VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

UMEÅ

Foto: Pavel Koubek/Nerikes Allehanda 2009

Just nu sitter jag på ett plan på väg till Umeå. ” Det är kallare häruppe så ta med en tröja” sa programledaren Suzanne Axell när hon ringde mig tidigare i veckan. Jag ska medverka i ”Fråga doktorn” på SVT. Programmet kommer att sändas 23 maj och som vanligt avhandlar vi cancer och vad som kommer i dess kölvatten. Det är överhuvudtaget mycket cancer den här veckan för på onsdag är det Tarmcancerdagen på Oscarteatern och på torsdag. Ja då får vi veta huruvida det blir något vidare liv för mig. Det saknas liksom inte dramatik i mitt liv direkt.

Jag messade Linda i fredags. Jag skulle precis åka och bevaka ”Let´s Dance” och konverserade via våra mobiler. Och jag har kontakt med Magdalena. Det är svårt att kunna släppa det som verkar ske just nu medan livet bara fortsätter omkring. En tragedi som var väntad men som inte går att förbereda sig på. Jag fortsätter mitt korståg mot den här ”skitsjukdomen”. Fortsätter att prata om hur det är att leva (eller inte leva) med döden flåsandes i nacken, skriver mina krönikor, gör mina föreläsningar och debatter i våra tidningar. Vi är inte så många. Flera av oss är redan döda, några klarar sig och vill kanske inte alls prata om det som varit. De vill gå vidare och fokusera på sin nya cancerfria liv. Medan andra, obotligt sjuka överhuvudtaget inte vill prata om det alls. Inget är rätt eller fel. Alla gör så gott vi kan med de erfarenheter vi har i vårt bagage. Jag kan bara göra det som känns rätt för mig och det är att berätta. Jag har lätt att uttrycka mig i skift och tal och det är bra. Det är så många som är berörda av cancer och känner sig lättare genom att läsa om andras öden.


Kommentarer


  1. Anette 29 mars, 2011 on 10:49 Svara

    Tur att det finns såna som dig som tar på sig att vara korsriddare för Cancer!! Du behövs! Som du skriver så är ni fler som drabbats och som inte längre fungerar som korsriddare, men genom deras bloggar finns de kvar som ambassadörer. Det engagemang som tex Linda har uppmanat genom sin utomordentliga blogg betyder så mycket. Jag tror att du och Linda och flera andra gör mer för att uppmärksamma att det behövs mer forskning kring cancer än själva cancerorganisatione. Så kör på!! Vi står bakom dig!

  2. Anette 29 mars, 2011 on 10:49 Svara

    Tur att det finns såna som dig som tar på sig att vara korsriddare för Cancer!! Du behövs! Som du skriver så är ni fler som drabbats och som inte längre fungerar som korsriddare, men genom deras bloggar finns de kvar som ambassadörer. Det engagemang som tex Linda har uppmanat genom sin utomordentliga blogg betyder så mycket. Jag tror att du och Linda och flera andra gör mer för att uppmärksamma att det behövs mer forskning kring cancer än själva cancerorganisatione. Så kör på!! Vi står bakom dig!

  3. Jeanette 29 mars, 2011 on 10:50 Svara

    Tack för att du finns Lotta. Du är stark. Jag hoppas att du får ett bra besked på torsdag. Men även om det blir ett återfall behöver det väl inte betyda slutet, även om prognosen försämras drastiskt.

    Det är bra att det finns personer som dig, Linda och Anna som orkar och orkat berätta. Just personliga berättelser ökar ju förståelsen och ger mer gåvor till forskning. Men som du skriver man får göra på det sättet som känns bäst för en själv. En dag kanske du inte vill skriva mer i ämnet och då respekterar vi det till fullo.

    Jag hörde en pappa som förlorat sin dotter säga att ”nu har det gått 10 år, det sägs att tiden läker alla sår, men jag har inte ens fått en sårskorpa”. Tänker på Linda och hennes familj. Lindas föräldrar kommer mista båda sina döttrar. Nej livet är så jäkla orättvist.

    Vill också bara säga att du verkar ha en sån underbar man i Threst.

    Kram

  4. Jeanette 29 mars, 2011 on 10:50 Svara

    Tack för att du finns Lotta. Du är stark. Jag hoppas att du får ett bra besked på torsdag. Men även om det blir ett återfall behöver det väl inte betyda slutet, även om prognosen försämras drastiskt.

    Det är bra att det finns personer som dig, Linda och Anna som orkar och orkat berätta. Just personliga berättelser ökar ju förståelsen och ger mer gåvor till forskning. Men som du skriver man får göra på det sättet som känns bäst för en själv. En dag kanske du inte vill skriva mer i ämnet och då respekterar vi det till fullo.

    Jag hörde en pappa som förlorat sin dotter säga att ”nu har det gått 10 år, det sägs att tiden läker alla sår, men jag har inte ens fått en sårskorpa”. Tänker på Linda och hennes familj. Lindas föräldrar kommer mista båda sina döttrar. Nej livet är så jäkla orättvist.

    Vill också bara säga att du verkar ha en sån underbar man i Threst.

    Kram

  5. Titti 29 mars, 2011 on 11:05 Svara

    Lotta! Fortsätt att följa ditt hjärta och sprid din erfarenhet av cancer. Det hjälper många. Kram Titti ♥

  6. Titti 29 mars, 2011 on 11:05 Svara

    Lotta! Fortsätt att följa ditt hjärta och sprid din erfarenhet av cancer. Det hjälper många. Kram Titti ♥

  7. tiptip 29 mars, 2011 on 11:31 Svara

    Jag tror ju också alltid att det är bättre att skriva om svåra saker än att inte göra det. och då är ju bloggar bra plattformar.

  8. tiptip 29 mars, 2011 on 11:31 Svara

    Jag tror ju också alltid att det är bättre att skriva om svåra saker än att inte göra det. och då är ju bloggar bra plattformar.

  9. malin 29 mars, 2011 on 11:31 Svara

    Lotta, du gör så rätt i att göra på DITT sätt. Själv pendlar jag mellan att sticka huvudet i sanden och vilja jobba för en bättre cancervård. Ibland är jag så arg o vill stå på barrikaderna och ibland vill jag bara sudda bort den här fruktansvärda tiden som jag just lämnat bakom mig…. Det är SÅ svårt… Jag beundrar dig för att du orkar!

    Jag var inne på Lindas sida o ville skriva till henne, men jag klarade inte det. Min mamma dog ganska ung i just aggressiv BC och när jag nu själv drabbats men hoppas på en cancerfri framtid så blev det så svårt. Men Linda, och du, och alla andra systrar i cancerträsket finns inom mig och jag tänker på oss ständigt.
    Vackra Linda, hon är vacker på både insidan och utsidan, som du. Jag bara önskar att någon, som i en sagovärld, kunde flyga in på hennes vårdsal, lyfta henne och flyga iväg med henne till det friska, till livet. Till sina älskade barn.
    Men jag vet ju att det här är ingen saga. Det här är just precis så JÄVLIGT som livet kan vara. Så OUTHÄRDLIGT OMÄNSKLIGT JÄVLIGT.

  10. malin 29 mars, 2011 on 11:31 Svara

    Lotta, du gör så rätt i att göra på DITT sätt. Själv pendlar jag mellan att sticka huvudet i sanden och vilja jobba för en bättre cancervård. Ibland är jag så arg o vill stå på barrikaderna och ibland vill jag bara sudda bort den här fruktansvärda tiden som jag just lämnat bakom mig…. Det är SÅ svårt… Jag beundrar dig för att du orkar!

    Jag var inne på Lindas sida o ville skriva till henne, men jag klarade inte det. Min mamma dog ganska ung i just aggressiv BC och när jag nu själv drabbats men hoppas på en cancerfri framtid så blev det så svårt. Men Linda, och du, och alla andra systrar i cancerträsket finns inom mig och jag tänker på oss ständigt.
    Vackra Linda, hon är vacker på både insidan och utsidan, som du. Jag bara önskar att någon, som i en sagovärld, kunde flyga in på hennes vårdsal, lyfta henne och flyga iväg med henne till det friska, till livet. Till sina älskade barn.
    Men jag vet ju att det här är ingen saga. Det här är just precis så JÄVLIGT som livet kan vara. Så OUTHÄRDLIGT OMÄNSKLIGT JÄVLIGT.

  11. Anna 29 mars, 2011 on 11:46 Svara

    Du har verkligen hjälpt mig i min bearbetning av min pappas cancersjukdom, dödsåmgest och död. Dessutom har du hjälpt mig att se de små sakerna i mitt liv och att det jag oroar mig för egentligen inte är något att oroa sig för. Du ger mig perspektiv.

    Tack Lotta!

    Kram från Anna

  12. Anna 29 mars, 2011 on 11:46 Svara

    Du har verkligen hjälpt mig i min bearbetning av min pappas cancersjukdom, dödsåmgest och död. Dessutom har du hjälpt mig att se de små sakerna i mitt liv och att det jag oroar mig för egentligen inte är något att oroa sig för. Du ger mig perspektiv.

    Tack Lotta!

    Kram från Anna

  13. cissi 29 mars, 2011 on 12:08 Svara

    kan bara hålla med dig!

  14. cissi 29 mars, 2011 on 12:08 Svara

    kan bara hålla med dig!

  15. Emma 29 mars, 2011 on 12:08 Svara

    Det är så jäkla bra att din blogg finns, du skriver så öppet om något så ångestfyllt! Jag önskar av hela mitt hjärta att du får ett positivt besked på torsdag. Vänliga hälsningar Emma.

  16. Emma 29 mars, 2011 on 12:08 Svara

    Det är så jäkla bra att din blogg finns, du skriver så öppet om något så ångestfyllt! Jag önskar av hela mitt hjärta att du får ett positivt besked på torsdag. Vänliga hälsningar Emma.

  17. Anna-Lena 29 mars, 2011 on 12:18 Svara

    Är det verkligen så illa med Linda? Jag vill inte!!!!!

    Tack för att vi finns för varandra i denna hemska värld….

    Kramar till alla som vill ha!

  18. Anna-Lena 29 mars, 2011 on 12:18 Svara

    Är det verkligen så illa med Linda? Jag vill inte!!!!!

    Tack för att vi finns för varandra i denna hemska värld….

    Kramar till alla som vill ha!

  19. Annica A L 29 mars, 2011 on 12:37 Svara

    ja jag är så otroligt tacksam att ni finns, ni som vill dela med er! För 9 månader sedan fick jag en cancerdiagnos, tack o lov med god prognos (papillär sköldkörtelcancer) o jag är cancerfri just nu men under många år framöver, minst 10, kommer jag vara en patient hos onkologen… Efter en cancerdiagnos är grundtryggheten borta o den vet jag inte om man någonsin kan få tillbaka?! Din blogg o andras har hjälpt mig när jag mådde som sämst psykiskt o det är jag innerligt tacksam för! Tack kära Lotta för ditt korståg o för att du delar med dig! kram Annica A L

  20. Annica A L 29 mars, 2011 on 12:37 Svara

    ja jag är så otroligt tacksam att ni finns, ni som vill dela med er! För 9 månader sedan fick jag en cancerdiagnos, tack o lov med god prognos (papillär sköldkörtelcancer) o jag är cancerfri just nu men under många år framöver, minst 10, kommer jag vara en patient hos onkologen… Efter en cancerdiagnos är grundtryggheten borta o den vet jag inte om man någonsin kan få tillbaka?! Din blogg o andras har hjälpt mig när jag mådde som sämst psykiskt o det är jag innerligt tacksam för! Tack kära Lotta för ditt korståg o för att du delar med dig! kram Annica A L

  21. Cece 29 mars, 2011 on 12:41 Svara

    Jag tycker att du gör helt rätt som pratar om det. Det är en alltför vanlig diagnos men ändå tänker nog alla att det inte händer mig. Men en dag kanske det gör det… Vi är många som står bakom dig som en annan kommentar skrev.

  22. Cece 29 mars, 2011 on 12:41 Svara

    Jag tycker att du gör helt rätt som pratar om det. Det är en alltför vanlig diagnos men ändå tänker nog alla att det inte händer mig. Men en dag kanske det gör det… Vi är många som står bakom dig som en annan kommentar skrev.

  23. Anna-Maria 29 mars, 2011 on 14:00 Svara

    Igentligen så vet jag inte vad jag ska skriva, men jag håller med dig i vad du skriver. Det är viktigt att våga prata om det. Oktober 2006 tappade jag medvetandet och fick åka ambulans till sjukhuset och en magnetröntgen visade en förändring på hjärnan. Utan att tagit något prov ”biopsi” så hävde läkaren ut att det var en elakartad tumör, denna läkare arbetatde på ett mindre sjukhus. I november 2006 så opererades jag på akademiska i Uppsala, läkarna kunde inte ta bort allt för tumören satt ”dumt” till. Det visade sig sedan att det var en godartad tumör grad 1, och den inte bli elakartad utan att det bara någon på promillet som tumören blir elakartad. Jag röntgas varje halvår så veckorna mellan magnetröntgen och läkarbesöket är en pina. Min läkare i Uppsala och på mitt hemma sjukhus brukar säga att jag ”bara” haft otur att få den på ”fel” ställe i hjärnan. Hade den sutit på annat ställe i hjärnan kanske de kunnat ta bort tumören. För mig har det hjälpt att prata jag har skrattat och jag har gråtit, min man har iblan haft svårt att hantera det men som tur har jag haft underbara arbetskamrater som lyssnat på mig och en underbar familj för övrigt. Jag jobbar även inom sjukvården inom avanceradhemsjukvård, så det Lindas vännina skriver om Linda, gör så ont att höra.

  24. Anna-Maria 29 mars, 2011 on 14:00 Svara

    Igentligen så vet jag inte vad jag ska skriva, men jag håller med dig i vad du skriver. Det är viktigt att våga prata om det. Oktober 2006 tappade jag medvetandet och fick åka ambulans till sjukhuset och en magnetröntgen visade en förändring på hjärnan. Utan att tagit något prov ”biopsi” så hävde läkaren ut att det var en elakartad tumör, denna läkare arbetatde på ett mindre sjukhus. I november 2006 så opererades jag på akademiska i Uppsala, läkarna kunde inte ta bort allt för tumören satt ”dumt” till. Det visade sig sedan att det var en godartad tumör grad 1, och den inte bli elakartad utan att det bara någon på promillet som tumören blir elakartad. Jag röntgas varje halvår så veckorna mellan magnetröntgen och läkarbesöket är en pina. Min läkare i Uppsala och på mitt hemma sjukhus brukar säga att jag ”bara” haft otur att få den på ”fel” ställe i hjärnan. Hade den sutit på annat ställe i hjärnan kanske de kunnat ta bort tumören. För mig har det hjälpt att prata jag har skrattat och jag har gråtit, min man har iblan haft svårt att hantera det men som tur har jag haft underbara arbetskamrater som lyssnat på mig och en underbar familj för övrigt. Jag jobbar även inom sjukvården inom avanceradhemsjukvård, så det Lindas vännina skriver om Linda, gör så ont att höra.

  25. Annika Kjeller 29 mars, 2011 on 14:01 Svara

    Du gör helt rätt och tack gode gud för det. Jag hade läst om dig och din berättelse och när jag själv fick min diagnos, bröstcancer-aggressiv trippel negativ- för ett år sedan var det till stor hjälp.
    Jag är själv som du, pratar och berättar gärna. Känner att det hjälper både mig och andra. Så är jag förresten med allt i livet. Tror på information och ärlighet. Inte sagt att alla måste vara lika men alltid kan man hjälpa någon. Du hjälpte mig. Tack.
    Kram
    Annika

  26. Annika Kjeller 29 mars, 2011 on 14:01 Svara

    Du gör helt rätt och tack gode gud för det. Jag hade läst om dig och din berättelse och när jag själv fick min diagnos, bröstcancer-aggressiv trippel negativ- för ett år sedan var det till stor hjälp.
    Jag är själv som du, pratar och berättar gärna. Känner att det hjälper både mig och andra. Så är jag förresten med allt i livet. Tror på information och ärlighet. Inte sagt att alla måste vara lika men alltid kan man hjälpa någon. Du hjälpte mig. Tack.
    Kram
    Annika

  27. annika johnsson 29 mars, 2011 on 14:41 Svara

    Fy fan vad livet är orättvist ibland, kollar lindas blogg stup i kvarten för jag vill så gäran läsa om ett MIRAKEL…….
    Tack för att du visade mig Lindas blogg och hennes verklighet!
    kramar annika

  28. annika johnsson 29 mars, 2011 on 14:41 Svara

    Fy fan vad livet är orättvist ibland, kollar lindas blogg stup i kvarten för jag vill så gäran läsa om ett MIRAKEL…….
    Tack för att du visade mig Lindas blogg och hennes verklighet!
    kramar annika

  29. annika johnsson 29 mars, 2011 on 16:51 Svara

    Miraklet uteblev för Linda, fan vad det känns orättvist………………………………….
    kram annika

  30. annika johnsson 29 mars, 2011 on 16:51 Svara

    Miraklet uteblev för Linda, fan vad det känns orättvist………………………………….
    kram annika

  31. Anneli 29 mars, 2011 on 17:12 Svara

    Tack Lotta för att du delar med dig av ditt liv och din kamp mot sjukdomen. Vi är många som kämpar på mot sjukdomen som du säger och finner styrka och mod i era fina bloggar. Linda lämnar ett oändligt tomrum och mina tankar går till hennes små hjärtan. Jag brottas varje dag med ångesten och rädslan över att kanske lämna mina tre små alldeles för tidigt. Linda visade mig vad mod är.

  32. Anneli 29 mars, 2011 on 17:12 Svara

    Tack Lotta för att du delar med dig av ditt liv och din kamp mot sjukdomen. Vi är många som kämpar på mot sjukdomen som du säger och finner styrka och mod i era fina bloggar. Linda lämnar ett oändligt tomrum och mina tankar går till hennes små hjärtan. Jag brottas varje dag med ångesten och rädslan över att kanske lämna mina tre små alldeles för tidigt. Linda visade mig vad mod är.

  33. Ida 30 mars, 2011 on 15:56 Svara

    Hej Lotta. Jag hittade din blogg när min man (då 32 år) drabbades av tarmcancer, jag letade och letade efter information och följde dig ända tills min man (ex man) blivit frisk och av någon anledning glömde bort att bloggar fanns och livet var toppen igen. Nu har jag drabbats av bröstcancer, och hittade hit igen genom Lindas blogg (hon har peppat mig och gett mig massa svar om den här skiten och det är verkligen ett rent helvete att det ska behöva gå som det gick för Linda.) och jag vet inte ens om jag vågar läsa vidare på din blogg för det verkar som om du fortfarande kämpar?… Herregud, när tar det här eländet slut egentligen? Jag är så trött på cancer att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska vända mig.
    Åt helvete med skiten!

    Styrke kramar till dig!

  34. Ida 30 mars, 2011 on 15:56 Svara

    Hej Lotta. Jag hittade din blogg när min man (då 32 år) drabbades av tarmcancer, jag letade och letade efter information och följde dig ända tills min man (ex man) blivit frisk och av någon anledning glömde bort att bloggar fanns och livet var toppen igen. Nu har jag drabbats av bröstcancer, och hittade hit igen genom Lindas blogg (hon har peppat mig och gett mig massa svar om den här skiten och det är verkligen ett rent helvete att det ska behöva gå som det gick för Linda.) och jag vet inte ens om jag vågar läsa vidare på din blogg för det verkar som om du fortfarande kämpar?… Herregud, när tar det här eländet slut egentligen? Jag är så trött på cancer att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska vända mig.
    Åt helvete med skiten!

    Styrke kramar till dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *