VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 40: Slutspurten

Nu är det så tungt och jobbigt att jag bara vill ha förlossningen gjord, med eller utan Khalid. För några dagar sedan blev jag dessutom sjuk och har varit det sedan dess. Bihålorna är igentäppta och i halsen sitter det hårt slem som är omöjligt att hosta upp eller svälja. Jag är inte svullen i halsen, men rösten är borta och när jag sväljer känns det som knivar. Inte kul alls.

Sova får jag heller inte göra. Oftast somnar jag inte alls utan ligger i någon slags dvala, och om jag väl lyckats somna så vaknar jag högst en timma senare av att jag behöver kissa, det gör ont i bäckenet när jag ska vända mig, näsan är täppt och munnen kruttorr, sura uppstötningar rinner ur näsan på mig eller så har Bönan vaknat och ger inte upp sina försök att göra kullerbyttor trots att han/hon är fixerad. En spark mot revbenen, en box mot höften, lite krafsande i buken, ett pressande neråt och en vickande rumpa som uppenbarligen anammar sina afrikanska rötter.

I förrgår började jag få föraningar om den kommande förlossningen, vilket jag inte haft tidigare. Jag har inte märkt någon stor förändring. Förvärkarna är fortfarande oregelbundna och oftast märker jag inte ens av dem förrän jag sätter en hand på magen och känner att den är hård. Men något håller definitivt på att hända. Känslan är stark men svår att sätta ord på. Jag tror att jag kommer gå över tiden (BF är på tisdag, den 22/11) men inte med många dagar. Det är galet att veta att man inom ett par veckor är mamma!

Levaxinet höjdes förresten igen efter att ha sänkt den till den ursprungliga dosen på 0,25. TSH-proverna från i måndags var fortfarande för höga så nu gör vi ett nytt försök och hoppas att jag inte får en likadan reaktion som sist, då jag var tvungen att ringa Sjukvårdsupplysningen och Förlossningen.

På söndag ska Khalid ringa ambassaden igen och se om uppehållstillståndskortet har kommit än. Har det det så är det ”bara” till att köpa en biljett och pallra sig till kalla Sverige. Jag skriver ”bara” eftersom det tydligen har dykt upp en regel som säger att sudaneser under 40 år inte får ett utresevisum till europeiska länder om man inte har en officiell anledning. Jag hoppas att ambassaden kan hjälpa honom med det.

Kommentera (2)

Kapten Röd och Bönan

Kapten Röd och Bönan

Förra fredagen gick jag, lillebror Jimmy och hans sambo Elina på en spelning med fantastiska Kapten Röd här i bygden. Jag var trött och hade ont och när vi kom dit var kön lååång. En gullig vakt såg medlidande på mig där jag stod och pustade och stånkade på mina kryckor när vi frågade vilken som var kön för de som redan hade biljetter. Han pekade mot den kortare kön (som fortfarande var oändligt lång) och sa;

Men ni kan gå in bakvägen om ni vill!

Efter att ha tackat den underbara vakten ett x antal gånger kom vi in i Arenahallen genom källaren, fick ta med oss en stol som jag kunde sitta på och njöt sedan av varenda ton och ord under konserten. Efteråt fick jag den briljanta idén att Kaptenen skulle signera min mage. Sagt och gjort – och trots allt mer värkande höfter och fogar – väntade vi snällt på vår tur i autografkön. Resultatet ser ni ovan!

Jag fick en hel del konstiga blickar, men det var kul att få möjligheten att göra något roligt innan man är helt upptagen av blöjbyten och ammande. Att vi dessutom fick gå före i kön var inte helt fel. Det har sina fördelar att vara tjock och otymplig trots allt!

Kommentera

Vecka 39: Hur skjuter man upp en förlossning?

V. 38+2. Hämtade kryckor hos sjukgymnasten idag pga de hemska bäckensmärtorna. Känner mig jättedum när jag går med dem, men det är för svårt att ta sig runt annars. På eftermiddagen/kvällen gör det så ont att jag gråter när jag ställer mig upp och tar en hel evighet att gå från köket till vardagsrummet och ännu värre uppför trapporna.

Khalid fick som sagt sitt uppehållstillstånd igår och väntar nu på sitt kort så att han kan sätta sig på flyget och komma hit. Det borde ta drygt två veckor och om jag kan hålla bebisen inne fram tills dess så hade det förstås varit bra. Det känns som att jag är den enda höggravida kvinnan i hela världen som vill gå över tiden. Så var det inte för en vecka sedan, eller ens för några dagar sedan. Då var jag mer än redo att klämma ut Bönan, men nu när det är bestämt att Khalid får komma så föredrar jag att han hinner hit först. Så nu till den något udda frågan: Hur gör man för att inte sätta igång förlossningen? Kan den skjutas upp åtminstone några dagar så är ju det bra!

Kommentera

Uppehållstillstånd och tidsrysare!

I morse ringde handläggaren från Migrationsverket och sa att Khalid har fått sitt uppehållstillstånd! Jag var för nyvaken för att hinna reagera, men hade hon ringt lite senare så hade tårarna runnit på mig av lättnad och lycka.

Nu ska de tillverka ett uppehållstillståndskort som tar högst en vecka och sedan skicka ner till ambassaden i Khartoum med DHL, vilket tar ytterligare en vecka. Om Khalid lyckas få tag på en biljett just då så kan han vara i Sverige om drygt två veckor och förhoppningsvis vara här när vår lilla Böna föds. Jag vågar inte hoppas, men så underbart det hade varit om det hade blivit så! Majoriteten av alla förstföderskor går ju dessutom över tiden, och även om jag lider av den sista tiden nu så ska jag göra allt i min makt för att klämma ihop och hålla den lille/lilla inne tills han kommer hit. Inget spring i trappor, inga specialoljor eller färska ananaser, dadlar och allt vad det kan vara med andra ord!

Skulle Khalid hinna hit i tid så är det verkligen i sista minuten.

Kära Tomten: Jag önskar att pappa hinner hit innan jag föds! /Bönan

Kommentera

Imorgon kommer beslutet

Handläggaren på Migrationsverket ringde idag och ställde lite frågor om vårt förhållande och ansökan om uppehållstillståndet. Jag svarade så gott jag kunde men blev så klart nervös. Eftersom jag inte hade pratat med handläggaren tidigare så hade jag ingen aning om hur hon var, men det visade sig att hon var trevlig och förstående. Hon sa att eftersom jag i princip ska föda när som helst (är i vecka 38+0 idag) så skyndar de på ärendet så gott de bara kan. Det betyder att hon kommer ringa tillbaks imorgon med ett beslut.

Jag är så nervös just nu att hjärtat sitter i halsgropen och sammandragningarna inte är nådiga. Jag vet att han i princip inte kan nekas uppehållstillstånd eftersom vi väntar barn tillsammans, men blev ändå osäker när de ställde frågor om vårt förhållande där svaren säkert kan tolkas på olika sätt oavsett hur sanningen ser ut och oavsett hur seriösa vi är. Familjen lugnar mig och säger att de inte har någon anledning att neka honom, men nu när beslutet ska komma imorgon dyker alla möjliga tankar och scenarier upp.

Tänk om han ändå blir nekad? Vad gör vi då? Hjälp!

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna