VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

BRÖST, FÖRLOSSNINGAR OCH LITE ALLMÄNT GNÄLL

Ni går väl på era mammografier? De räddar liv.I Idag var det min tur 15:20 på Bröstcentrum. Jag tycker det är helt fantastisk att vi gratis i Sverige regelbundet kan upptäcka en cancerform som drabbar så många kvinnor. Helt otroligt, det måste jag faktisk säga.

Det tog fem minuter, gjorde inte et dugg ont men jag fick inte ta några bilder. Sköterskan förbjöd mig att ta bilder. Jag blev lite förvånad. Det ligger ju i deras intresse att fler gå på sina kallelser. Men så frågade hon sin chef och jag kunde få ta en bild och påminna er.

Sedan vidare till PR-byrån Juno. Där samlades Läkarmissionen med influncer för att berätta om den viktiga Mors dags -kampanjen. Jag berättade om vår resa till Nkinga och Nina Campioni om sin podd ”Vattnet går”. Och så åt vi goda hamburgare och drack bubbel till.

Unknown-10

Har du inte köpt någon Mors dag-present är det ju ett supertips. Att  ge bort en sängplats så man kan få föda på sjukhus. Jag vet att jag tjatar om det men jag tycker på riktigt att det är en sådan underbar present att ge bort, livet själv. Swisha enkelt 150 kronor till 90 00 217 eller gå in på den här länken.

Det är väldigt mysigt på Juno. Varmt och ombonat med sittpuffar, mässing och blommigt.

Hanna och Eva från Läkarmissionen hade fixat färsk frukt också, och så berättade de lite kort om projektet.

 

 

Unknown-11

Foto Anna Ledin Wirén

Jag hann ta en kort solstund mellan brösteriet och Läkarmissionsprat. Det händer aldrig. Jag upplever att stressen blir värre och jag funderar mycket på hur jag ska hantera det.

Om det är knas med mig och att jag inte kan prioritera, att jag är dålig på det, och att det gör att jag inte hinner eller om det helt frankt  inte är rimligt och genomförbart på en lagom nivå längre.

Alla dessa saker jag inte hinner. Människor som jag måste återkomma till på telefonen, mail, båda privata och jobbmässiga som släpar, oron över att jag inte hinner hitta några Lotta möter gäster, som måste bunkras och göras innan semestern, flera måste ligga klara på lager liksom. Arvet stressar mig, jag har ingen kontroll, hör ingenting hur det går, det är en inre stress.

Min revisor begär underlag på fakturor, måste ringa och begära dem. Texter ska lämnas till ständiga deadlines, semester planeras och jag saknar mig. Saknar den där glada Lotta som njöt av livet och var glad. Det är inget kul längre på något vis. Tempot är för högt. Både privat och på arbetet.

Unknown-12

Nina och Valerie

Jag blir arg och irriterad på folk som skrattar för högt på T banan eller inte kan flytta sig fort nog, jag muttrar och fräser när folk planlöst bara går för sakta, herregud, man kan väl inte bara flanera runt, man ska väl ta sig från punkt A till punkt B, helst på kortast möjliga tid? och jag bara rusar fram som ett snälltåg, lyfter sällan blicken och faktisk andas, upplever, njuter. Nu fick jag gnälla av mig lite.

Tack.

Kommentera (5)

Annons

MORS DAG-GE BORT EN FÖRLOSSNING

När jag och Jonathan var i Tanzania intervjuade vi kvinnor på förlossningen. En del av vårt uppdrag var bland annat att göra kampanjfilmer inför Mors Dag på söndag 27 maj.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här med att föda i trygghet på ett sjukhus, bland utbildad personal.

Så många barn förlorar sina mammor vid komplicerade förlossningar hemma i hyddan och framför allt om man är ung och behöver stödet mentalt.

Vi var med vid flera förlossningar på Nkinga och när vi träffade de unga läkarstudenterna Sabina och  Angelina ville vi höra deras känslor.

Vi vi bad dem placera sina stolar på sjukhusområdet en väldigt tidig morgon då det var fint ljus. De har varit här några månader. Det blev en fin film tycker jag när de pratar rakt in i kameran. Jonathan är duktig.

För 150 kronor kan du faktisk, bokstavligen köpa en förlossning, säkra en sängplats. Kan inte tänka mig en mer medsysterlig Mors Dags present. Enkelt swishar du till 90 00 217. Eller klickar på länken här. 

Tack.

Filmen vi gjorde i Kongo: Panzisjukhuset

Kommentera

Annons

PRINSEN OCH HELA KUNGARIKET

img_1397.jpg

Bröllop och jag tittar med ett halv öga. Är ju inte romantikens moder direkt utan att lägga någon värdering i det. Jag gillar dock att färgade, frånskilda Meghan Markle blir den första kungligheten med afroamerikanskt påbrå.

Modern, Doria Ragland, härstammar från slavar som slet på bomullsplantagerna i Georgia och att  se att det skitnödiga brittiska kungahuset har moderniserats känns hoppfullt, Även huset Windsor är mänskligt.

Även uppfriskande att tidningen The Guardian inte valde genusfällan. Bihanget är Clooney. För en gångs skull. Ett fint och enkelt bröllop om man tar i beaktelse att det trots  allt var kungligt med allt vad det innebär.

Klänningen var fin. Superenkel. Make upen otroligt naturligt. Lite mascara på fransarna och nudefärgade läppar. Sedan fattar man ju att någon slitit i timmar med att sminka fram  det där naturliga med transparent bas och ljuv look.

Nu kommer vi se den överallt det närmsta året.

Amal Clooney har bland annat varit med och skrivit förord i den här boken som jag fick hem nyligen.

Älskar även looken på brudnäbben bakom Meghan. Ser ni vem han är lik?…Skådisen från ”Ensam hemma” , Macaulay Culkin.

Jag och Threst var och tittade på Lennox match i värmen. Sedan åkte han vidare till sitt och jag och Lennox handlade middagsmat, kom hem vid 17:30 och sedan kom  Leon och sov över. Mysigt.

Jag kikade lite på det här radhuset i Högdalen. Men tycker det är lite litet. Det jag gillade var uteplatsen oh gräsplätten. Och att det bara är två stationer från där jag bor nu. Men måste renovera, slå ut vägg och göra ett större sovrum, två istället för tre. Det är samma kvadrat jag har nu här. Nej. Men skulle ha råd med det tror jag.

Sedan är det rätt tråkig tegelfasad, platt, och höghus bakom. Sjukt petig, Jag vet. Men i mitt nästa boende ska jag bo, förmodligen tills man får bära ut mig i en kista och jag tänker aldrig mer vara osäker.

Kika vad du tycker:

Kommentera (1)

Annons

FAIZA * 6

Igår kom Faiza på middag. Vi är inga gamla vänner. Jag vet egentligen inte hur jag lärt känna Faiza men hon upphör aldrig att fascinera mig.

vi skrattade och grät, i åtta timmar. Faizas liv skulle kunna bli en bok, urstark. Blev skickad ensam som 10-åring i ett plan till Norge från Somalia i väntan på en mamma som aldrig kom.

Faiza är ensamstående med två barn, lite yngre än Lennox. Hon lever varannanveckas liv i en trea i stan och jobbar som tolk vid i olika sammanhang.

Vi ses för sällan. Har inte samma veckor vilket gör det lite meckigare. Sedan försvann hon i natten och lämnade en doft av klokhet och inspiration efter sig.

Kommentera

Annons

EN NY MAMMA

Glass

Jag vill gärna bemöta den här braiga kommentaren jag fick. Som vanligt väcker det mycket känslor, barn, uttryckt längtan, separation och martyrskap. En bra, öppen och  nyfiken fråga:

Jag har svårt att förstå att man inte kunde förutse denna saknad och att man inte varit beredd på sorgen? Präglar det hela ens liv så behöver man söka hjälp eller så hade man fått bita i det sura äpplet och aldrig separerat.

Jag är helt övertygad om att barn mår bättre med två lyckliga separerade föräldrar än med olyckliga föräldrar som håller ihop av fel anledning.

Generellt och inte riktat mot Lotta, undrar jag vad som hände med jämlikheten då största lyckan som kvinna, är att få ha sitt barn på heltid.

Är det inte detta tidigare generationer har slagits mot? Tar inte männen ansvar så får de skit för det och delar man på ansvaret går mamman sönder av sorg.

Som sagt, stackars barn som först ska dela sin tid mellan föräldrarna och därtill ska bryta sig loss med än mindre tid över till föräldrarna.

Fostra barn till älskade självständiga individer, ångestbelägg dem inte med ständigt dåligt samvete.

Min mor har alltid varit mitt dåliga samvete, men på vägen har jag insett att hon får hållas ansvarig för sina val i livet.”

40

Intressant resonerat. I mitt fall upplever jag inte att Lennox lider av den här saknaden. Den är aldrig uttalad till honom, jag skulle aldrig belasta honom alls men den.

Det är klart att jag säger att jag saknar honom , men det är inga dramer eller stora gester. Han ska inte ansvara över mig eller ”bära” mitt längt.

I Threst och mitt fall var skilsmässan ett  beslut som togs av båda.

Vi hade pratat om att gå skilda vägar ett tag, kämpat på, så ingen lämnade den andre, det finns ingen som sitter och gråter och känner sig ”lämnad”. Ett gemensamt beslut som vi ofta sagt till Lennox.

Fokus 9

Jag vill att han ska vara hos sin pappa såklart. Han behöver oss båda och i mitt fall tror jag dels att det är en sorgeprocess, blandad med annat.

Jag har i hela hans liv varit behövd, livet har kretsat mycket kring barn, som det gör när de är mindre.

Nu börjar han bli självständig, han slinker ur mitt grepp, precis som det SKA vara och min roll som mamma har förändrats.

Småbarnsåren är förbi, en ny era tar över och det finns en långsam sorg i det där, att aldrig mer ha ett litet barn, på det sättet.

Lennox puss loppan

Och nej. Att förutse eller vara beredd på sorgen är naturligvis helt omöjligt att göra och att säga att man får bita i det sura äpplet om om man nu valt att separera, tycker jag är hårt. Man måste få gå skilda vägar och man måste få sörja det som skulle varit.

Var sak har sin tid. Småbarntiden är över, min roll ändrad, parad med byggandet av ett nytt liv med nya relationer, nytt sätt att se på sig själv.

Allt ihoplindat i det som kallas Livet.

skara 1

Kommentera (3)