Idag tyckte jag att det var dags. Det fanns liksom inte en enda ursäkt som kunde få mig att slippa. Det var dags att skippa bilen och istället cykla till jobbet. Jag tog mig mina snabbaste kläder, min nya hjälm och hoppade upp på min svarta, snabba springare.
Just ja, jag har ju inte ens talat om det. Att jag skaffat mig en SUPERsnabb cykel. Eller ja ni vet, den hade kunnat vara snabb om jag bara hade orkat trampa tillräckligt snabbt. Cirka 20 år efter att min dröm om ett bockstyre aldrig besannades utan jag fick stå och dregla över Bållans fina rosa/vita cykel med det grymt coola böjda styret så har jag alltså köpt mig en alldeles egen. Så grymt tuff jag känner mig. Eller ja ni vet, jag hade kunna känna mig tuff och snabb om jag bara hade orkat.
Som ni kanske förstår så kändes det inte så himla bra. Jag cyklade på hemvägen för någon vecka sedan och det kändes kanske något bättre men det går saaaakta. Inte så konstigt kanske men jag blir ändå irriterad.
Hur som helst. Träningen för nio (!) mil på mountainbike är påbörjad har jag bestämt. Cirka 9 månader försent eller nåt.
