VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Kaos bor granne med Gud….

Jenny. Fem bokstäver på ett papper. Jenny kämpar förmodligen sin största kamp någonsin. Kampen om Livet.  Jag ringer Ersta Hospice. De vill och får inte lämna ut några uppgifter om Jenny. De vill veta om jag vet hennes personnummer. Det vet jag inte men det tar mig cirka två minuter att ta reda på det. Jag ringer igen. Jenny kan inte prata just nu.

Tisdagen går och igår onsdag.

Jag ringer henne klockan 17:50. Jag sitter i bilen utanför Enskede skola och väntar på att min son ska bli klar med sin gympa. Onsdagar 17-18. När jag letar fram hennes nummer både vill och inte vill jag att hon ska svara. Signalerna går fram. Många. Till slut lyfter någon luren. Det är inte Jenny?

”Hej, det är Lotta. Är det Jennys mamma?
”Nej, det är hennes läkare. Men hennes mamma finns här. Vänta lite”

Jag undrar hur det ser ut just nu i det där rummet. Jag borde veta. Jag var ju där förra veckan. Men jag får snabba flashbacks av fragment. Jenny i sängen i sin vita landstingsskjorta, Jenny som ber mig lyssna på en jazzig låt, Jenny som äter upp frukten jag köpt, Jenny som planerar hemfärd.

”Hallå ja”
Hej, jag heter Lotta. Vi sågs hemma hos Jenny på en middag för ganska länge sedan. Hur mår hon?”
”Det är inte så bra. Hon är väldigt trött”
”Kan jag komma och hälsa på”

”Nej, det går inte. Inte nu”


”Ok men kan du hälsa att jag har ringt?”

Och så lägger vi på. Det är tyst i bilen sånär som på min mage som knorrar. Fan också. Fan. Fan. Fan. Jävla helvetescancerskit. Jag tänker på P. Hennes 6, 5-åring. Var är han nu? Var är han i morgon när hans mamma ligger på Ersta och kämpar med sina sista krafter i sin fågelungskropp? Går han till skolan? Sitter han där på samlingen och kämpar i ett kaos eller sitter han i någons famn hemma och blir förklarad och sedd? Jävla helvetescancer, vad jag hatar dig!!Som bara kommer och tar. Förstör och splittrar. Söndrar och härskar och lämnar bara skit i sitt spår. Jag tänker på Johan som har samma cancer som Jenny och som just i detta nu kämpar lika hårt hemma i villan med sina två småbarn omkring sig trots att slutet verkar nalka sig obönhörligt.

Jenny och jag är inga gamla bundisar. Hon är en av mina bloggläsare som kontaktade mig via mail. Men det spelar ingen roll. Vi delar cancern men framför allt delar vi moderskapet som ingen av oss vill lämna. Omtanke har ingen ålder så låt oss med gemensamma krafter tänka henne i livet. Gud kan inget göra. Han bor granne med Kaos. Så mycket har jag lärt mig nu.


Annons

Kommentarer


  1. Maggan 11 november, 2010 on 10:36 Svara

    Usch, fy och blä va ont i mitt hjärta det gör! Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jobbigt det måste vara att ha cancer :( men däremot kan jag säga att jag vet hur det är att stå bredvid..

    KRAM

  2. Malin Rabb 11 november, 2010 on 10:45 Svara

    Ångest,ångest,ångest….Du skriver så bra Lotta!! PRECIS vad det handlar om,,,Gud? Vem är han att bestämma att en mor ska tas från sina barn? Att inte få uppleva deras resa genom livet? Att mitt i livet inte få vara med mer..Gud….nej…jag tror inte på dig…allt är slumpen,ödet,vad du vill..och ALLA kan vi hamna där Jenny är nu,när som helst,,,var rädda om varann!! Du vet inget om morrondagen……JAg finner inga ord för hur jävligt jag tycker det är att behöva dö vid så unga år!! VArför ingår det ingen garanti i detta liv?? 90 friska år!! Fan,fan,fan!!

  3. Mia 11 november, 2010 on 10:48 Svara

    Jag har precis nu skickat ett sms till Jenny… Tänker på henne och vet hur det känns att sitta bredvid………….

  4. Marlene 11 november, 2010 on 11:22 Svara

    Jag fick precis veta att min kompis inte har cancer i tarmen. Vi är så lättade! Jag hoppas verkligen att forskningen går framåt och att man snart kommer fram till något som kan bota denna helvetesjukdom.

  5. len 11 november, 2010 on 11:50 Svara

    Kära Lotta
    Vill verkligen Jenny och hennes anhöriga att allt ska ut så här? Med bild på barn och Jenny blir de så väldigt identifierabara. Jag tycker absolut inte det är rätt att göra så.
    Om du citerar folk du får kontakt med som nu mamman, vågar väl tyvärr ingen ha kontakt med dig.

  6. Lotta Gray vimmelmaman 11 november, 2010 on 12:01 Svara

    Kära Len

    Ja, Jenny är trygg i detta och har inga problem med att lägga ut bild

  7. Lotta gray vimmelmaman 11 november, 2010 on 12:02 Svara

    Just ja Len. Jag återgav inte samtalet i sin helhet för er utan lämnade vissa delar till mig själv.

  8. Jennie 11 november, 2010 on 12:29 Svara

    Fy F*n vad livet är orättvist. Jag sitter här hemma med tårar i ögonen. Min son är på dagis och min dotter sover. Jag är livrädd för cancerspöket…
    Varför ska livet bjuda på så här hårda törnar? Barn är så oskyldiga, känns så orättvist att de ska behöva se sina föräldrar/syskon kämpa mot sjukdom.

  9. Katinka 11 november, 2010 on 12:46 Svara

    Jag tycker du är modig och stark Lotta som räcker till för Jennie och Johan och andra du har fått kontakt med genom din blogg. Du skulle ju kunna ägna dig åt att bara njuta av livets glada dagar nu när du är frisk. Men istället väljer du att ge av dig själv, stötta och peppa. Det är stort och beundransvärt. Kram från Katinka

  10. Anna 11 november, 2010 on 13:00 Svara

    Jag orkade inte. Jag orkade inte sitta bredvid pappa de sista timmarna i hans liv. Jag klarade inte det. Hans tunga andning. Bubblandet som snart skulle ta slut. De konstiga ryckningarna. Fingrarna som började bli blåa. Jag stod inte ut. Simtur var gjorde min mamma det. Han bara slutade sa hon när hon ringde kl 01.06 natten till den 24 maj i år. Han bara slutade och så blev allt lugnt.

    Jävla skit

  11. Anonym 11 november, 2010 on 14:04 Svara

    Du ÄR inte sjuk Lotta, sluta gnäll..

  12. jc 11 november, 2010 on 14:51 Svara

    till dig anonym: 2010-11-11 @ 14:04:08

    Så vitt jag förstår (efter att ha läs denna blogg) så är Lotta cancerfri men det innebär inte att hon är friskförklarad.

  13. Ce 11 november, 2010 on 15:03 Svara

    Att bry sig om medmänniskan, att fundera över livets rätt- eller orättvisor, är inte att gnälla.

    Den som inte gått igenom cancerresorna, själv, nära eller på håll, vet inte hur livsomvälvande det är.
    Hur skör tråden plötsligt ter sig.
    Hur vaksam man blir över var förändring. Hur tankar på nu och då och framåt hopar sig.
    Men inte heller hur lycklig man kan bli av det lilla, av att få uppleva.

    Är glad över att du, Lotta, orkar och vill finnas för så många.
    Glöm bara inte bort dig själv!

  14. malin 11 november, 2010 on 16:25 Svara

    ÅÅÅHHHH kan de tokstollar som ibland skriver att Lotta ska sluta jämra sig FATTA att hon är inte friskförklarad än som ngn smart person också skrev. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Lotta är frisk men bara vi som lever med cancer verkar ha förstått att det är en väntetid mellan slut på behandling och friskförklaring, ofta flera år (kan vara olika beroende på diagnos). Så snälla – ta in lite fakta ngn gång!!! Lotta kommer som alla vi andra att få leva med ångest tills den dagen läkaren officiellt friskförklarar.

  15. Bente 11 november, 2010 on 17:20 Svara

    Du skriver så vakkert, Lotta. Takk.

