Idag var vår andra dag på dagis… ursäkta mig, förskolan. För att förenkla för mig, och antagligen reta upp några dagisfröknar, oups förskolepedagoger, så tänker jag hädanefter skriva dagis och fröken. Om någon vill lämna in protest mot detta så gör gärna det för jag har ännu inte fattat vad som är så noga med att försöka lära barnen säga förskolepedagogen istället för fröken. Jag försökte få Astrid att säga förskolan igår men ni kan ju gissa hur det gick i konkurens med att säga dagis.
Idag var det bara jag som var med. Igår var väl mer en informationsträff så då var vi båda med.
Inomhus är A blyg och lite osäker till en början och även om hon efter ett tag ger fröken lite inbjudan till lek så håller hon hela tiden stenkoll på vart någon av mig och D är. Vi var inne idag cirka en timme medan de andra barnen var ute, så att hon ska få lära känna lokalerna och allt som finns där litegrann i lugn och ro.
Sen gick vi ut, och oj vilken skillnad på barn det blir. Ute är hon totalt orädd och oblyg. Då var jag inte lika viktig längre. Det var såklart skönt att se att det går bra men aj vad det sticker i mammahjärtat när man ser sitt stora barn springa omkring med de andra, sparka boll, slåss om spadar, och sånt som hör dagislivet till, utan att ens för en sekund titta upp och undra vart mamma tagit vägen. Helt naturligt jag vet, men det har varit ens vardag så länge nu att det är jobbigt när en sån sak förändras. Jag vet såklart att jag inte är mindra viktig för henne. Men jag tror ni vet exakt hur jag menar. Den illa tjejen får nu ett eget liv, en egen vardag, där bara hon i familjen vet vad som händer.
Vi lägger nu en sån stor del av hennes liv i händerna på pedagogerna att jag ibland vet varken ut eller in. Usch. Jag hoppas på vår underbara dagmamma här på gatan.