den nya vardagen

Snart är vi ute på andra sidan… hoppas vi

Natten till igår var det Astrids tur att använda bunken som stått bredvid sängen sen i lördags., bara utifall sådär. Då hon i stort sett har emetofobi (fobi för att kräkas enkelt beskrivet) så var paniken ett faktum. Som tur var verkar det som att det blir enda gången. I går var hon en liten genomskinlig hög som låg i samma ställning i soffan hela dagen, livrädd för att behöva kräkas igen.

Nils har idag blivit stabilare i magen så han kan vi nog säga är 100% nu. Äter ju sällan speciellt bra men nu vill han åtminstone ha när man erbjuder något. Astrid har ätit en halv rostad macka och druckit någon mun äppeljuice så jag får väl vara nöjd.

Nu håller jag tummarna för att jag och David ska hålla oss ifrån den här skiten så att det inte blir ännu mer utdraget. På måndag MÅSTE barnen till förskolan annars kommer dom riva hela huset tror jag. Nu får det vara slut.

Astrid skjutsar Nils på sparken.

I tisdags var vi ute en sväng på eftermiddagen. Det gjorde oss alla gott kan jag säga. Även om Nils ville mycket mer än han orkade.

 

Lilla sjuklingen

Den minsta magen i familjen är fortfarande väldigt ostabil så det verkar bli en veckolång vab-härva. Hög feber lördag och söndag men igår och idag har han varit mycket piggare. Dock är det nästan omöjligt att få i honom något. Några Nils-nävar makaroner vid dagens middag var en stor win.

Det är så jobbigt att se honom såhär. Han är en tunnis i vanliga fall men efter fyra dagar utan mat är han ett genomskinligt sträck.

Imorse ringde vi till barnmottagningen för att höra lite hur dom tycker. Han har haft några syresättningsdippar när vi kollat här hemma men det var inget som oroade vår läkare så då känner vi oss lugnare också.

Vi pusslar så gott vi kan med vab. Båda vill vara hemma men ingen vill vara borta från jobbet egentligen. Jag som precis börjat på nytt och David som är inne på sluttampen med allt som det innebär. Nåja, snart är det helg igen så nya tag nästa vecka. Den som har det tråkigast är stackars Astrid som längtar efter kompisarna på föris.

Glad sjukling.

Glad och nöjd trots feber och illamående, gullunge!

Så, vi möts igen

20160213_115110-1

Min gamla trotjänare Vitpepparkorn.  Om det fungerar tvistar de lärde. Jag kan bara basera min åsikt på egna empiriska studier. Varje gång jag tagit Vitpepparkorn, typ en näve, precis efter att nåt av barnen har kräkts så har jag klarat mig. Jag är såklart övertygad om att jag ska bli sjuk varje gång.

Så även den här gången. Misstankarna började växa att något var på tok när han vägrade frukost, trotsig jättego smoothie. Vi fick använda tvång och muta för att få i honom medicinen.

Inte heller ville han ha amerikanska pannkakor till lunch. Istället vill han bara sitta i knät och höll på att somna sittande. Istället la jag ner honom på kudden. Jag tror att han hann sova 10 minuter innan den kom. Första kräkan.

Nu avvaktar vi. Astrid och David var på väg ut för lite ärenden och jag tackar nåt högre stående att vi inte åkte till Bomhus backen som var min plan.

Nils i magsjuketrans.

Nu ligger han och stirrar in i ryggstödet.

 

Uppdatering på Hjärtefronten

Nils i pulkabacken

Glädjen går inte att ta miste på. ”Igen igen igen”.

Det var väldigt länge sedan nu som jag skrev något om Nils och hur det är med honom.

I slutet av oktober var vi på besök i Göteborg. Det dröjde länge innan vi fick något resultat och ringde och tjatade litegrann på dom där nere för att få reda på något. Oron ligger i kroppen hela tiden, ovissheten är väl på många sätt det värsta.

När vi fick kontakt med läkaren på sjukhuset så hade han väl inte så där jätteglada besked. Båda klaffarna läcker mer än dom kunnat se på ultraljud. Resultatet från magnetröntgen visar att en operation kan bli aktuell inom en hyfsat överskådlig framtid. Han pratade om kanske nån gång nästa år, när vi pratade i november.

Vi fick komma och träffa vår läkare här i Gävle i början av januari. Då hade vi i mellandagarna fått ett brev från densamme om att Nils skulle börja med medicin och information om att den var utskriven och hur vi skulle gå tillväga.

Han har nu ätit medicinen Enalapril, en ACE-hämmare, i 1,5 månad nu och än så länge går det bra. Vi blandar ut den i havremjölk eller äppeljuice om det finns misstanke om att han inte kommer få i sig ett glas mjölk, juice går alltid i.

Men hur mår han då? Han är en virvelvind kan jag väl säga. MEN, vi har börjat märka lite på honom. När han blir lite kall så blir han ordentligt kall snabbt. Hjärtat har inte det där lilla extra utan precis så att han klarar sig. Detta gör att vi klär på honom mer än ordentligt när han ska vara ute och har sagt till förskolepersonalen hur viktigt det är, vilket dom såklart tar på allvar.

Men orken och energin är det absolut inget fel på än så länge. Han yr omkring och även om vi även kan märka att han blir väldigt varm och svettig snabbt så är det inget som stör honom, han ångar på. Busar, hoppar och är allmänt galen.

Här kan du läsa om Nils hjärtfel. Vill du läsa mer om vår resa med Nils så kan jag tipsa om antingen kategorin Nils eller taggen Hjärtebarn och läsa bakåt i tiden.

Fredagsgympa

Fredagsgympa hos familjen Eriksson.

Bibliotekspremiär för den minsta

Idag var original planen att åka iväg och åka skridskor. Den planen började slira (hehe) redan igår kväll och när det imorse var 5 plusgrader och regn så strök vi det. Istället bestämde jag och Astrid att vi skulle till biblioteket. Det var längesedan vi var där och för Nils skulle det bli första gången.

Eftersom det även fanns lite leksaker och en liten borg som används för teater så var inte böckerna särskilt intressant. Men det var en trevlig stund och vi fick med oss lite böcker hem att läsa på kvällarna några veckor framöver.

Nils och Astrid på "bibblan"

Astrid kör dockteater medan Nils hittade ett litet krypin där han satt och läste en bok, still i säkert 15 sekunder.

Efter den kulturella laddningen gick vi till det nyaste Waynes och tog oss en fika. Jag och Astrid läste några av böckerna och Nils härjade runt omkring oss. Våran pappa som hatar att gå på café satt mest och höll ut i väntan på att vi skulle vilja åka hem igen. Men vi höll honom på halster. Själv njöt jag av att barnen tyckte det var roligt och mysigt, det blev inte det minsta kaotiskt ens skulle jag vilja sträcka mig till. Härligt!

Imorgon kommer det ett inlägg med lite uppdatering om hur det är med Nils nu för tiden.