom alla fina bilder på familjen och hennes älskade djur som hon inte sällan skildrade med både humor och värme så tänker jag på alla fina naturmotiv… Tänker bl.a. på en bild med skridskoåkare där isen liksom gick upp i himlen så att allt blev en enhet. Fantastisk! Jag njöt ofta av hennes otroligt fina foton där hon lyckades fånga så många nyanser i livet och tänkte att man måste vara vacker i själen för att kunna åstadkomma sådana bilder!
    Återigen en människa jag inte kände mer än genom hennes blogg men som gjorde ett outplånligt intryck på mig.
    Hoppas så att Lars och barnen får må bra och att de alltid kan känna sig uppfyllda av det ljus och den värme Linda hann sprida…

  9. Johanna 25 augusti, 2011 on 07:39 Svara

    Din text berör mig alltid så på djupet….. jag blir alltid så…stum. Stum av texten och stum av all denna smärta och sorg som sjukdomen/sjukdomar orsakar…

  10. Johanna 25 augusti, 2011 on 07:39 Svara

    Din text berör mig alltid så på djupet….. jag blir alltid så…stum. Stum av texten och stum av all denna smärta och sorg som sjukdomen/sjukdomar orsakar…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *