VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Igår, för ett år sedan

Idag blir våra tvillingar 6 månader gamla. Det känns så overkligt, på ett sätt känns det som att dom alltid har funnits här med oss och på ett annat vis känns det som de nyss föddes och tiden bara har gått allt för snabbt. Och tänk så snabbt man glömmer allt! De tre första månaderna med våra tvillingar, ja den tiden är lite dimmig – vi hade skrikkalas nästan varje kväll, de hade så ont i magen så de bara vred sig. Då vår Julia var 3 månader konstateras komjölksallergi så man fattar ju nu varför hon betedde sig som hon gjorde under de första månaderna. Stackarn! Men det jag skulle komma till, efter de tre första intensiva månaderna blev tvillingarna allt mer nöjda med tillvaron, matningarna blev färre och sovtiden nattetid förlängdes – och de hänger glatt med samtidigt som storasyster ska underhållas. Det finns många fördelar att ha ett syskon från tidigare, så för att nämna en nu så är det ju att när storasyster dansar, sjunger eller visar sina färglada legoklossar, ja då är livet lite extra festligt för de små. De är nämligen ganska lätt underhållade. Tacksamt på alla sätt och vis.

Igår då, för ett år sedan. Den dagen var jag på väg till mödrapolikliniken för första ultraljudet i v12. Jag plussade redan kring v5 så vi hade ju vetat om det en tid att vi skulle få ett syskon. Så igår då, för ett år sedan var det extra spännande och jag minns hur nervös jag var påväg dit. Jag var också lite ängslig, jag hoppades att allt var okej och att det lilla hjärtat slog fint som det skulle.

Hade jag vetat då vad jag visste en timme senare hade jag nog bokat ultraljud en dag då den blivande pappan var ledig, eller tagit med mamma. Vi hade förstås hållit graviditeten hemlig, så inte ens mamma visste om att hon skulle bli mormor igen. Jag är lite nojig med att ta ut något i förväg så kändes bäst att vänta med nyheten tills efter v12 då risken för missfall är lägre.

Minns den dagen så bra, jag låg där på britsen och såg direkt att det var nåt litet där som bultade. Vilken lättnad! Efter ett tag säger BM något som gör att jag nästan flyger upp och av britsen. Alltså vet du, där är två små hjärtan som slår! Hon är aningen osäker, men jo visst är där två. Ser du? Hon hämtat en annan sköterska och gynekolog för att konstatera att det rör sig om en geminigraviditet. Jag bryter ut i panik, gråten kommer upp i halsen, tårarna rinner. Jag skakar, känner mig rädd, vilsen men också överrumplad. Det är blandade känslor och jag minns ingenting av vad BM säger efter detta.

Uppståndelsen på avdelningen, det kommer nya människor in om vartannat, gratulerar och är glada. Bm säger att det är hennes första geminigraviditet och att hon inte förstår hur man registrerar ett till foster där på skärmen. Det ska ju mätas nacksvullnad med mera.

Där ligger jag i en pöl av tårar och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är många tankar som snurrar på, jag tänker det här ju så typiskt att det ska drabba mig, nu måste vi flytta till en större bostad, skaffa större bil och hur ska det gå med vår lilla 1 åring hemma. Hon som är liten och behöver sin mamma själv. Det kändes så overkligt och inte kunde jag förstå det fören flera månader framåt.

Jag fick kletet av dopplergelen på magen borttorkat, några bilder i handen. Bm frågar om jag är okej och om jag behöver prata med nån. Jag säger jag är okej fast jag egentligen bara vill springa ut, låsa in mig och låta allt bara rinna av mig. Jag tackar för mig, går mot toaletten, gråter en skvätt innan jag samlat mig och går ner mot aulan men inte går jag långt före allt känns tungt och tårarna rinner. Jag kommer till bilen och sitter där en lång stund innan jag kan köra vidare. Jag skakar av vad jag gråter, hyperventilerar, får inte luft. 20 minuter senare sitter jag och äter lunch för mig själv, pizza med 5 fyllningar och googlar tvillingar, tvillinggraviditet, tvillingförlossning.

Min man, min klippa, mitt allt. Han jobbar som kartläggare/lantmätare och jobbar minst 10timmar per dag. Han har ett resande arbete runtom i landet och åker måndag morgon och kommer hem fredag kväll. Istället har vi förmånen att ha hem honom 9 dagar i streck en gång per månad. Denna dag befann han sig i södra Finland och jag visste att jag inte kunde ringa honom innan kl 20. Då borde han vara på hotellet igen. Det kändes också tungt att man inte kunde ringa och söka tröst hos någon, jag ville ju att han skulle få veta det först.

 

Så jag hämtar dottern från dagis och åker hem och hoppas att ingen ringer eller besöker oss nu. Den värsta chocken har lagt sig men känner jag behöver mera tid för att samla mig. Då klockan blir mot 8 ringer jag den blivande trebarnspappan och berättar. Han tror jag skämtar. Meningen upprepas typ 20 gånger. Jag förstår honom helt, jag fattar det knappt själv.

Nu när de är här känns allt helt rätt och vår familj känns komplett. Jag önskar jag kunde gå tillbaka till den dagen för ett år sedan,  ge mig själv en stor kram och säga att detta fixar du, det här kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra. För det har det ju gjort och vi är så tacksamma för att ha tvillingarna i våra liv.

Det är verkligen en gåva att få tvillingar, trots det är reaktionerna utifrån sällan positiva. Det gäller att kunna blunda för dem kommentaterna och kämpa vidare. Jag önskar ju förstås att folk hade kunnat ge mera stöttande kommentarer, det är ju trots allt ganska uppenbart att det blir mera jobb med två bebisar så tell me something I dont know istället, lite pepp tack ?

 

Allt det dubbla jobbet är ändå värt allt när det kommer till kritan, allt som två bebisar ger. Kärleken mellan två syskon kan inte döljas, en stödpelare vid sin sida för alltid. Och kärleken en storasyster har för sina småsyskon. Helt fantastiskt, helt underbart och vackert. Älskade familj ?

 

20181108_223300

IMG-20171107-WA0000

Kommentera

Hej världen!

Nu är jag alltså här! Jag har inte haft blogg sen jag var 18 år så förlåt på förhand för det tar nog ett tag för mig innan jag lärt mig hur detta går till men orsaken till att jag börjar blogga är att mina erfarenheter angående tvillinggraviditet och framförallt livet med att ha ett syskon från tidigare förhoppningsvis ska hjälpa någon annan blivande tvillingmamma därute. Jag ska försöka mig på att göra bloggen jag själv sökte efter den dagen jag låg på britsen och fick veta att i min mage slog två små hjärtan samtidigt som jag redan var mamma åt en liten 1-åring.

 

Tyvärr kan jag inte garantera att inläggen blir regelbundna men ska försöka så gott jag kan. Livet kan komma emot eftersom jag i veckorna oftast är ensam med mina tre barn då vår pappa jobbar runtom i landet och är hemma endast över veckosluten. Vi har istället fördelen att ha honom hemma en hel vecka per månad så då kan jag tänka mig att de flesta inläggen blir publicerade. Min man och jag har beslutat att inte publicera bilder av våra små på webben så jag hoppas ni orkar följa med oss här ändå.

 

Kommentera gärna om det är något särskilt ni vill läsa om. Jag ska försöka mig på en presentation i nästa inlägg med mera ingående information om mig och min familj.

Kommentera (1)

    För att få de senaste uppdateringarna