  16. Anne 11 november, 2010 on 17:22 Svara

    Helvetes jäkla skitcancer!!!!! Förlorade min älskade pappa i cancer. Men när cancern tog pappas liv dödade cancern även sig själv…

  17. Kia 11 november, 2010 on 17:39 Svara

    Ja du Lotta,vet verkligen hur det djävla cancermonstret jobbar.Det försökte förgöra min man för 20 år sedan men misslyckades med det,tack och lov.Då skulle det hämnas och ockuperade vår älskade Simons hjärna i nov 2007.Monstret vägrade att släppa sitt grepp och i feb 2008 fick vår goe kille lämna oss endast 13 år.Hatar verkligen den där skitsjukdomen.Håller tummarna för att allt blir bra med dej.Kram Kia

  18. johanna 11 november, 2010 on 18:32 Svara

    En blogg om sex, kärlek, tankar, vardag och tips. Läs och följ gärna, du kommer inte att ångra dig! :)

  19. frida 11 november, 2010 on 18:35 Svara

    kikar in! allt bra? :)

    • Brian 3 januari, 2014 on 23:26 Svara

      Just do me a favor and keep writing such trchnnaet analyses, OK?

    • Sang 22 februari, 2015 on 01:24 Svara

      This inruedtcos a pleasingly rational point of view.

    • Lili 30 mars, 2015 on 07:56 Svara

      Now I’m like, well duh! Truly thuknfal for your help.

  20. busmamman 11 november, 2010 on 18:56 Svara

    För det första : TACK för en mycket givande blogg!
    Läste ditt inlägg idag när jag var hemma på lunch och har inte kunnat släppa tanken på J:s lille son.Måste vara varje mammas/pappas mardröm att behöva dö ifrån sina barn.Tyvärr är det verklghet för en del.
    Jag miste min mamman i cancer men jag var iallafall 27 år och vuxen och hade skaffat familj.Han är ett litet barn,det är för JÄVLIGT!!Man tappar tron!Man vill inte bli bitter men ibland är det svårt.
    Kram.

  21. Lena 11 november, 2010 on 19:17 Svara

    Denna jävla sjukdom!! Hur många får inte lida på grund av den. Vet vilket dessa människor genomgår just nu, var i samma situation för tre år sedan då min älskling, barnens pappa dog i samma sjukdom som Jenny och Johan. Sjukdomen är obarmhärtig, den liksom äter upp det lilla som är kvar av den som den har inkräktat på…..
    Tack för att du skriver Lotta, du behövs, skänker tröst åt andra, det ska du ha all heder för.
    Många kramar till dig, du verkar så gullig

  22. sara 11 november, 2010 on 19:19 Svara

    Kram Lotta!!

  23. Therése 11 november, 2010 on 20:17 Svara

    Varma kramar till dig Lotta! Du är en solstråle som alltid har tid, ork, lust och massor av medkänsla och empati för dina medmänniskor. Guld värd är du!

    <3 <3 <3

  24. Ulli 11 november, 2010 on 20:23 Svara

    Har tänkt på Jenny och hennes lille kille hela tiden sedan jag läste här tidigare idag.
    Varför ska livet vara så fruktansvärt orättvist.
    Förlorade en nära familjemedlem i cancer för ett par månader sen, måtte detta monster snart utrotas!
    Kram

  25. Maria 11 november, 2010 on 20:29 Svara

    Jag vet inte vad jag ska skriva… men jag vill ändå visa att tänker på Jenny och hennes familj.

    /M

  26. Lina 11 november, 2010 on 20:36 Svara

    oj, tankarna går lika hos oss som står brevid. Nästan ordagrant från ditt första fan sa/tänkte jag när vi fick veta att min pappa inte skulle klara sig. Satans jävla cancerhelvete vem är du att komma här och bestämma att min pappa inte får vara morfar som han har önskat sig hela livet och nu bara fick vara i ynka två år.. Vem är du att bestämma att jag inte får ha min pappa kvar? Jävla cancerhelvete vem tror du att du är?!?! Usch, lider så med alla som går igenom och står brevid!!!

    • Nena 1 januari, 2014 on 20:02 Svara

      Pin my tail and call me a doykne, that really helped.

    • Junko 20 februari, 2015 on 03:59 Svara

      What litebaring knowledge. Give me liberty or give me death.

    • auto insurance 2 april, 2015 on 20:04 Svara

      Me too, exactly as you say! Its painful isn’t it? And I disagree that you can do some of that stuff now…its not the same when the family is waiting home for you. BUT…I suspect we will have more freedom than we know what to do with when the kids hit their teens, and though we would look silly screaming out the car window, we will probably rejoice in our freedom in another, equally satisfying way. This tough routine of diapers and itsy bitsy spider and math homework will taper off and then, its a whole new ballgame.

  27. CL 11 november, 2010 on 20:53 Svara

    Jag har sökt i din blogg om hur du kände/vilka symptom du hade innan du sökte dig till vården och fick ditt besked. Kan du länka till det om du redan har skrivit om det. Tack!

  28. Lisa i Örebro 11 november, 2010 on 20:54 Svara

    Ditt sätt att beskriva dina känslor för dina medmänniskor är beundransvärd. Du får oss att förstå trots att vi egentligen inte förstår.
    Självklart skänker vi all styrka och alla tankar till Jenny, dig och alla andra som drabbats av det mest ångestladdade….cancer.
    Hoppas du fortsätter blogga Lotta – du skänker oss så mycket mer än du själv kan förstå.
    /Lisa

  29. BF 11 november, 2010 on 21:13 Svara

    Lotta, Ursäkta en lite lösryckt kommentar till inlägget ovan. Tänkte bara kommentera så att du säkert inte missat dom nya medicinska rönen om hur viktigt D-vitamin är för immunförsvaret, och om att forskarna börjat argumentera om huruvida de 400U man rekommenderar idag verkligen är tillräckligt för människor som inte får sol på stora delar av kroppen dagligen. D-vit kommer man ju mest ihåg som viktigt för kalcium metabolismen för skelettet men nu har man sett att det också är jätteviktigt för T-cellerna som bl.a har till uppgift att känna igen och ha ihjäl circulerande cancerceller….Har visats ha effekt på många sjukdoma inklusive flera sorters cancer. Kan ju inte skada att kolla in….Själv har jag börjat ta 2000U per dag fast jag vanligtvis inte tar tillskott…

  30. jos 11 november, 2010 on 22:57 Svara

    Lotta,
    vi tacklar vår sjukdom så olika du och jag. Det pratade vi om igår. Men du ska veta att jag beundrar dig som vågar visa ångest och oro, medan jag slår det ifrån mig och vägrar vara sjuk eller se mig själv som ett offer. Oftast med optimism, men idag mer ursinnigt, efter att ha läst ditt inlägg om din vän. Må hon slippa lida, må hennes barn få allt stöd som finns, och må du oförtrutet orka kämpa vidare. Du hjälper många, ffa att förstå. Ta hand om dig själv också, okej? Kram

  31. Sofia 12 november, 2010 on 01:22 Svara

    Åh, jag hatar också cancer, vem gör inte det? I helgen gick en 19-åring bort i cancer i min lilla ort, kände hans bror tidigare men inte han själv, men har ändå pratat med honom ett flertal gånger. Det blir så påtagligt när det är så nära, men ändå långt bort. Det är vidrigt!

  32. Mia 12 november, 2010 on 08:40 Svara

    Tack för att du bryr dig om andra Lotta! Jenny är likadan!!

  33. margit snickars 12 november, 2010 on 08:48 Svara

    Lotta du har så rätt, Gud bor granne med kaos,
    Även mina tankar, vid strålning o cellgift

  34. marianne 12 november, 2010 on 09:57 Svara

    Det är så oerhört hemskt
    och igår kom jag att prata med en bekant, hon hade fått besked om att hennes BC spritt ssig till hjärnan, hon grät när hon berättade, jag var stum av medlidande……jag bjöd med henne på en sak.

    (i Enskedeskolan gick jag klass 1 och 2)

  35. Jill 12 november, 2010 on 15:37 Svara

    Hej Lotta,vet inte varför men jag kan inte sluta att läsa bloggar om cancer…Gråter lite och tänker hur orättvist livet kan vara..
    Förlorade min mamma i lungcancer,för lite över 3 år sedan..Jag och pappa log brevid henne när hon somnade in,58 år gammal..Många i min familj har dött i cancer & nyligen förlorade jag en vän i pancreascancer,hon hade 7 barn..Tycker det är skönt att läsa när någon skriver som du,öppet & inget hysj hysj..Älskade inlägget om det mensen ..Hi hi
    Lycka till vidare i livet.Du är en tuffing.Carpe diem :)) Kram Jill

  36. Mia 15 november, 2010 on 14:44 Svara
  37. Torbjörn Hammar 3 december, 2010 on 18:30 Svara

    Det är inte ofta jag säger att jag hatar något. Hat är ett starkt ord. Men Cancer HATAR jag så innerligt… Idag hade jag ett sådant där samtal med en anhörig som fullkomligt sliter hjärtat ur kroppen. Får tårarna att frysa till is av hur kallt livet känns. Men sedan tina upp av den värmande kärlek jag lärt mig känna för dom drabbade och alla anhöriga..Men till samtalet med Mannen som ringde… Hans sambo ligger på hospis. Och paljativa teamet har nu tydligen satt in starka doser för bespara flickvännen lidande. Medans denna man jag talade med var arg förtvivlad och snuddande till hysterisk att sjulvården bedövar hans flickvän så hon inte kan ha en kontakt.Att medicineringen i sig förkortar hennes liv..Vilket i sig väl är en viss sanning indirekt. Man släpper väl taget lite enklare. Vilket ju är exakt det som är meningen med den vård man får i slutet.Den skall förenkla samt bota onödigt lidande… Men ändå. ångesten rädslan ilskan flödade ur mannen.. Men alla ord av frustration var ju byggt på vad det handlar om egentligen.. Den brutala obenhörligheten att Cancern dödar ens kärlek i mannens fall . I andra fall Sitt barn. Sin maka eller make. Farmor farfar eller mormor morfar osv.. och så vansinnigt ångestfyllt för alla parter..Både drabbade och anhöriga..

    Jag som nyligen satt vid min frus dödsbädd ihop med barnen vet vad denna man upplever. Jag har varit där. Men jag hade barnen. Så jag var tvungen att samla mina tankar för barnens skull om inte annat. Men också för min frus skull…. Men jag var där och ville skrika och göra vad som helst för behålla min fru.. men jag "gav" det motsatta i stället. jag gav min fru möjligheten att få resa så lugnt det nu går att dö utan känna att hon ej fick ge upp..

    Så idag i detta samtal med denna förtvivlade man så var jag den "duktiga" som berättade att han måste försöka släppa taget.. Att inte be sin sambo kämpa allt hon kan. Att inte be personalen ta bort allt som dövar fast det betyder att kontakten minskar.. Dvs att mannen skall endast tänka utanför sig själv i sin förtvivlan. Men jag grät efter samtalet. Det gjorde så ont att höra mannens förtvilan.Denna hatade cancer.. och så läser man här om fler som kämpar denna kamp…Nu rinner tårarna igen.. Och jag säger med stolthet igen. Jag hatar.. Ja jag HATAR! denna förbannade sjukdom Cancer…

    och jag skall "tänka alla drabbade till livet"..
    Med varma Hälsningar
    Torbjörn Hammar.

  38. maria 28 januari, 2012 on 08:54 Svara

    Jag tror att Gud kan hjälpa genom Jesus Kristus.
    Genom Jesus Kristus får man kontakt med Gud för Jesus är Guds son. Gud har gett sin son kraften och gåvan att hela människor att bli friska, men för att det ska hända måste man be böner till Jesus Kristus för det är då du når honom och hans pappa Gud.
    Jesus Kristus namnet har helande kraft i sig.

    Min fästmans bekant som ville ha många som möjligt att be för honom och han bad till Jesus Kristus att hela honom och bli frisk..han blev det. Om ni alla som läser detta kommentar får ni gärna läsa hans egen berättelse på hans blogg: http://www.pontusjback.com
    och läs hans hela Testimony.

    Jag vet hur det är att förlora en väldigt nära anhörig, jag förlorade min egen pappa och mormor för ca 2år sedan, men dom fick leva tills dom blev väldigt gamla, så dom hade fått leva en hel livstid. Min mamma dog också i samma veva men hon var mycket yngre bara 48år, om jag hade vetat då att man kan be Jesus om hjälp, så hade hon kanske levt idag och fått leva också en hel livstid.

    Därför säger jag till er att ta chansen nu när ni får veta att Jesus Kristus kan hela om man ber om hjälp. Man har ju allt att förlora annars. Det handlar om liv och död. Jag vet det, har en kvar av min familj, min underbara syster. Hädanefter gör jag allt allt allt jag fått veta hur man kan rädda ett liv eller många liv. Det är underbart att leva fast vissa perioder det är svårt, för livet går ju upp och ner. Livet är för att levas och om man är sjuk så varför inte göra allt för att bli frisk och inte bara halvdant. Eller hur?Och Pontus är en livslevande bevis..har träffat honom förut och han är en underbar man, en man som har hjärtat på rätt ställe. Det finns hopp för alla människor.

    Många Kramar till alla er som läser detta <3
    maria

  39. maria 28 januari, 2012 on 09:22 Svara

    Hej igen!
    Vill bara sammanfatta att genom att ta hjälp av läkare, sjukhus och en bra församling med Pastorer som tror på att Jesus är Guds son så kan det hända mycket helande.
    Kram
    maria

Lämna ett svar till Sang Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *