VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

När mitt livs kärlek föddes

DSC06039

Mitt under stormen den 27:e november 2011 kl. 04:09 föddes vår son på 3570 g och 52 cm. Eftersom jag stod still på 7 cm för länge fick jag värkstimulerande som fick höjas ett par gånger och efter flera timmar med täta värkar som inte gav någon vila alls gick hans hjärtljud ner och läkaren bestämde sig för att sätta in sugklocka. Jag var så borta av smärta och lustgas att jag inte lade märke till de sjuksystrar som hängde och tryckte på min mage. Några minuter senare försvann smärtan och ut kom världens vackraste pojke, helt sned i huvudet från klockan och med lite feber.

Efter att ha sytts en hel del och lillen fått i sig lite mat och alvedon bar det av till BB. De närmaste dagarna var så omtumlande att jag inte har mycket minne ifrån dem. Pojken fick gulsot och var tvungen att ligga i solsäng i två dagar vilket jag tyckte var jättejobbigt eftersom jag inte fick ha honom i famnen så mycket som jag hade velat och för att han inte alls tyckte om att ligga där. Infektionen ville först inte lägga sig och det var nära att vi fick läggas in på Neo, men efter två dagars solning blev det äntligen bättre och han slapp den tråkiga sängen. Själv hade jag så ont att min älskade mamma fick springa fram och tillbaks för att ge mig pojken när han var ledsen eller hungrig. Amningen gick sådär. Fick pumpa och ge ersättning under tiden på BB.

Den tredje dagen, när det var dags att åka hem, kom äntligen min Khalid till Sverige och fick komma och hämta oss på BB. Det var så himla stort och omtumlande alltihop att jag nästan blev avdomnad; känslorna var så starka att jag liksom var tvungen att stänga av en del för att inte helt sväljas upp av dem. När vi kom hem kom också amningen igång, med hjälp av amningsnapp.

Jag önskar att jag var en av de mammor som kan beskriva sin förlossning som något alldeles underbart, men det kan jag inte. De första timmarna var helt okej, men sedan blev det för mycket. Jag fick ingen som helst paus från smärtan mellan värkarna, trots epidural, och jag var så utmattad och hög på lustgas att jag knappt visste var jag var. Min mamma som var med på förlossningen fick stundvis smälla till mig på kinden för att jag skulle höra vad läkaren eller barnmorskan just hade sagt. Utan henne hade jag nog drunknat i smärtan och paniken.

Nu har det gått två månader och Nelio är det största och bästa som har hänt mig. Kärleken för honom är så stor att jag inte på långa vägar ens kan ge mig på ett försök att beskriva den. Han är mitt livs kärlek och min största bedrift. Jag ska ge allt jag har och mer ändå för att se till att han alltid känner sig trygg och älskad. Borta är slappardagarna och nätter med många timmars god sömn. Istället har jag fått det vackraste som finns; den ofantliga stoltheten att kalla mig mamma till den finaste pojken i världen!

Sista tiden av graviditeten var väldigt jobbig med hemsk foglossning och en gigantisk mage, så därför har jag inte lagt ner någon tid på bloggen, men nu ska det förhoppningsvis bli ändring på det!


Kommentarer


  1. Martina februari 1, 2012 on 14:52 Svara

    Så härligt att han kom hem till Sverige och får vara med från början nu! Hoppas ni kan njuta av allt nu och bara vara en familj!! Lycka till med allt :)!! Ni fick iafl en super fin pojke!

    • redsaga februari 1, 2012 on 15:02 Svara

      Tack snälla! Ja nu när den första turbulensen har lagt sig kan vi äntligen börja njuta! Ser att du också väntar på nåt alldeles underbart. Ska hålla ögonen öppna. Lycka till nu! : )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna