VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Vecka 35 och terapi

©redsaga

Jag har sagt det innan, men… tiden går för fort! Jag har hamnat i lite av en kris tror jag. Ångesten har legat krypandes bakom mig de senaste veckorna och kommer numera ifatt mig när jag inte är beredd. Efter att ha berättat för BM om mina bisarra drömmar frågade hon om jag ville ha en remiss till en psykolog. Jag tänkte att det inte kunde skada, så jag var där första gången för en vecka sedan och andra gången idag. Jag har inte haft så bra erfarenheter av psykologer och terapeuter i mitt förflutna, men denna var professionell och bra.

Mitt största problem just nu är ensamheten. Jag är ensamstående, men ändå inte. Jag känner mig förberedd, men ändå inte. Khalid är fortfarande fast i Sudan och kommer med största sannolikhet inte hinna hit i tid till födseln. Jag har ordnat så mycket jag kan på egen hand och med stor hjälp från min underbara familj, men Khalid fattas mig. Jag känner att jag inte kan vara riktigt redo för allt det som händer och kommer hända utan honom.

Med andra ord har jag mycket negativa tankar som i princip är omöjliga att handskas med när graviditetshormoner spökar. Psykologen förklarar att alla har en röst i huvudet som de omedvetet lyssnar på och att lösningen är att lära sig att känna igen den rösten så att man kan säga ifrån. Men det är inte lätt att lära sig att känna igen en röst som inte vill bli igenkänd – är inte det hela poängen med att den är undermedveten? Vi får se hur det går. Har jag tur så är hon så duktig att jag kommer ur det hela med ett helt annat sätt att tänka.

Jag sitter i min mysiga 1:a på 48 kvadrat och känner mig bara miserabel. När ångesten och tårarna svämmar över har jag svårt att be om hjälp; jag vill inte vara en belastning, någon att ta hand om. Jag vill inte vara en som drar ner människor runt omkring mig när det finns så mycket för dem att glädjas åt. Min systerdotter är fem månader nu och min brorsdotter två dagar. Hur jag jag då förklara att jag ändå är ledsen, att jag sitter och gråter när alla andra fylls av lycka?

På tal om vecka 35, så har jag börjat få förvärkar. De känns som vanliga sammandragningar men med mensvärk. Det är inget som gör direkt ont utan är mest obekvämt. Magen växer förstås också och det är svårt att resa sig från soffan eller golvet. Blygdbenen värker och ömmar konstant, speciellt på nätterna (och att vända sig i sängen är inte kul) samtidigt som jag får knivhugg i vänster höft när jag gått eller stått mycket. Och jag som trodde jag hade sån tur att slippa foglossning. Inte då.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna