VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

TIM

”Jag kommer ju dö”.

Så säger  Tim i den omtalade dokumentären jag såg i går. Så smärtsamt att se. Ett enda stort rop på hjälp. Ständiga sjukhusbesök. Giriga människor som inte ser en psykisk ohälsa och en fysisk smärta. Hur han ber om att inte bli bokad mer, men hur hans team pressar, bara ett  gig till” .

Avicci stor firad artist ses på ett sjukhus, död april 2018

Managern  som säger att Tim inte fattar värdet av pengar och hur han förstör för andra om han ställer in och att folk bara bryr sig om honom för tillfället. Så säger managern till en sjuk och deprimerad artist som tydligt markerar nej! jag klarar inte mer”.

Och när han, nyligen opererad för brusten blindarm, hög på smärtlindring och knappt ståendes, ändå begärs göra intervjuer. För hur stoppar man ett skenande tåg och en stor världsapparat?

 

Dokumentären är ett  enda stort rop på  hjälp, omgiven av människor som bara såg pengarna, såg bara Avicii men inte Tim. En känslig, sensitiv kille som bara ville göra musik men aldrig gillade det andra omkring. Som säger i filmen ”Jag hade ju allt jag kan önska mig så jag borde vara lycklig. Så säger han med 68 miljoner på banken.

 

tim bergling, avicci in the taxi very socj sfter a opration, Avicci i en atxi väldigt sjuk för att genonföra en spelning i Austalien,


avicci5

 

Ingen lyssnade. Ingen såg. Ingen agerade. Pengarna och apparaten runt Avicci var viktigare. Att leverera, att han skulle spela som lovat för utsålda arenor. En så fin själ, ömtålig och sensitiv.

Omgiven av hyenor som dunkade honom i ryggen och drack vid hans bord. Men när han vinglar ur sjukhussängen vid en scen, för att spela är det ingen av jeansförsedda i hans management som halvsitter i rummet i stora grå munkjackor, som ställer sig upp och säger ”Stopp, det här ska han inte göra”. Fy fan. Så oerhört sorgligt.När jag hörde att Tim ”Avicii Bergling hade gått bort blev jag förstås ledsen och chockad. Att vid en ålder av 28 år helt plötsligt försvinna, oavsett orsak, är en tragedi för alla men i det här fallet miljoner fans världen över.

Så jag blev ledsen, som de flesta andra. Men så såg jag den omtalade dokumentären om hans liv som gjordes nyligen. Och där stod det med ens klart vilken oerhört sorglig historia detta är, oavsett dödsorsak.

Se den på här på  SVT Play medan den ännu sänds.

Kommentera

Annons

JUST INGENTING ALLS

En sväng till Jofamas utförsäljning nere vid Nacka Strand. Ett nytt sätt att planera. Ingen bil. T bana till bussen som avgick från Slussen.

Janne visar upp höstens jackor, dessa i samarbete med King Magazine. Mockaskjorta, herr.

Höstens samarbete med Efva Attling. Väskor. Mocka, nitar. Och jackorna nedan är även hennes.

Jag gick därifrån tomhänt, utan jacka men blev väldigt kär i den här till hösten.

Tänk overzized, mycket större än den här och smala, svarta, lite korta slacks, (eller cigarettbyxor) som det hette förr.

Lennox har fått en försenad present så vi körde gocart, och så har jag fixat lite på balkongen.

En väldigt lugn helg. Jag har gått i collegebyxor hela dagarna. Min melodi.

Kommentera

Annons

TRETTIOTVÅ ÅR

Så lång tid har det gått mellan bilderna. Rhodos. Ung och naiv. Idag är jag äldre och naiv. Jag är inte speciellt steeetsmart.

Jag är på tok för godtrogen mot folk, så mycket att jag låt mig blåsas på en väldigt stor summa pengar av någon som stod mig nära.

Men jag tror på karma, både för den personen och för mig men jag kommer aldrig förlåta.

Jag har aldrig varit speciellt uträknande och förstår inte att människor är det ibland, det är min akilleshäl. Nåja. Det finns något fint i att alltid tro gott om andra.

unnamed-19

Idag har jag varit på Jofamas utförsäljning men kom därifrån tomhänt. Och nu väntar läxor och middag med Lennox. Det är vårfest på restaurang Checa men jag vet inte om jag hinner.

Kommentera

Annons

LÄNGTAN

img_0604.jpg

Tack för era fina kommentarer och tankar kring varannanveckas livet. Det känns bra på något vis att inte vara ensam i de här tankarna. Men ingen verkar prata så mycket om det. Det finns poddar och böcker som lovsjunger det nya, härliga livet där man ena veckan kan göra precis vad man vill och andra vara mamma.

Jag önskar att jag vore där. Och jag ÄR ju där men inte mentalt. Jag sätter bara den ena foten framför varandra och gört för jag ska och borde. Men mentalt har jag knappt kommit någonstans.

img_0607.jpg

Och vi måste separera det här. Det har alltså ingenting att göra med Threst, att det är någon sorg över oss eller att jag blivit lämnad. För så är det inte. En sorg över att inte kunna hålla ihop en familj, med allt vad det innebär för ett barn. Ja, absolut. Men Threst och jag var och är  helt färdiga med varandra.

img_0605.jpg

Nu börjar jag längta efter uteplats. Fan att jag inte vara kan vara nöjd i det jag har. Men hela min kropp skriker efter en öppen dörr, utemöbler, en grill, stora krukor med planterade blommor, trädäck.

Det första jag kommer göra OM och NÄR och VAD nu det här arvet kommer ge. Är att köpa ett hus/radhus/lägenhet med uteplats.

img_0602.jpg

Kommentera (3)

Annons

VÄNNERNA

Mina förutsättningar på jobbet har ändrats rejält se senaste två åren. Tidigare hade jag fria abetstider. Eller, fria och fria, det var väl att ta i men jag fick inget OB när jag gjorde mina vimmel oavsett om det var röda helgdagar eller inte. Istället fick jag styra själv över mina tider, överenskommet att jag jobbade min arbetstid och lämnade mina uppifter enligt överenskommelse.

Det var fantastiska år. Lennox lämnades på dagis vid 9.30 och gick korta dagar, jag gick iväg på vimmel på vissa kvällar vid 19. Nu är det inte så. Jag jobbar nellan 8-16 och sitter ofta kvar till senare de veckor jag inte har barn. Tiderna är helt annorlunda och jag fattar att det styps till.

Man får vara tacksam för det man haft. Istället uträttar jag allt på luncherna några gånger i veckan. Oftast skiter jag i lunch. Köttar bara på. Men igår träffade jag Shatilla på en lunch. Längesedan. Barn och jobb krånglar till det.

Vid 17 gick jag till nyöppnade Eataley, gamla Röda Kvarn-biografen på Biblioteksgatan. Otroligt tjusigt och coolt. Ett italienskt koncept som finns i bland annat USA. Olika restauranger, flera delis, fik, och överallt en väldigt osvensk stämning, internationellt.

Detär nästan två månaders väntetid på ett bord, skrattade mina kollegor innan jag gick men antar att det är helger. Micaela och jag fick bord och 70 minuter på oss att äta. Varsin carpaccio, en öl till mig och alkoholfritt till henne som körde.

Sedan tog vi kaffe och efterätt en trapp upp. Pannacotta och en latte. Och härligt att ses. Det blir så sällan bara. Micaela körde hem mig och jag satte mig och gjorde ett utkast till ett samarbete, tog en kaffe och somnade runt 24. De här barnfria veckorna. Sällan hemma förrän 20-21 på kvällarna.

I morgon kommer Lennox. Längtar. Ibland blir längtan väldigt jobbig och påtaglig. Som en slägga i huvudet., Boom, säger det och så gråter jag en skvätt. Mest för att jag fortfarande, efter nästan tre år inte kan acceptera att jag inte lever med honom, delar hans liv.

Jag försöker, det gör jag men det gör så fruktansvärt ont, skär igenom hela kroppen när den där släggan kommer.  Ibland undrar jag varför inte jag, som de flesta ensamstående inte bara kan gilla läget och gå vidare? Eller är det så att ni känner som mig, fast man inte pratar om det?

 

Just det. Jofama har sin årliga utförsäljning i helgen. Missa inte det för sjutton.

Kommentera (5)