VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Emetofobi

image121
På bilden. Stackars jävel

Gissa vad som hände inatt! Lilla skorpan spydde och jag som skämtade om att sjuka barn var det sista jag behövde nu när T är borta till på söndag. Stackars liten fick vara hemma från dagis men verkar pigg och alert som vanligt.

På tal om att spy så är jag paniskt rädd för det. Och då menar jag inte att jag bara tycker det är äckligt som alla andra utan min rädsla är så stark att det påverkar mitt liv. Emetofobi=rädsla för att kräkas själv eller se/höra andra göra det. Äter ständigt minst 20 vitpepparkorn/dag och undviker att hålla i ledstångar och andra smittohärder när jag är ute. Byter tåg om det ser ut som om någon mår illa i min vagn, Äter aldrig sist av en buffé och aldrig av mat som riskerar att bli dåligt och inte klarar värme. Blir aldrig skitfull, Vägrar att åka hem till någon som mått den minsta illa och får panik och blir gråtfärdig när jag hör någon kräkas.

Detta är ett riktigt problem för mig och har bara eskalerat de sista åren. Undrar om jag kan gå i terapi mot min fobi, som spindel eller flygrädda kan göra. I väntan på att jag måste ta tag i det så surfar jag på emetofobiernas hemsida men blir bara ännu oroligare av det.

I natt höll jag mig lugn och var en stabil och trygg mamma men i själva verket galopperade hjärtat i kroppen och jag ville bara springa därifrån. Istället tröstade jag, höll den lilla kroppen framåt och hatade T för han sitter på någon billig taverna i Italien och dricker rödvin. Sedan tog jag en huttrande Lillskorpa på armen och ner till köket för att skotta i mig en näve (jag lovar) vitpepparkorn och en slurk flytande vitaminer.


Kommentarer


  1. Lillasysteryster 1 juni, 2007 on 07:56 Svara

    Du är inte ensam! Jag har varit (och är delvis ännu) exakt likadan. Det är så krävande att vara så rädd… Men när stortjejen fick rejäl magsjuka i vintras lindrades min rädsla något. Hon kräktes hur mycket som helst och det fanns ingen annan än jag som kunde ta hand om henne. Och det gick bra! Sen blev jag dessutom sjuk själv och KRÄKTES UTAN ATT DÖ! Trodde inte det var möjligt… och det var inte så hemskt som jag trott.
    Tyvärr sägs det att emetofobi är svårt att ”bota” genom terapi eller annat. Men det kan bli bättre och man kan hitta sätt att hantera rädslan.

  2. Julle 1 juni, 2007 on 14:17 Svara

    Sup dig ordentligt full och spy som en räv! Efter det ska det nog kännas lättare…hälsar Julle som har lite tid över idag…ha ha

  3. Jessica 1 juni, 2007 on 21:24 Svara

    Jag är åxå som du. En kille hade spytt på dagis idag å jag ilade hem å tog vitpeppar. Jag är hemskt rädd för att kräkas. (peppar, peppar å ta i trä) men jag brukar inte få det. Ändå är det jag som är fjantigast i familjen. Jag är så löjlig att jag mår illa om jag pratar med nån i telefon som har spysjuka. Sen äter jag vitpepparkorn. Tar även lite wiskey. Har alltid vitpeppar i min väska. Har handsprit hemma. Att man ska va så himla fjantig. Det hämmar mitt liv.. Jag försöker alltid tro att dom kräker av nån annan anledning än magsjuka så att jag inte kan bli smittad. Jag blir så trött på mej själv att jag tänker på det så ofta. Hoppas att vi blir fria från detta jävelskap..

  4. Chissra 4 juni, 2007 on 09:05 Svara

    Jag förstår, innan jag fick
    barn kände jag som du. Nu har jag vant mig. Men jag hatar att själv spy. Det tycker jag är hemskt. Och när andra spyr förutom mina barn.
    Men om det är så starkt som du skriver så kan KBT vara en grej. Den formen av terapi sägs bota fobier mkt snabbt.
    Ha en bra dag.

  5. Lena Eriksson 14 juli, 2007 on 23:42 Svara

    Är det verkligen sant ! Jag hade ingen aning att det fanns fler än jag. Jag har haft fobi så länge jag kan minnas. Jag får fruktanvärd hjärtklappning, har svårt att andas och blir alldeles snurrig
    när jag eller något av barnen bara börjar mår illa. Jag tar aldrig i dörrhandtag, eller håller någonstans direkt med händerna och det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta händerna. Jag förstår egentligen inte vad det är som är så hemskt…ingen runt mej heller förstår mitt problem utan tycker bara jag är nojig. Men åhh vad skönt att man inte är ensam.
    Just ikväll står det en hink vid min sons säng. Han är nog egentiligen bara trött men så sa han att det killade lite i halsen och var lite hängig, då fick jag fullkomlig panik…stackars barn

  6. Martina 2 augusti, 2007 on 13:55 Svara

    Hejsan! Jag är precis lika dan! Vad lustigt, känner igen mig såväl, just nu i detta nuet mår jag illa, äter korn, brukar lugna lite, jag har mått såhär många år fram å tillbaks, tror man ska bli dålig och tänker på de ofta..det är skit jobbigt, man vågar ju inte åka bil långt för man tror man ska börja må illa, sen så gör man de bara för man tänkt så..får panik, hjärtat slår hårt, dricker proviva och filer, ramlösa, blåbärs soppa mm ja allt för att de ska gå bort, kan vara vakern på nätterna för jag tror jag ska vakna och spy…vad ska man göra?? står inte ut..haft magsjuka 2ggr i mitt liv vad jag minns..

  7. Sarah 18 oktober, 2007 on 14:11 Svara

    Hej till alla er som har precis som jag…Emetofobi.
    Ni kan inte ana hur lättad jag känner mig när ja fått reda på att jag är inte ensam om min fobi längre. Har haft fobin sen ja föddes..alltså i 27 år…år 2001 bröt jag ihopa o fick då gå till en psykolog. Har haft samma psykolog ända tills nu. Har fått reda på nu att hon bara använt mig som en labbråtta. Har i över 6 år försökt få hjälp av henne med min fobi. Inte en enda gång har hon sagt att där finns andra med samma broblem.Har hela tiden trott jag va ensam. Det enda hon har gjort är att pumpa mig full med tabletter för att se hur jag reagerar på dom. Fick av en slump reda på av min psykolgs chef att där finns andra med mina problem. Jag önskar inget mer än att någon finner ett botmedel till oss. Ingen kan någonsin förstå hur handikappad man är. Det känns som att man inte har något liv…det ”liv” man har nu…består av att undvika all smitta..dålig mat..hygien..tvångssyndrom..osv osv. Hur kan man kalla det LIV?

  8. Elin 29 oktober, 2007 on 11:27 Svara

    Jag har också emetofobi men som tur är, så har jag förhållandevis inte så grov fobi. Mina vänner tyckerjag har grov fobi men ni som skrivit här verkar ju ha betydligt värre. Nu tänker jag inte ens på att spy varje dag. Däremot tvättar jag händerna ganska ofta,men det är ju inte så farligt, nej det värsta
    är när man själv börjar känna sig illamående. Om jag mår det minsta pyttelilla illa så blir jaså paniksgen att jag inte ens kan prata ordentligt. Jag försöker tänka att det går säkert över, blir svettig men försöker vila, vilket inte brukar så bra då jag blir så orolig så jag måste gå fram och tillbaka hemma. Men när ja väl lyckas vila/somna känns det alltid bättre sen. När nån i min familj spyr på natten är jag vaken och gråter typ hela natten och lyssnar på musik.
    Men jag blir extra nojig fr att det är natt på nått sätt.
    Ibland tänker jag lite tvärt om typ ” ja men kom då spyan! jag sk spy ner alla elaka..med min spykanon” xD och då känner man sig längre ifrån att spy på nått sätt.

  9. Sarah 30 oktober, 2007 on 03:02 Svara

    Man ska aldrig säga att någon har det värre än någon annan. Det man känner själv o upplever själv är oxå verkliga för en själv…o man mår skitkasst. Dom känslorna har man rätt till…oavsett vad någon annan säger.
    Jag förstår vad du menar med att bli panikslagen så fort man mår det minsta lilla illa. Jag blir likadan. Först så försöker ja andas in genom munnen o ut genom näsan…ordentliga andetag…sen sätter jag armarna ovanför huvudet för att få bättre syre…skulle nu inte detta hjälpa så tar ja en tablett som e mot illamående…skulle inte det heller hjälpa…då kommer paniken…o frossan o jag gråter som om mitt liv e på väg att gå i spillror. Den är verkligen hemsk…o jag önskar inte ens min värsta fiende att känna o må som man gör då.
    Jag gör det samma…o vankar fram o tillbaka i lägenheten…men de hjälper ändå inte. Inte förrän ja proppat i mig 2 tabletter till o dom börjat ge verkan kan ja slappna av. Men tiden det tar innan man kan andas ut är fruktansvärd.
    Du är inte ensam om att tycka att det är jobbigare på natten. Jag känner mig ensam o utlämnad om ja skulle må dåligt på natten. Jag är ju nu en sån person som inte vill störa folk när dom sover…men ja vill heller inte sitta o må dåligt helt själv…så man blir lite mer rädd på natten…rädd att ingen orkar hjälpa en att må bättre…eller rädd att folk ska tycka att man e jobbig o löjlig.
    Jag hoppas verkligen att du finner ditt sätt att övervinna denna hemska fobi.
    Forska så mycket du bara kan…det ger en även lite bättre självkänsla att veta att man gör så gott man kan…o gör det bästa av situationen.

  10. Elin 16 november, 2007 on 11:31 Svara

    Fan trodde inte det fanns så många som hade samma problem som jag..
    Jag är så himla rädd för å kräkas finns inge värre.. jag dör hellre än att kräkas. Äter jämt vitpeppar, speciellt på vintern. om jag åker buss så har jag på mig vantar så ja inte får bakterier på händerna, har alltid med mig handsprit och vitpeppar i väskan. Denna rädsla förstör mitt liv. Blir svårt att jobba och att åka iväg under en längre tid. fy f*n för att ha kräkfobi!!

  11. Elin 16 november, 2007 on 14:14 Svara

    Fan trodde inte det fanns så många som hade samma problem som jag..
    Jag är så himla rädd för å kräkas finns inge värre.. jag dör hellre än att kräkas. Äter jämt vitpeppar, speciellt på vintern. om jag åker buss så har jag på mig vantar så ja inte får bakterier på händerna, har alltid med mig handsprit och vitpeppar i väskan. Denna rädsla förstör mitt liv. Blir svårt att jobba och att åka iväg under en längre tid. fy f*n för att ha kräkfobi!!

  12. caroline 4 januari, 2008 on 03:27 Svara

    hej jag googlade på emetofobi och kom då in här. Jag vill bara säga att du absolut inte är ensam och att jag också lider av det något fruktansvärt. Det finns ett forum för emetofober http://www.emetofobi.se

  13. Sarah 5 februari, 2008 on 16:45 Svara

    Hej alla Emetofober…
    Efter 28 långa och skräckfyllda år…så har ja äntligen fått lite ljus i min tillvaro.
    I alla år har ja ju trott att ja va ensam om att vara rädd för att kräka o må illa…men ack så fel ja hade.
    Äntligen så ser ja hopp om en framtid.
    Fick reda på det av en slump av en annan läkare som ja egentligen inte skulle ha…att en man i Lund har hand om Emetofobiker…har inte ringt honom än…men han står först på min lista.
    Äntligen så ser ja en normal framtid…utan rädsla och oro.
    Även fast han inte kan hjälpa mig…så ser ja i alla fall lite hopp…o det betyder mycket.
    Jag hoppas allt väl till alla er där ute…som har samma problem som jag.
    Ge inte upp hoppet…

  14. Emma 16 februari, 2009 on 16:09 Svara

    Hejsan..

    NI FATTAR INTE HUR GLAD JAG ÄR JUST NU!!!! (försöker inte vara elak, menade inte så)

    JAg börjar fan gråta nu när jag läser detta!! TACK !!! Jag är såååååå jäääävla rädd för att spy. Antingen är det för att jag inte har spytt på 12 år och att jag inte kommer ihåg hur det känns eller också är det för att jag tagit efter vad alla andra säger. " det är jätteäckligt!" Men jag är knäpp, för jag har egentligen bara "bra" minnen från när jag var liten och kräktes. Men ändå är jag LIVrädd. Jag ville hellre dö än att spy. Det ha hänt att jag har skrapat mina knogar mot väggar för att få bort känslan i magen. Och det känns bättre då. Alltid mycket bättre men sen efter det har man stora sår på händerna.. Inte så bra.

    Jag vill bara få bort min fobi så snabbt som möjligt så att jag kan prova alla saker jag aldrig vågat prova innan. För min rädsla begränsat hela mitt liv.

    Men det har faktiskt hänt.. Tro det eller ej alla som har fobiin. Sista gången jag mådde illa. Och då menar jag RIKTIGT illa. Så FÖRSÖKTE jag spy. JA! Det är sant. jag mådde så dåligt att jag riktigt försökte spy. Jag stoppade ner fingrarna i halsen men jag fick inte upp något! KAN NI FATTA HUR ARG JAG BLEV!! När jag väl fick mod att spy så kommer det inget!!! Det är hemskt.!!! Men jag behöver verkligen någon att snacka med om detta.. kommer dö annars. =( behöver hjälp..

  15. Emma igen 16 februari, 2009 on 16:11 Svara

    Jag är så glad att inte vara ensam om detta hemska ..

  16. camilla 5 juni, 2009 on 18:36 Svara

    Ojoj nu vet jag att jag är ett par år sent ute att kommentera detta inlägg 😉 Men so what S

    Förjag är nämlige precis likadan! Jag får riktiga panik känslor när det börjar närma sig bla jul och när man ska vara ute och äta bland folk…usch gillar det inte alls.Visst nu har detta blivit lite bättre men ibland så smyger det liksom på mig,när vi är ute och äter ibland.

    Ville bara skriva en rad 🙂 Trodde jag var ensam om detta,men det ser jag ju att jag inte är:)

    //Camilla

  17. Mimi 10 november, 2009 on 02:21 Svara

    Jag har precis samma problem som "Emma" skriver… Jag har haft kräkfobi sålänge jag kan minnas, kan knappt gå utanför dörren för att jag får sådan panik. Det är så jävla jobbigt att ha sådant, och spceillt när alla säger att det inte är någon fara men dom förstår ju inte hur otroligt jobbigt det är att spy verkligen.

  18. Anna Nilsson 8 november, 2010 on 07:48 Svara

    Hejsan!

    Är ofta här inne och läser hos dig Lotta men jag har aldrig hittat orden för att förmedla hur stark jag tycker du är!! Och nu känner jag mig som en gnällig liten varelse som undrar om du har blivit något bättre från din rädsla för att spy? (jag vet att det måste vara det lilla i ditt liv med allt annat som varit och är allvarligare) Men jag är precis likadan som du i den rädslan och som så många andra har jag förstått av alla kommentarerna här i detta inlägget . . . jag har ätit antidepressiva och gått i terapi för min rädsla men det har inte hjälpt =( jag vet inte vad jag ska göra längre orkar liksom inte riktigt med att vara så här rädd för magsjuka hela tiden, konstant, alla timmar om dygnet . . . vågar knappt somna för tänk om man vaknar av att någon i familjen kräks . . .

  19. Sara 26 december, 2010 on 18:17 Svara

    Det är verkligen jobbigt med emotofobi. Jag fick hjälp på http://www.fobikliniken.se Det tog lite tid men det var det värt.

    Sara

  20. Cecilia Lindecrantz 20 februari, 2015 on 11:36 Svara

    Detta är ett gammalt inlägg ser jag men hoppas du mår bättre i din fobi idag. Jag har själv skrivit en bok om hur det är att leva med denna fobi så jag vet hur jobbigt du har det =(

  21. Charlotte 10 oktober, 2016 on 00:25 Svara

    Helt otroligt att läsa detta!, trodde inte ens att det fanns ett namn för denna plåga, men blir ändå ”glad” över att se att man inte är ensam!
    Jag blir fullkomligt skräckslagen så fort nån i familjen eller i min närhet nämner magont…, får en puls på 200 och känner mig helt yr 🙁 den värsta rädslan för mig är när andra är dåliga.., vill inte ens nämna ordet 🙁 vill bara springa iväg och försvinna tills allt är över.., och sen denna ständiga rädsla när barnen går i skolan, höll dem alltid hemma så fort jag hörde ngt när de gick på dagis, men det går ju inte nu :-/ hur jobbigt som helst!, känner sig ju inte som nån vidare bra mamma i dessa lägen precis… ?
    Bara önskar såå enormt mycket att jag kunde slappna av och bli av med alla dessa känslor.., finns det nån som kommit över detta och som vet vad man kan göra?, blir galen på det här snart ?

  22. Nathalie 8 december, 2016 on 21:04 Svara

    Du är absolut inte ensam! Jag har samma problem, alla tycker jag e dum i huvudet och larvig. Går vi psykolog för att få hjälp med detta då det sätter stopp i vardagen.. Alltså rädslan att skaffa fler barn för detta är extrem. Lilleman får inte va på dagis när kräksjukan går. Vill inte jobba när det går. Jag hatar det… hatar det… ibland vill jag hellre dö än att leva med denna skräck men kommer självklart inte dö men alltså det känns så det e fruktansvärt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *