VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Glädje och sorg…

När jag fick detta mail så fick jag först ont i magen. Jag blev naturligtvis glad att jag kunnat styrka någon annan. Jag som oftast tycker jag är en rätt dålig mamma. Osäker på min mammaroll och ständig nojig över att Lennox inte ska bli sedd. Men eftersom jag själv drabbades av en depression när jag fick barn så vet jag hur oerhört viktigt det är att man berättar. Så att man inte känner sig som den knäppaste morsan i världen som inte tycker allt är så himla fantastisk. Och det allra allra bästa är att man kan alltid göra om, göra rätt! Barn är generösa. De förlåter oss gång på gång. Öppnar sina små hjärtan och låter oss få en andra chans. Tänk att du har sökt hjälp. Jag är så stolt över dig

Hej Lotta!

Jag har läst din blogg ganska länge nu, men aldrig gjort mig synlig för dig mer än en av alla de i statistiken.

Nu måste jag dock tacka dig.
Jag har en son, yngre än din, som under hela sitt liv aldrig mitt ”mött” riktiga jag.
Jag har i flera år lidit av depression orsakade av mobning i skolan..
Även om jag stundvis insett att livet inte stått helt rätt till, så har jag aldrig
vågat mig till att söka hjälp. Jag har ju alltid haft det kämpigt och har jag har
heller inte haft något ”normalt” tillstånd att referera till.

Fram tills jag började läsa din blogg. Om din kärlek till din son.

Visst, jag har alltid sagt till min son att jag älskar honom, men det för
att det är sådant en mor SKA säga till sina barn.
Jag började lägga märke till mitt ointresse för honom. Jag brydde mig inte om
ifall han fick lunch, välling var mycket enklare att fixa.
Ut gick vi aldrig, varför ska man det när han kanske somnar till en film?
Jag var totalt iskall när han skrek i fem, tio, femton eller kanske till och med tjugo
minuter i sängen.
Jag har fördrivit varje dag, tills min sambo kommit hem framför datorn, och suckat åt
min son ifall han kommit och knapprat på tangenterna…
Ja, du förstår, det är förjävligt. Det är hemskt.

När jag, efter dina kärleksfulla ord och sätt att vara, insåg hur illa det låg till med mig.
Då tog jag tag i det, och ringde vårdcentralen.
Nu har jag fått antidepressiva, och efter snart två veckor på medicin, tog jag igår
med mig mitt barn ut och lekte. Och så han njöt!
Igår träffades för första gången JAG och min son. Han fick träffa den mamma som satte
honom till världen av kärlek.
Det var helt magiskt! Och du är värd all kärlek, och tack för detta!

Tack!
Tack för din UNDERBARA blogg. Och för att du delar med dig av både tunga saker,
och vardagslycka!

MVH en utav alla ”unga-mammor” i detta land. Blogg här
Stötta gärna på hennes blogg men använd aldrig, aldrig några pekpinnar!

Forsätt gärna diskutera i forumet här



Kommentarer


  1. Stina 1 oktober, 2009 on 08:39 Svara

    Fantastiskt!

    Men Lotta, länken funkar inte. Du har lagt in länken till din egen webmail. 🙂

  2. Sune...the girl 1 oktober, 2009 on 09:48 Svara

    Tack för att jag fick ta del av hennes blogg. Rörde mig till tårar och kommer fortsätta följa den. Kram!

  3. Nina 1 oktober, 2009 on 10:02 Svara

    Duktiga du…..

  4. Lina 1 oktober, 2009 on 10:04 Svara

    Lotta, måste bara säga att du är FANTASTISK! Tänk att du berör så många i detta avlånga land. Tänk vad många små barn som får bättre och helare föräldrar tack vare att dig, för att du inspirerar med din ärlighet och får folk att vilja förbättra sina liv. TACK för att du gör världen till en bättre plats.
    Många kramar till dig.

  5. Karin 1 oktober, 2009 on 10:28 Svara

    Hej Lotta,
    visst var det ett fint mail! Jag förstår hur hon menar. Du är värd all kärlek för det du ger oss läsare. Vi är säkert inte så få tack vare dig, på något sätt gör förbättringar och förändringar i våra liv och även lär oss att bara se på våra liv med lite andra ögon. Du påverkar så positivt och gör skillnad. Det är en viktig insats!

  6. femman 1 oktober, 2009 on 11:20 Svara

    Det är SÅ viktigt, att vi alla vågar vara öppna.. Vår öppenhet, skapar möjligheter för andra att ta livsviktiga steg..

    Supersöt bild på din son förresten! 🙂

  7. Vanilla 1 oktober, 2009 on 12:34 Svara

    Vad härligt att du har fått hjälpa den här unga mamman Lotta! 🙂 Det är därför bloggar är så bra, för saker och ting kommer upp till ytan. Många skriver visserligen sina bloggar som "blogg-karaktärer" och sin alter-egon och hittar på sina fantasiliv, men många bloggar är verkligen äkta. De tar upp viktiga ämnen, skildrar intressanta människoöden och de berör för att de delar med sig av sina liv på RIKTIGT. Precis som du Lotta. Din blogg är underbar! 🙂

    Kramar

  8. eija biff 1 oktober, 2009 on 13:08 Svara

    bra att hon hörde av sig till dig. herregud vad folk har det svårt och man önskar att bvc och liknande kunde ha lite mer tentakler ute. kanske erbjuda samtalsgrupper och lite mer arrangerade öppna förskolor.

  9. Ullis 1 oktober, 2009 on 13:48 Svara

    Vilket fantastiskt brev. Tårarna trillade, det är underbart stort och modigt av henne. Och vilken glädje.

  10. Berit 1 oktober, 2009 on 13:48 Svara

    Hej!
    Hur var det nu han sa, Winston, "sällan har så många haft så få att tacka för så mycket". Det stämmer faktiskt här också Lotta! Vi är många som har anledning att tacka dej för det du ger och förmedlar genom din blogg! 🙂

  11. Johanna och Max 1 oktober, 2009 on 14:00 Svara

    Åh, det är ju ett sånt viktigt ämne som du och bloggaren det handlar om berör här i detta inlägg!!

    Så otroligt många lider i det tysta. Utan att våga be om hjälp och så fort de träffar någon så håller de skenet uppe för att allt ska verka bra.
    Jag har själv haft en supertuff förlossningsdepression och klarade mig ur den med hjälp av psykolog på BUP, läkare, mediciner och BVC, en väldigt svår väg att vandra innan jag hittade rätt, och svårt att få hjälp om man inte vågar be om det. Finns så många som skäms, ändå är det så vanligt att drabbas av förlossningsdepression! Det är så synd att det ska vara så "fult" och "fel", att man ska behöva känna sig stämplad.
    Jag är en av dem som inte håller käften om hur det blev för mig, jag kände ganska fort att något var fel och uttryckte det klart och tydligt till allt och alla jag träffade, ringde runt som en galning för att försöka få hjälp att ta mig ur den neråtgående spiralen som jag hamnat i när allt egentligen skulle vara lycka och eufori. Fick kontakt med en del snälla människor på nätet som också haft fl-depp när jag mådde som sämst, blev stöttad av dem och jag försöker verkligen göra likadant, för alla blir ALLTID friska, på ett eller annat sätt, det är skönt att veta när man är mitt uppe i det!

    Så mycket prat på mödravårdcentralen om förlossningen när man är gravid, om en ynkapynka dag om EN händelse, men ingen nämner ens ett ord om hur många mår EFTER förlossningen.

    Jag ska börja plugga till sjuksköterska, därefter barnmorska, jag vill vara med och hjälpa till!

    Tycker att det är fantastiskt att du tar upp detta ämne och hjälper andra när du är mitt uppe i ditt, och slåss med egna demoner! Du är så bra, har följt din blogg länge nu och kommer att fortsätta att göra det! Jag hejar på dig, du verkar så otroligt stark och cool, ändå så ödmjuk, och jag önskar att jag vore lite mer som dig.

    Kramar Johanna och Max!

  12. Marie 1 oktober, 2009 on 14:01 Svara

    Du verkar vara en fantastisk människa som förtjänar att solen skiner på dig, Lotta. Din förmåga att hjälpa dina medmänniskor är otrolig!

  13. Hanna 1 oktober, 2009 on 14:44 Svara

    Hoppas första dagen på oktober blir en bra dag för dig 🙂

    /farbrorfrans

  14. Malou 1 oktober, 2009 on 15:18 Svara
  15. Anna-Lena 1 oktober, 2009 on 16:47 Svara

    Hej Lotta. Tänkte egenligen skicka iväg ett mail men vet inte om jag inte har letat tillräckligt noga för jag finner inte den här på bloggen. Knasigt vad du faktiskt har påvärkat liv med din blogg. Eller det är kanske så knasigt men din blogg och du är fantastisk. Grunden till att jag tänkte på det idag var för att jag idag fick reda på att min mamm ahar böstcancer. Hur beter man sig? tänkte direkt på dig. Du kanske kan ge tips? jag vill inte vara för på eller för jobbig. … onti mitt hjrta coh vet varken in eller ut. kram

  16. Amanda 1 oktober, 2009 on 17:12 Svara

    Hej!
    Gud vilken fin blogg! Och cool header!
    Har en blogg på metrobloggen.se.
    Kanske inte lika fin.. Eller vad tycker du?
    Vad har du gjort idag?
    Jag har precis fått hem några saker som jag har klickat hem från olika shopping sajter:D
    Du är väl inte en sån som inte kommenterar på nån annans sida?
    Kraamar!!
    /Amanda
    PS:
    Så du vet så ääälskar jag kommentarer;)
    Kram

  17. Ulrika 1 oktober, 2009 on 17:20 Svara

    Hej!
    Läste artikeln om dig i senaste Mama och tycker att du är otroligt stark. Går själv med oron just nu över att allt inte är som det ska och ska få göra undersökningar. Har barn som är 11 och 13 år och det enda som betyder nåt är ju att få finnas för dem så länge det går. Den känslan blir så stark när man blir orolig över sin egen hälsa. Hoppas du får goda nyheter varje sexmånaders-period framöver och det bästa man kan göra är väl som klyschan säger, att leva i nuet och göra varje dag till en så bra dag man kan 🙂 Kramar från Ulrika

  18. Anonym 1 oktober, 2009 on 17:36 Svara

    WE LOVE UUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!

  19. Annette 1 oktober, 2009 on 18:10 Svara

    Hej Lotta,

    Har följt din blogg länge utan att ens ha en tanke på att jag själv skulle sitta här med cancer en dag.

    Har inspirerats av dig och Pernilla Persson från Malmö, rosa bandet bloggaren.

    Fortsatt lycka till och kram!

    http://metrobloggen.se/diagnoshjarntumor

  20. Monica 1 oktober, 2009 on 20:56 Svara

    Säger bara: "Ståpäls"….
    Kram till dig underbara människa!

  21. Klaus 1 oktober, 2009 on 21:13 Svara

    Lotta,

    Visst är det härligt med människor som blottar sig och öppnar upp sig på det viset. Det gör mig så enormt glad.

    Fan va fint.

    Kram på dig,

    Klaus

    PS. Fick du inte mina mail? Kolla ditt spamfilter!
    DS.

  22. Andrea 1 oktober, 2009 on 21:14 Svara

    Åh vad det är SVÅRT att vara mamma. Svåraste jobbet som finns tror jag. Det svåraste och det mest underbara och det mest hjärtskärande…Man (jag) vill orka vara en rolig och glad mamma som leker med sin son osv. Men ….jag fullkomligt avskyr att leka, jag verkligen hatar det. Men det finns ju så mycket annat att göra tillsammans. Vad vill jag med detta inlägg egentligen…jag vet inte! Men jag vill tacka dig Lotta, du har en helt underbar blogg och jag vet knappt någon med ett STÖRRE hjärta än ditt. Nu ska jag gå och pussa på min hostande febriga lilla son.

    Kramar Andrea

  23. Anna 1 oktober, 2009 on 22:15 Svara

    Var och handlade idag och köpte då MAMA. Satt med tårarna i ögonen när jag läste artikeln om dig. Känner så med dig, kan aldrig sätta mig in i ditt liv, men jag tycker att du är så stark som bjuder på dig själv och ditt liv. Efter att ha läst artikeln så började jag fundera på min pappa och hur han tänkte när han insåg att han skulle gå bort i cancer. Vet att jag sa till honom att han hade ju ändå fått se sina barn växa upp och även hunnit få barnbarn. Vi sa även att "ok, det är för jävligt att du är sjuk, men det är ännu värre för människor som drabbas och har små barn". Håller verkligen tummarna för att procenten är på din sida och att du får många fler år tillsammans med Lennox och Threst.
    Kramar i massor

  24. Catharina 1 oktober, 2009 on 22:45 Svara

    Hej Lotta!
    Har följt din blogg länge nu och är glad för din skull med ditt positiva besked. Jag vill bara trygga dig i att den smärta du kände mellan skulderbladen är fullt normalt. Detta är ett tecken på posttraumatisk stress. Jag hade ingen aning om detta innan jag fick prata med en mycket sund doktor på Carlanderska i Göteborg när jag trodde att jag hade fått ett återfall i mitt Lymfom. Jag visste inte att kroppen kunde reagera på ett sådan sätt. Att det är ett sätt för kroppen att sända ut en signal att något inte står rätt till. Det blev som en låsning för mig över skulderbladen, in i armhålan och över höger lunga. Jag fick svårt att andas. Allt pga av ett dystert besked när jag fick reda på att jag fått efter 8 friska år från lymfomet lyckats få ett basaliom på överläppen. Jag stod på mig för att få denna "talgkörtel" bortopererad som sedan visade sig vara ett basaliom. Man är som sagt van att behöva stå på sig efter alla vändor. Som sagt Lotta du kan vara fullständigt trygg att detta är bara ett sätt för kroppen att uttrycka sin ångest. För mig släppte den så fort jag fick reda på detta av doktorn på Carlanderska. TÄnk vad bra doktorer spelar in. Vill också passa på att berätta för dig att Martin Elmberg nu somnade in i förra veckan från Himlen Kan Vänta i sitt hem. Kram

  25. MalinM 1 oktober, 2009 on 23:50 Svara

    Hej Lotta hoppas du kan svara till mig!
    Jag blev själv väldigt orolig när du beskrev känslan o smärtan som hugger tíll mellan skulderbladen eftersom jag har likadant till o från! Jag är en 41 årig mamma till en 2 årig son. Det började för ca 6-8 månader sen utan förvarning och har sen kommit ca 1 ggn per månad och då några tillfällen/ggn. Dert känns som att man sticker in en nål strax under skulderbladet (blixtrar till i någon sekund)och det känns konstigt och lite ont o obehagligt o jag tror även att det är svårt att djupandas just då,direkt efter känns det helt normalt igen. jag själv får känslan av att det är från lungorna. Jag har inte mått dåligt varken psykiskt eller fysiskt eller är sjuk (vad jag vet).Har själv funderat på om det är en nerv. Efter att ha känt så där några gånger så kontaktade jag min husläkare som inte trodde att det var något särskilt men eftersom jag var orólig (och jag sa att jag var rädd för att det skulle vara cancer) skickade hon mig på lung- och hjärtröntgen (ej magnetkamera eller ultraljud utan sådan där vanlig röntgen). Men det visade inget och jag hade bra värden (hon tog en massa olika blodprover bl a tittade efter om det visade på cancer, hormonvarianter och även om det skulle finnas propp eller dyl). Jag frågade hur mycket man ser på en sådan röntgen och enligt henne så ser man förändringar som är större än ca 1 cm. Givetvis tänker då jag – kan det ha varit en cancerförändring som då var mindre än 1 cm.. När du sen skrev att det hände och kändes exakt på det viset strax innan ditt cancerbesked så blir jag ju helnojjig! Jag gick tillbaka i din blogg till kring maj 2008 men vad jag kan se så skriver du inget om det då. Jag skulle bli jättetacksam om du orkar beskriva hur de var den gången (innan beskedet) hade det hänt under längre tid och hur ofta o hur länge varje gång? När var senaste gången det hände(innan nu den här sista ggn som du skrev om häromdagen). Kan smärtan ibland vara vid hgerskuldra och ibland vid vänstra eller har det alltid varit mellan skuldrorna? Om även någon annan (har läst Catharinas svar)har känt samma fenomen så skriv gärna om det och om det verkar finnas någon koppling till cancer eller annan sjukdom.. Känns som att jag redan fått den undersökning som går att få i princip så jag uppskattar verkligen om jag får lite svar på det här jag skrivit nu! Tack på förhand! och Tack Lotta för att du delar med dig av ditt liv i vått och torrt, du är en stjärna. Kram MalinM

  26. Hannah 2 oktober, 2009 on 10:37 Svara

    det måste kännas underbart, men samtidigt läskigt. Att vara en sån förebild för alla som du faktist blivit!

  27. Carina 2 oktober, 2009 on 11:47 Svara

    Jag vill bara säga att jag älskar din blogg och tycker att du är en underbar kvinna och en förebild för oss alla.
    Däremot undrar jag över annonsen du har på din sida för Bracy.se. Jag tyckte armbandet var jättefint och beställde 2 st för snart 4 veckor sedan och betalade. Har inte fått några armband och ingen svarar på mail heller. Är det ett lurendrejeriföretag? Finns det verkligen? Trist…
    Hälsningar,
    Carina

  28. THERES 2 oktober, 2009 on 12:58 Svara

    HEJ LOTTA!

    Jag skulle vilja maila dig ang en sak.
    Men jag kan för allt i världen inte hitta din mailadress.
    Skulle du kunna skriva u tdne här kankse?

  29. Elin 3 oktober, 2009 on 09:45 Svara

    Vad fantastiskt och underbart att din blogg hjälper människor att ta tag i sina liv. Det är stort och jag blir alldeles tårögd!

  30. Mikaela Stenhill 5 oktober, 2009 on 09:54 Svara

    Jag läser din logg ganska regelbundet. ag blir vissa dagar rörd av det du skriver och andra är det som att läsa vilken blogg som helst. Jag skriver själv blogg och det är dels för att få ut alla mina aggressioner och tankar. jag har så många tankar och så mycket att få ur mig. både bra och dåliga.
    Tack för en fantastisk blogg och önskar att jag kunde få fler att läsa min.
    MVH Mikaela

Lämna ett svar till Berit Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *