Khalid och jag
Khalid var på ambassaden för första gången idag. De hade en kort intervju med honom och bad honom komplettera med en del papper från mig, bl.a. ett nytt personbevis (som jag naturligtvis helt hade glömt bort. Typiskt eftersom jag tjatat så på honom att inte själv glömma en enda sak), kopior på mitt ID-kort och bevis på vårt förhållande i stil med post som är adresserade till honom på min adress och foton där vi båda är med. Posten kommer bli svårt eftersom han fick allt sånt i Sverige och sedan blev av med det men några foton från Sudan, Sverige och Egypten ska gå att ordna. Har ju en del tidningsartiklar med foton på oss också som kanske kan komma till användning.
Så nu gäller det att leta upp alla gamla foton från släktmiddagar och högtider. Det hade varit betydligt lättare om min förra dator inte helt plötsligt hade pajat. Jag har hundratals foton där som jag inte kommer åt för tillfället – och hinner förmodligen inte lämna in den och få den fixad i tid heller. Istället har jag ägnat kvällen åt att ringa runt till släktingar och bett dem – vänligt men bestämt – att kolla igenom sina foton och skicka de på mig och Khalid till mig.
Kommentera
Imorgon har Khalid äntligen tid på ambassaden i Khartoum för att lämna in sina ansökningspapper för uppehållstillstånd. Vi har väntat i fem månader på den tiden – bara för att få lämna in pappren, så jag kan lätt konstatera att jag är nervös. Vi vet inte än om de kommer klämma in intervjun samtidigt för det hade personen som svarade i telefon inte en aning om. Om intervjun inte blir av imorgon så kan det lätt hända att vi får vänta i ytterligare X antal månader för att få en tid.
Vi ansöker förstås om förtur eftersom man kan ha rätt till det när den ena parten är gravid, men det är långt ifrån säkert att vi kommer få förtur. Om vi ändå skulle få det så säger åtminstone Migrationsverket att det vanligtvis tar 1-2 månader innan han förhoppningsvis får sitt uppehållstillstånd och kan komma hit. Det skulle betyda att om de tar situationen på allvar imorgon och ger oss förtur, så kan Khalid hinna hit innan det är dags för Bönan att komma till världen. Jag hoppas inte på för mycket, men lite hopp måste man ha för att orka med allt.
Det finns inte så mycket jag kan göra inför morgondagen, förutom att påminna honom om att inte under några omständigheter missa tiden (skulle han göra det så kan han inte få en ny tid förrän någon gång i början på nästa år), ha alla nödvändiga papper utskrivna och ordentligt ifyllda och vara beredd på luriga intervjufrågor om de nu skulle ha tid till det. Och självklart att han ska ringa mig så fort allt är avklarat på ambassaden.
Ska försöka sova nu, trots att nervositeten (och Bönan) kittlar i magen. Skriver mer imorgon om hur det gick.
KommenteraNu är det exakt en månad kvar tills jag flyttar. Har bott hos min fina mamma, hennes sambo och några syskon i väntan på en hyfsad lägenhet. Jag är född och uppvuxen i en by söder om Borås och kommer nu flytta till (den lite större) grannbyn. Mitt enda krav på lägenhet var att den skulle ligga i ett tryggt område och ha en uteplats. Slutligen föll jag för en etta på 48 kvadratmeter med en liten trädgård.
Jag har det mesta i inredningsväg men gjorde mig av med soffa och köksmöbler när jag flyttade sist, så en liten soffa ska lånas av min bror i väntan på något bättre och bord och stolar ska inhandlas på loppis så att jag kan måla om dem.
Jag kommer ta över en kombivagn från mamma som min yngsta lillebror hade (han är 6 år nu) som jag tänkte piffa upp med lite nytt tyg, nya däck och roliga detaljer. En spjälsäng ska förhoppningsvis hämtas på torsdag. Mammas väninna hade en stående som jag kan få alldeles gratis. Bara den är hel så är jag nöjd eftersom jag ändå vill måla/betsa den. Resultatet kommer läggas upp här tillsammans med tips på hur man får plats med allt på liten yta och får allt att gå runt.
Går in i vecka 29 idag och Bönan vrider och vänder sig så fort jag sätter eller lägger mig ner. Det är förstås en helt underbar och obeskrivlig känsla, men jag har svårt för att njuta till fullo av graviditeten så länge jag inte vet om Khalid hinner hit innan förlossningen eller inte. Det känns som att om jag bara vet hur det blir så kan jag släppa det orosmomentet för tillfället och koncentrera mig på att planera och njuta av allt som bör njutas av.
KommenteraHej! Under länken Om Oss har jag skrivit om bakgrunden till min situation, men för att göra historien kort så har jag fixat en liten sammanställning här: