Allt är färdigt på ambassaden i Khartoum och i förra veckan fick jag hem ett kort brev från Migrationsverket som sa att vi har förtur och gav mig en kort lista på papper som jag behövde skicka in:
Så nu är allt inskickat och det finns inte så mycket mer vi kan göra än det hatfulla ”vänta och se.” Eftersom han inte kan nekas uppehållstillstånd pga. att vi väntar barn tillsammans så borde det inte ta så lång tid eftersom det inte finns något att utreda för tillfället. Det enda skulle vara om de skulle tycka att något var oklar med vår ansökan och jag måste komplettera med ytterligare handlingar eller komma dit för en intervju (vilket jag innerligt hoppas att jag slipper eftersom det är jobbigt nog att ta sig utanför dörren nu för tiden!).
Så det som förmodligen kommer hända härnäst är att de ska godkänna ansökan och producera ett kort till Khalid. Nu får man ett uppehållstillståndskort istället för en stämpel i passet när man får uppehållstillstånd. Och sist men inte minst ska resan bokas och väskor packas.
Det är skönt att allt pappersarbete verkar vara färdigt, men den eviga väntan är mindre rolig. Jag går in i vecka 38 idag (37+0) och tiden börjar rinna ut. Dels har jag bebisen att vänta på och dels Khalid. Samtidigt som jag vill att Khalid ska hinna hit i tid till förlossningen så börjar jag bli trött på graviditeten och vill att bebisen ska komma. För Khalids del är det ju bättre om jag går över tiden (vilket jag förmodligen kommer göra ändå) men jag är redo att föda redan nu. Försöker att sysselsätta mig så mycket jag kan för att få tiden att gå och inte tänka för mycket, men med den senaste veckans nya besvärligheter är det inte mycket jag orkar med rent fysiskt.
Jag mår lite bättre idag, men för ett par timmar sedan gick det neråt igen. Är jättevarm, slö och dåsig. Pratade med MVC som höll med om att jag skulle halvera dosen av Levaxin och ta nya TSH-prover om två veckor. Ska till barnmorskan på fredag och ska passa på att ta urinprov då också.
Kommentera
©redsaga
…men vi besvarar ditt samtal så snart vi kan.
Det roliga med att sitta i telefonkö i 35 minuter är att lyssna på den meningen i två snarlika versioner men med en intressant skillnad; ena gången går rösten upp i ton de sista två orden ”vi kan” och andra gången ner i ton, som om det skulle göra väntan med intressant på något sätt. Efter fem minuters lyssnande kunde jag konstatera att tonskillnaderna i meningen inte på något sätt gjorde väntan mer behaglig.
Jag ringde alltså Migrationsverket för att se om Khalids ansökan blivit registrerad än. Det hade den inte men pappren var skickade från ambassaden för en vecka sedan och kvinnan jag talade med sa att det kan dröja mellan 3-5 veckor innan posten kommer fram. Yeay. Hon sa också att det kan vara värt ett försök att be ambassaden faxa över hela ansökan till dem istället för att få processen att gå snabbare, men att det var långt ifrån alla ambassader som gjorde så.
Hon gav mig åtminstone ärendenumret så att jag kan hålla koll på processen online och rådde mig att skicka in ett personligt brev med förtursbegäran tillsammans med moderskapsintyget så fort jag ser att allt blivit registrerat hos dem. Då ska det tydligen gå ganska fort efter det; jag skickar in mina papper och slipper förhoppningsvis bli kallad på intervju så länge handläggaren inte tycker att vi behöver komplettera med information o.dyl.
Jag sov en halvtimma i natt. Jättekul. Sedan ringde tydligen klockan, men den måste jag ha stängt av, för jag vaknade 20 minuter innan jag skulle vara hos Mödrapsykologen. På med kläderna, halsade ett glas saft och haltade mig till bilen – som var täckt av is och frost. Skrapade rutorna med en plastbit som nog ska tillhöra stereon och lyckades till slut bara bli 2 minuter sen. Handlade sedan lite mat och spenderade resten av eftermiddagen i sängen utan att kunna somna ordentligt. Halvdrömde istället att jag och Khalid gifte oss här i Sverige och att allt var kaos; min mamma var utklädd till hippie, mina skor försvann och gick sedan sönder, en barndomskompis var otrevlig och trampade på min klänning. Vaknade med en spänningshuvudvärk som lamslagit mig under kvällen. Hoppas på lite sömn i natt istället.
Kommentera
Khalid, lillasyster Sara, jag och lillebror Oskar. Midsommar 2007 i Ugglarp.
Jag skrev som sagt ett långt och känslofyllt mail till ambassaden till Khartoum och hoppades på att rätt person med rätt hjärta skulle läsa det. Som tur var hade den förra sekreteraren jag pratat med slutat och förmodligen ersatts av denna ängel. Hon beklagade att vi kände att ambassaden ”brustit i handläggningen” och lovade att personligen ta emot Khalids papper, ordna en intervju så snabbt som möjligt och sedan skicka iväg papprena till Migrationsverket.
Jag gav hennes nummer till Khalid, som ringde idag och fick en tid imorgon för att lämna in hela ansökan och bli intervjuad! Tänk en sån skillnad det är på folk och folk. Hon sa visserligen också att det är osannolikt att Khalid kommer hinna hit i tid för förlossningen även om ansökan skickas med förtur, men nu har vi åtminstone ett ärende och mycket mer information än vad vi haft hittills. Det känns skönt.
En annan lösning hade varit att ansöka om ett 90-dagars visum så att Khalid kunde vara här under förlossningen och första tiden efter, men i så fall kan han inte ansöka om uppehållstillstånd samtidigt. Han hade kunnat vara här i tre månader men hade i så fall varit tvungen att resa tillbaks till Sudan för att återigen ansöka om uppehållstillstånd. Vi känner att det snarare hade gjort situationen värre; att han först fick vara här med oss och sedan vara tvungen att lämna oss på obestämd tid. Det skulle kunna ta flera månader att börja om processen – kanske upp till ett helt år, och det är det inte värt.
KommenteraEfter sista mötet med ambassaden den 6/9 sa de till Khalid att ringa igen ett par dagar senare när han hade de papper som fattades till ansökan om uppehållstillstånd. Han ringde men fick inget svar. Fortsatte att ringa resten av veckan utan resultat. Veckan därpå fick han äntligen tag på dem och fick beskedet om att ringa tillbaks ett par dagar senare, vilket han gjorde och fick samma svar igen: ring igen om ett par dagar. Samma sak har hänt om och om igen sedan dess, senast idag. När han ringde idag skulle han ringa tillbaks den 6/10. Det är så idiotiskt att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jag skrev ett emotionellt och hormonellt mail till ambassaden i Khartoum och hoppas (förmodligen förgäves) på att de ska vara förstående och hjälpsamma denna gången. Har också förberett ett brev till Migrationsverket ifall min vädjan till ambassaden inte går igenom. Det är sju veckor kvar till beräknad förlossning och jag orkar inte leva med ovissheten längre, så om det dröjer längre med ambassaden så ska jag bannimej skicka in hans ansökan själv – direkt till Migrationsverket (trots att det är fel väg att gå och att det förmodligen inte kommer hjälpa ett dugg).
Jag menar, varför skriver ambassaden på sin hemsida att man kan ansöka om förtur vid t.ex. graviditet om de inte ens har möjlighet eller lust att ta emot ansökan? Nej, nu är jag arg och besviken på byråkratin. Jag behöver ha Khalid här; inte bara för att jag älskar och saknar honom, utan för att vi ska bli en familj inom en väldigt snar framtid och jag behöver hans hjälp och stöd. Jag vill inte gå igenom det här utan honom och jag vill inte att vårt barn ska komma till världen utan att ha sin pappa där.
Kommentera
Khalid och jag
Khalid var på ambassaden för första gången idag. De hade en kort intervju med honom och bad honom komplettera med en del papper från mig, bl.a. ett nytt personbevis (som jag naturligtvis helt hade glömt bort. Typiskt eftersom jag tjatat så på honom att inte själv glömma en enda sak), kopior på mitt ID-kort och bevis på vårt förhållande i stil med post som är adresserade till honom på min adress och foton där vi båda är med. Posten kommer bli svårt eftersom han fick allt sånt i Sverige och sedan blev av med det men några foton från Sudan, Sverige och Egypten ska gå att ordna. Har ju en del tidningsartiklar med foton på oss också som kanske kan komma till användning.
Så nu gäller det att leta upp alla gamla foton från släktmiddagar och högtider. Det hade varit betydligt lättare om min förra dator inte helt plötsligt hade pajat. Jag har hundratals foton där som jag inte kommer åt för tillfället – och hinner förmodligen inte lämna in den och få den fixad i tid heller. Istället har jag ägnat kvällen åt att ringa runt till släktingar och bett dem – vänligt men bestämt – att kolla igenom sina foton och skicka de på mig och Khalid till mig.
Kommentera