Igår morse vaknade jag lite på sniskan. Astrid och David klev upp men jag kunde inte somna om, suck. Jag var nog lite spänd eftersom jag skulle in till stan och göra slingor och klippa mig, lite nervös sådär. Jag var lite sur också eftersom frissan nån dag tidigare hade ringt och senarelagt tiden från 9 till 11, suck.

Vi hade kvällen innan bestämt att vi skulle lösa melodikrysset så jag traskade ner till köket runt nio och möts av ”ska du inte ta en dusch innan frukost?”. Men hallå liksom, sen när brukar jag vilja duscha innan mat? D undrade även om det inte skulle bli lite stressigt att lösa krysset när jag skulle iväg, men jag nekade och sade att det var ju två timmar kvar.

En bit in i krysset kommer D på att vi egentligen skulle ha löst krysset utan han därför hade knäppt på gasolvärmaren. Men vad onödigt sa jag, gå genast och stäng av den, vilket slöseri liksom. Äsch sa D, det är lika bra att det tar slut så vi kan byta ut den inför semesterresorna med husbilen. Men ååååå vilket slöseriiii säger jag, ännu lite mer sur och grinig av någon anledning.

Plötsligt säger han däremot att ”kan inte du gå och stänga av gasolen”. Gissa min reaktion på detta. När han efter en liten stund säger det igen så klampr jag iväg mot altanen för att stänga av skiten ch slippa slösa.

Döm om min förvåning när hela altanen är full med älskade vänner. Dom hade kommit för att kidnappa mig, lurisar!

Efter en något chockartad packning så åkte vi iväg mot hemlig ort. Det var Mackmyra stall som var destinationen och några timmar på islandshästryggen gjorde mig till en störtlycklig människa kan jag säga. Hästar Mot kvällningen åkte vi in till stan för middag på Berggrenska gården. Här lämnade Ida oss för vi var alla överens om att en tremånaders Elton inte hade på berggrenska att göra. God mat och lite cider, en drink såklart senare så var vi redo att dra vidare. Ett besök på Söderhielmska sedan ner mot Heartbreak för att skaka rumpan. Och my god vad jag skakade rumpan. Sjukt roligt! Dock vr det tydligen bara jag som tyckte att dansgolvet var the place to be men mina kära vänner stod mig bi i allehanda danser.

När vi inte orkade skaka mera drog vi till söder och matade mig med kebabtallrik, typ.

David hade sagt att om jag var hemma innan tre så var vi allihop gamla. Tio i tre stövlade jag in hemma, så ja, tyvärr vi är gamla.

Kram på er alla som var med på denna dag som jag trodde jag skulle slippa, fast såhär i efterhand vill jag verkligen inte slippa den!