Allt är färdigt på ambassaden i Khartoum och i förra veckan fick jag hem ett kort brev från Migrationsverket som sa att vi har förtur och gav mig en kort lista på papper som jag behövde skicka in:
Så nu är allt inskickat och det finns inte så mycket mer vi kan göra än det hatfulla ”vänta och se.” Eftersom han inte kan nekas uppehållstillstånd pga. att vi väntar barn tillsammans så borde det inte ta så lång tid eftersom det inte finns något att utreda för tillfället. Det enda skulle vara om de skulle tycka att något var oklar med vår ansökan och jag måste komplettera med ytterligare handlingar eller komma dit för en intervju (vilket jag innerligt hoppas att jag slipper eftersom det är jobbigt nog att ta sig utanför dörren nu för tiden!).
Så det som förmodligen kommer hända härnäst är att de ska godkänna ansökan och producera ett kort till Khalid. Nu får man ett uppehållstillståndskort istället för en stämpel i passet när man får uppehållstillstånd. Och sist men inte minst ska resan bokas och väskor packas.
Det är skönt att allt pappersarbete verkar vara färdigt, men den eviga väntan är mindre rolig. Jag går in i vecka 38 idag (37+0) och tiden börjar rinna ut. Dels har jag bebisen att vänta på och dels Khalid. Samtidigt som jag vill att Khalid ska hinna hit i tid till förlossningen så börjar jag bli trött på graviditeten och vill att bebisen ska komma. För Khalids del är det ju bättre om jag går över tiden (vilket jag förmodligen kommer göra ändå) men jag är redo att föda redan nu. Försöker att sysselsätta mig så mycket jag kan för att få tiden att gå och inte tänka för mycket, men med den senaste veckans nya besvärligheter är det inte mycket jag orkar med rent fysiskt.
Jag mår lite bättre idag, men för ett par timmar sedan gick det neråt igen. Är jättevarm, slö och dåsig. Pratade med MVC som höll med om att jag skulle halvera dosen av Levaxin och ta nya TSH-prover om två veckor. Ska till barnmorskan på fredag och ska passa på att ta urinprov då också.
KommenteraI eftermiddags blev jag plötsligt jättevarm och dåsig. Det kändes som att jag skulle brinna upp men hade ingen feber, kände mig tung och luddig i huvudet och allmänt dålig. Jag har haft värmesvallningar tidigare, men de har alltid lagt sig efter en stund. När det fortfarande inte hade gått över efter tre timmar ringde jag Sjukvårdsrådgivningen (1177) och berättade hur det låg till. Förklarade också att jag varit mer svullen de senaste dagarna. Hon frågade om det brukar bli bättre när jag lagt mig för natten, men det blir det ju inte eftersom jag vaknat på morgonen och varit svullen i ansiktet, händer och fötter. Då tyckte hon att jag skulle ringa Förlossningen och höra med dem.
På förlossningen ville barnmorskan rådfråga jourhavande läkare som ringde upp mig efter en stund. Hon tyckte det lät som att jag fått i mig för hög dos av Levaxin. Jag har gått på den lägsta dosen, 0,25, i en månad ungefär men fick den fördubblad i torsdags eftersom läkaren på MVC tyckte att TSH-värdet fortfarande var lite för högt. Så imorgon ska jag ta den lägre dosen igen och ringa MVC och be att få komma dit för nya TSH-prover. Hoppas att det är så enkelt att det går att lösa med en lägre dos och att det inte är något annat konstigt.
Trots att jag kände att något var fel så kände jag mig löjlig som ringde Förlossningen. De måste ju ta emot otaliga samtal från paranoida gravida med olika helt normala känningar och krämpor. Som tur var blev jag övertalad av familjen att ändå ringa och kolla, om inte annat så för att slippa ligga och oroa mig hela natten över att något är fel.
Hoppas kunna få en natts god sömn. Det händer ju inte så ofta nu för tiden. Jag har sovit hos mamma den senaste veckan eftersom jag inte mått så bra och insett att jag faktiskt behöver en hel del hjälp med det mesta. Försöker se till att jag inte ”blir fast” här fram tills det är dags bara. Det är så lätt att stanna i det bekväma istället för att ta tag i det som behöver göras på egen hand. Ska uppdatera lite om Khalids uppehållstillstånd, men det får bli imorgon eller så.
Kommentera
©redsaga
…men vi besvarar ditt samtal så snart vi kan.
Det roliga med att sitta i telefonkö i 35 minuter är att lyssna på den meningen i två snarlika versioner men med en intressant skillnad; ena gången går rösten upp i ton de sista två orden ”vi kan” och andra gången ner i ton, som om det skulle göra väntan med intressant på något sätt. Efter fem minuters lyssnande kunde jag konstatera att tonskillnaderna i meningen inte på något sätt gjorde väntan mer behaglig.
Jag ringde alltså Migrationsverket för att se om Khalids ansökan blivit registrerad än. Det hade den inte men pappren var skickade från ambassaden för en vecka sedan och kvinnan jag talade med sa att det kan dröja mellan 3-5 veckor innan posten kommer fram. Yeay. Hon sa också att det kan vara värt ett försök att be ambassaden faxa över hela ansökan till dem istället för att få processen att gå snabbare, men att det var långt ifrån alla ambassader som gjorde så.
Hon gav mig åtminstone ärendenumret så att jag kan hålla koll på processen online och rådde mig att skicka in ett personligt brev med förtursbegäran tillsammans med moderskapsintyget så fort jag ser att allt blivit registrerat hos dem. Då ska det tydligen gå ganska fort efter det; jag skickar in mina papper och slipper förhoppningsvis bli kallad på intervju så länge handläggaren inte tycker att vi behöver komplettera med information o.dyl.
Jag sov en halvtimma i natt. Jättekul. Sedan ringde tydligen klockan, men den måste jag ha stängt av, för jag vaknade 20 minuter innan jag skulle vara hos Mödrapsykologen. På med kläderna, halsade ett glas saft och haltade mig till bilen – som var täckt av is och frost. Skrapade rutorna med en plastbit som nog ska tillhöra stereon och lyckades till slut bara bli 2 minuter sen. Handlade sedan lite mat och spenderade resten av eftermiddagen i sängen utan att kunna somna ordentligt. Halvdrömde istället att jag och Khalid gifte oss här i Sverige och att allt var kaos; min mamma var utklädd till hippie, mina skor försvann och gick sedan sönder, en barndomskompis var otrevlig och trampade på min klänning. Vaknade med en spänningshuvudvärk som lamslagit mig under kvällen. Hoppas på lite sömn i natt istället.
Kommentera
©redsaga
Jag har sagt det innan, men… tiden går för fort! Jag har hamnat i lite av en kris tror jag. Ångesten har legat krypandes bakom mig de senaste veckorna och kommer numera ifatt mig när jag inte är beredd. Efter att ha berättat för BM om mina bisarra drömmar frågade hon om jag ville ha en remiss till en psykolog. Jag tänkte att det inte kunde skada, så jag var där första gången för en vecka sedan och andra gången idag. Jag har inte haft så bra erfarenheter av psykologer och terapeuter i mitt förflutna, men denna var professionell och bra.
Mitt största problem just nu är ensamheten. Jag är ensamstående, men ändå inte. Jag känner mig förberedd, men ändå inte. Khalid är fortfarande fast i Sudan och kommer med största sannolikhet inte hinna hit i tid till födseln. Jag har ordnat så mycket jag kan på egen hand och med stor hjälp från min underbara familj, men Khalid fattas mig. Jag känner att jag inte kan vara riktigt redo för allt det som händer och kommer hända utan honom.
Med andra ord har jag mycket negativa tankar som i princip är omöjliga att handskas med när graviditetshormoner spökar. Psykologen förklarar att alla har en röst i huvudet som de omedvetet lyssnar på och att lösningen är att lära sig att känna igen den rösten så att man kan säga ifrån. Men det är inte lätt att lära sig att känna igen en röst som inte vill bli igenkänd – är inte det hela poängen med att den är undermedveten? Vi får se hur det går. Har jag tur så är hon så duktig att jag kommer ur det hela med ett helt annat sätt att tänka.
Jag sitter i min mysiga 1:a på 48 kvadrat och känner mig bara miserabel. När ångesten och tårarna svämmar över har jag svårt att be om hjälp; jag vill inte vara en belastning, någon att ta hand om. Jag vill inte vara en som drar ner människor runt omkring mig när det finns så mycket för dem att glädjas åt. Min systerdotter är fem månader nu och min brorsdotter två dagar. Hur jag jag då förklara att jag ändå är ledsen, att jag sitter och gråter när alla andra fylls av lycka?
På tal om vecka 35, så har jag börjat få förvärkar. De känns som vanliga sammandragningar men med mensvärk. Det är inget som gör direkt ont utan är mest obekvämt. Magen växer förstås också och det är svårt att resa sig från soffan eller golvet. Blygdbenen värker och ömmar konstant, speciellt på nätterna (och att vända sig i sängen är inte kul) samtidigt som jag får knivhugg i vänster höft när jag gått eller stått mycket. Och jag som trodde jag hade sån tur att slippa foglossning. Inte då.
Kommentera
Igår kom lilla Ebba till världen! Hon är resultatet av min älskade bror Kim och hans fina Alexandra. 3110 g och 51 cm lång är hon, med en riktig kallufs på huvudet och släktens karakteristiska näsa, långa fingrar och tår.
Jag var och hälsade på på sjukhuset idag och det var alldeles underbart att få hålla det lilla knyttet, lukta på henne och utforska de små fingrarna och allt annat som är så litet och fint. Om sex veckor är det min tur att sitta där så jag har förberett familjen på att jag inte vill höra för mycket jobbiga detaljer som kan göra mig mer nervös än vad jag redan är.
Har mycket i huvudet just nu. Har äntligen flyttat in i 1:an och fått det mesta uppackat och klart. Håller just nu på att tvätta bebiskläder så att allt är rent och kemikaliefritt när det är dags. Har varit lite upptagen de senaste par veckorna men ska se till att uppdatera här lite oftare med historier om graviditeten, lägenheten, Khalids uppehållstillstånd och allt som hör till.
Kommentera (2)